it's been a long year

och det är underligt hur så lång tid kan gå så fort samtidigt som den går så långsamt.
hur kan ett par fötter gå så många mil och fortfarande vara fastklistrade vid samma plats, vid samma minnen?
och det är underligt hur man kan leva när man har dött så många gånger, när man förbannar varje dag som rinner förbi som dropparna i den där kranen som stör sömnen på natten.

och hur kan man drömma så många drömmar, ta så många steg framåt, inse så mycket samtidigt som man halkar tillbaka gång på gång? och hur kan så många andra passera förbi utan att fastna?

och det är underligt hur någonting som inte kunde vara fortfarande är så mycket, hur man kan äta, andas, dricka, leva på ögonblick som försvunnit för länge sen, och hur någonting kan verka så nära när det egentligen är så långt borta.

och det är underligt hur du går in genom dörren till mitt jobb exakt trehundrasextiofem dagar efter den kvällen då du gick ut ut mitt hem för att du inte tyckte att du var värd all sorg jag hade, fastän den fanns där långt innan den där dagen du dök upp.
det är underligt hur du dyker upp just idag och frågar mig frågor som jag inte kan svara på, för jag vet inte om du vill höra de sanna svaren.
och jag vet inte ens om du vet vilken dag det är.

ikväll är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stängde min dörr.
trehundrasextiofem dagar sedan du stod där med dina tårar i ett hörn, sedan jag satt där med iskallt blod, lugnet innan stormen.
ikväll är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stängde min dörr.

men egentligen har den alltid varit öppen för dig.

och det är underligt hur känslor som borde vara döda, tankar som borde vara uttjatade, kan slå med sådan kraft gång på gång på gång.

straight from the paving

och han där framme ger oss definitionen av maskrosbarn.

barn som växer upp under svåra förhållanden där de känner sig ensamma och får klara sig själva. de har ofta väldigt svårt att lita på, engagera sig i och släppa in andra människor eftersom de är så vana vid att behöva fokusera på sig själva för att överleva.
detta blir ett stort problem och även om dessa människor oftast inte vill erkänna det så är de nästan alltid mycket olyckliga.

och jag känner hur jag skruvar på mig i stolen, blicken flackar och hur han bredvid mig ger mig en obestämd blick.

aoch.

it's getting bluer and you can't keep faking that you don't feel this anymore

och de ringer så är det som att kasta en sten i en uttorkad brunn, det som borde lämna ringar på vattnet lägger sig bara längst ner och gör mig ännu lite tyngre.
och stenen försvinner nog med. för min brunn är tom.
det borde nog röra mig mer, ringarna borde slå sig ut lite i mig, jag borde le mot dem, gråta i alla fall för mig själv, men åh, jag blir så snuvig när jag gråter, och då måste jag hämta näsdukar, och jag kan inte ens resa mig upp och när jag gör det så hade jag lika gärna kunnat låta bli.

och jag låter dagarna rinna av mig som regndropparna rinner av fönsterrutan, låter de passera med tanken att det kanske slutar regna någon gång, till slut. med tanken, inte hoppet.

och mina ögon faller liksom ihop och jag är så trött.

verkligen, jag är så trött.

ser de inte hur trött jag är?

(och när jag var liten så blev jag omstoppad ibland, de tryckte in duntäcket under mig, så som föräldrar ska göra.
jag sparkade alltid upp det direkt. så jag antar att det inte är lönt att önska att någon var här för att stoppa om mig nu.)

where i am

och jag har sjukt mycket att göra, plugga och jag är nu inne på dagens femte kopp kaffe.
önskar mig själv lycka till med att somna.

fast det klart, jag har ju inte riktigt tid att sova inatt heller.
jag är helt klart för bra på att skjuta upp saker.

dagens matintag: 5 knäckemackor och lite ris med en halv panerad fiskfilé.
dagens dryckintag: 5 koppar kaffe, 4 glas vatten
sömnintag de senaste två nätterna: cirkus 5 timmar
sömnintag inatt: 3 timmar?
förståelseandel av det som tvunget ska in i hjärnan till imorgon: cirkus.... ingenting alls?

mitt liv går verkligen som på räls nu.
(okej, jag erkänner, jag var lite ironisk där i sista meningen.)

knowledge

och jo, jag vet att du inte heller mår bra.
jag vet att du aldrig gjorde det.
jag vet att vi såg varandra som sända från himlen, trodde att vi båda skulle ta varandra under vingarna och bära oss upp på jorden igen.
och jag vet nu, att man bara kan rädda sig själv.
och jag vet att den där jävla vetskapen tar bort allt som räknas.

och jag vet att jag stack knivar i ditt hjärta bara för att jag var så rädd för att förlora mitt.
men vad hjälpte det?
och jag vet att du betedde dig så där för att jag skulle förstå hur jag betedde mig.
men det gjorde jag inte förrän det var för sent.

och du visste att du älskade mig.
och jag visste att jag älskade dig.
men vi visste aldrig att vi blev älskade tillbaka,
för även om vi gick långt ut på kanten så vågade vi aldrig hoppa.
vi borde ha hoppat.
det är så dumt, man tror att man är säker från fallet bara för att man inte hoppar.
det är tvärtom.
man ska alltid hoppa.

och jag vet att du gav upp, att det var därför du tog henne.
och jag vet att jag låtsades som om jag inte brydde mig när du försökte göra mig svartsjuk.
men det var jag.
och jag vet att du inte ersatte mig med henne,
men ibland önskade jag att jag kunde ersätta henne.

och jag vet att du fortfarande stannar upp när vi träffas.
och jag vet att du fortfarande ringer mig.
och jag vet att vi fortfarande passar ihop som pusselbitar.
och jag vet att det gör lika ont varje gång jag ser in i dina ögon, hör dina ord och inser det.
och jag vet att jag faller lika hårt varje gång du är här.

och jag vet att jag inte skulle vilja göra någonting åt det.

och jag vet att jag förstörde allt.
jag vet att jag inte tog vara på dig, på mig, på oss.
jag vet att jag lät dig försvinna.

och allt jag minns är dina ögon innan du gick, och dina ord.
du frågade varför jag skulle vilja vara med någon som du.

och jag visste inte vad jag skulle svara.
för jag visste inte varför jag inte skulle vilja vara med dig.

the dark don't hide it

och asfalten ligger grå och kall under mina klackar, det är kallt och jag önskar att min pälskrage kunde göra någon skillnad. men det kan den nog inte. staden är för mörk, molnen är för täta, klockan är för mycket, jag är för ensam.

salta droppar rinner ner för mina kinder, jag gråter vanligtvis inte där folk faktiskt kan upptäcka mig, vanligtvis inte på mörka gator på sena nätter, men pälskragen verkar inte hjälpa mot tårarna ikväll heller. det gör för ont. alldeles för ont. jag är för ensam.

jag har varit tyst hela kvällen, du undrade vad som hänt och jag låtsades som jag inte hörde dig. vi har haft för långt avstånd, även fast man nästan alltid hittar oss bredvid varandra. men ikväll kunde vi inte dansa tätt intill, kunde inte le och skratta och dricka vin, jag var för trött, du var för trött. vi var så trötta på varandra och oss själva. du slutade försöka, försvann längre bort, och senare kan jag förstå varför men inte nu. inte nu.
du lämnade mig ikväll igen.
så jag drack upp det sista glaset, sade att jag skulle gå hem.
och nu ligger asfalten grå och kall under mina fötter.

och jag vrider om nyckeln i låset, brister och gråter, gråter, jag tror att jag kommer försvinna, avdunsta med tårarna men precis innan det händer ringer telefonen. det är för sent för samtal.

och du frågar om du får komma förbi, om jag mår bra, och jag svarar ja på båda frågorna för jag kan bara ingenting annat. du säger bra, för du står redan utanför och jag torkar tårar framför spegeln i hallen, tar fram en tub lim ur kylskåpet och klistrar upp mungiporna lite. sedan öppnar jag.
du står i skuggan, tittar upp och säger hej, går in, tar av dig jackan och hänger upp den medan jag står och tittar ner i marken, letar hårstrån i mattan, avskavt läder på skor, vad som helst utan dina ögon klarar jag av just nu, men du tvingar upp min blick och jo, jag klarade visst av dem med.
du skakar på huvudet åt mig, säger att jag inte borde se så trött ut och får till slut in mig i dina armar.

och klistret i mungiporna lossar och klibbar av sig på dig istället, och jag kunde inte slita mig ur dina armar på timmar.

men när du går ligger asfalten fortfarande grå och kall. och när jag stänger dörren rinner mina tårar längs samma linjer som alltid.

japanese gum; till dig

it's not like i'm a slut or that i really like to fuck
i just want every boy i see to walk away with part of me
until there's nothing left to hold
until there's nothing left to hate
i appreciate your help but even you can't save me from myself

we found the ground

och jag lyssnar på samma låt på repeat om och om och om igen, orkar inte resa mig upp för att ändra, för himlen har samma färg som mina urtvättade gråa mjukisbyxor. skulle nog inte kalla dem mysbyxor, för mysiga var de bara när du låg bredvid.
fast det klart, då brukade jag mest ligga där i dina. de var för stora.
de var mysiga.
och jag tror min kropp går på solenergi, enda förklaringen till varför jag blir så trött dessa dagar. för mörkt när tårna når golvet på morgonen, för grått när fötterna kommer innanför dörren på eftermiddagen och för svart när fötterna är för kalla och man bara vill somna om.
teven står framför och dammar, måste känna sig bortglömd, har inte ens energi eller trötthet för att koncentrera mig på pixelmiljoner, samstämda för att få en att glömma bort sina problem.
ledsen, men mina låter sig inte glömmas så lätt längre.

böcker ligger på bordet, påminner om allt jag borde göra, men vad fan, osynliga armar trycker ner bröstkorgen på mig, försöker äta lite men magen säger stopp, går inte att få ner en bit, kan nästan inte andas, hamnar ute på trappan med inget mer sällskap än förbipasserande som undrar vad jag gör där utan en cigarett, de och månen som glimtar fram ibland bakom moln.

och jag ser ner på mina ben, tänker att jag måste verkligen köpa nya mjukisbyxor.

we might die from medication but we sure killed all the pain

och jag rensar nya inlägg, de verkar mest meningslösa och jag har aldrig varit den som sparar på saker jag inte vill ha.

och ikväll satt jag nära igen, kände hand på mitt knä och min fot var på någons mage. och jag vet inte riktigt hur jag gör det men plötsligt är allt som vanligt igen, han som har vägrat prata med mig på veckor sitter där, skojar och ler mot mig som alltid och jag känner ibland för att ge efter.
och vi sitter i hans bil och radion börjar spela musik som påminner om någon annan, någon speciell, den enda speciella och trots att jag inte är ensam så fastnar blicken utanför, räknar vita streck på vägen, fingrar på berlocken som hänger runt min hals.

och sättet någon speciell pratade till mig på, förut idag, det lastar tegelstenar på varandra, hindrar mig från att se ut. du bygger in mig, ensam med ditt spöke som envisas med att hemsöka min hjärna.

och detta är the anthem of my life;

i know that it is freezing but i think we'll have to walk
i keep waving at the taxis, they keep turning their lights off
but julie knows a party at some actors west side loft
supplies are endless in the evening, by the morning they'll be gone

when everything is lonely i can be my own best friend
i get a coffee and a paper, have my own conversations
with the sidewalk and the pigeons and my window reflection
the mask i polish in the evening by the morning looks like shit

and i know you have a heavy heart, i can feel it when we kiss
so many men stronger than me have thrown their backs out trying to lift it
but me, i'm not a gamble
you can count on me to split
the love i sell you in the evening by the morning won't exist

you're looking skinny like a model with your eyes all painted black
you just keep going to the bathroom, always say you'll be right back
well, it takes one to know one kid, i think you've got it bad
but what's so easy in the evening by the morning's such a drag

i've got a flask inside my pocket, we can share it on the train
and if you promise to stay conscious i will try and do the same
yeah, we might die from medication but we sure killed all the pain
but what was normal in the evening by the morning seems insane

and i'm not sure what the trouble was, that started all of this
the reasons all have run away, but the feeling never did
it's not something i would recommend, but it is one way to live
cause what is simple in the moonlight by the morning never is
it was so simple in the moonlight, now it's so complicated
it was so simple in the moonlight
so simple in the moonlight
so simple in the moonlight

jag försökte springa

och ibland trodde jag att jag hade hunnit ikapp lite, men inget förändras egentligen.

wicked game

någon säger att jag är söt snygg smart, allt man kan önska sig, någon säger att kom igen kom hit, nu, ikväll, till mig och jag ler, tänker på hur hans läppar en gång var på mina, han var på ställen där han inte borde varit, men nej, det sätter inte igång nostalgitankar, du sätter inte igång några tankar alls så det är inte värt det.
har redan haft dig en gång, det är allt jag behöver.

och han har fin bil, för mycket pengar för sitt eget bästa, har aldrig behövt lyfta ett finger i hela sitt liv, slänger pengar och presenter runt sig men jag kunde inte bry mig mindre. han är uppnåelig, inte spännande, inte rolig, viker ut sig för mycket, för även om det såg ut som om jag vek ut mig för honom de där kvällarna nätterna så var det egentligen tvärtom.
det han såg var aldrig mig.

så jag reser mig upp, kastar bort honom en gång till och dricker champagne på eget håll i höga glas, skålar och slänger med håret, ser hans namn på min display en gång till och lägger tillbaka honom i min väska en gång till, borde inte vara så svårt att leta fram honom igen om jag skulle behöva det.

kvällen är för full av champagne, jag är för full av champagne, precis som jag var de där nätterna när han var för full av champagne, de där nätterna när jag var för full av honom.

och jag leker med tanken att säga att jag tänkte på mitt ex varje minut sekund när han var ovanpå.

you remind me of home

och visst undrar jag, varför jag fortsätter, men det jag vet ju att det är såhär;

det har varit rockstjärnor och rikemanspojkar, vänner, killar från majorna, linné, örebro och stockholm. det har varit engelsmän och italienare, självmordsbenägna, besatta, de har sett mig som det bästa som har hänt dem, ända tills de insett att jag nog är det värsta. för jag är hon som är hela världen, jag är den roliga, svala, söta, kaxiga med svar på tal twentyfourseven, jag har gröna ögon röda läppar, obestämbar hårfärg och inte en finne så långt ögat når. det syns på långt håll att jag är plågad på något sätt, fast man förstår det aldrig riktigt, men visst finns det där, hindrar mig från att någonsin bli tråkig.
allt det där är jag tills jag vet att jag har er, då betyder ni ingenting (och egentligen gjorde ni det aldrig från början heller), nej ni är bara där för att mata mitt ego, för att jag ska kunna inbilla mig att jag inte är värdelös och ensam (och nej, det har aldrig funkat, men jag fortsätter försöka ändå).

nej, sedan blir jag tyst, och blicken blir kall och istället för att spegla stjärnorna i himlen så fryser sjöarna i ögonen till is och blir gråa och trötta, speglar dimma. vackra visst, men inte levande. plötsligt känner ni er inte on top of the world längre, för jag har alltid varit bra på att ignorera. har alltid varit bra på att glömma era ansikten även om namnen ligger lagrade i någon låda längst in i garderoben.
nej ni betyder ingenting. och jag trodde aldrig att någon skulle betyda någonting. trodde inte på kärlek.

och jag minns den första blicken du gav mig, och jag minns att jag visste redan då, och jag minns hur du rörde vid mig ofta, och av någon anledning så var det spännande, inte självklart som med de andra.
och jag minns när jag lurade av dig ditt telefonnummer, och jag minns när du ringde mig första gången och jag sjönk ner på en gräsmatta full av vitt päronblomster, och jag minns den där festen när jag för första gången var i dina armar och sedan inte kunde sova på två nätter för att jag var så lycklig och då, just då, då var jag så levande som jag någonsin kommer vara.
jag minns hur jag började tveka, hur jag blev rädd för mig själv och för dig. slutade ringa dig och svarade när andra ringde mig istället, grubblade på om det verkligen var värt det.
och jag minns när du dök upp där, på den där konserten och hur allt var som en dröm, för sådant där händer inte på riktigt, men jo, jag tror att det gjorde det den gången. och då visste jag att det var värt det.
och jag minns hur jag umgicks med dina vänner, och hur du tvingade ut dem ur rummet, hur du kittlade mig så att jag var tvungen att sätta mig på knä, bredvid, och med dina läppar alldeles för nära men inte nära mina nog frågade du om du kunde få en kyss.
och jag minns hur jag ville fråga om jag kunde få hela dig, om jag fick tvätta dig i för varmt vatten så att du krympte, så jag kunde ha dig i innerfickan hela tiden, alltid. du var allt redan då.

och jag minns hur du brukade smeka mig över pannan, och sedan kyssa mig där, jag minns hur du kallade mig för stumpan (ingen har någonsin vågat kalla mig för stumpan innan), jag minns hur vi dansade på packhuskajen till musik vi båda ogillade starkt, men vad spelar det för roll när jag är där med dig? jag minns hur de andra såg avundsjukt på oss och jag minns hur mycket jag var för dig, jag var nummer 1, och du var nummer 1.
men jag vågade aldrig tro.

men, hur mycket jag än undrar varför jag fortsätter så vet jag ju att det är såhär;

du skulle försöka dra mig upp, hur långt ner jag än föll.
med eller utan rep.

we will become silhouettes

och fastän jag försöker så gott det går, så kan jag inte fly från det faktum att om du imorgon hade dykt upp utanför min dörr, för att fira att det snart gått ett år sedan det oficiella, då hade jag släppt in dig.

jag skulle ha bjudit på ett glas rött, och vi hade båda vetat att ett glas skulle bli en flaska, kanske två, utan invändningar eller kommentarer. jag hade smugit iväg medan du var på toaletten och skruvat på stereon, satt på en av de där låtarna som förklarar allt, och sedan bara nickat och låtsats att det bara var en slump när du fastnade i mina ögon och sa, bra låt, och vi hade båda vetat vad du menade.

vi skulle ha skrattat och pratat i mun på varandra, för våra ord har alltid passat så bra ihop, lika bra som dina armar runt mig, och du hade inte sagt ett ord om dina andra, och jag hade varit lika tyst om mina, det skulle vara som om hela jorden utanför hade blivit ett nytt hiroschima, försvunnit, medan glansen runt oss hade fungerat som en nukleär sköld och vi skulle vara som de enda två levande i denna värld, vår värld, och vi skulle inte ens behöva formulera det i ord.

och någon gång skulle våra ord tystna, för det gjorde de alltid, de skulle inte behövas längre. och du skulle ha kommit närmare och närmare, för det var alltid du som gjorde det, och aldrig jag. och du skulle ha frågat hur jag mådde, egentligen, och jag skulle ha lett lite sorgset, funderat på att berätta sanningen, på riktigt, men sedan sagt att jag överlever, och du skulle ha sett sådär oroat på mig, lett besviket för att jag fortfarande inte kunde släppa in dig ända in, och du hade svarat att det ser inte ut så.

och sedan skulle du ha lagt tillrätta en hårslinga bakom mitt öra, låtit pekfingret följa linjen på min kind där mina tårar brukade rinna, och sedan skulle du lagt ner mig på soffan och hållt om mig. och efter ett tag skulle jag ha vänt upp mitt ansikte mot ditt och kysst dig, och du hade tvekat, för det gjorde du alltid, rädd för att du skulle gå sönder, eller kanske jag, men du gav alltid upp till slut och just precis där skulle tiden stanna och jag skulle aldrig mer vilja se soluppgången.

och medan du somnade skulle mina fingrar känna linjen längs dina ögonbryn, ner över din näsa, ner till munnen och längs läpparna, och du skulle ha öppnat dem och låtit mitt finger glida in emellan och bitit tag och jag skulle skratta, innan jag lade en hand på din mage, mitt huvud på din arm och somnat.

och morgonen efter skulle jag följa dig till dörren, du skulle ta på dig jackan, skorna för snabbt, jag skulle önska att dörren gick i baklås för att du skulle få en anledning att stanna utan att jag skulle behöva be dig, och innan jag ens hade märkt att en sekund gått hade du vänt dig om, gett mig en sådan där blick och sagt vi hörs, precis som du alltid sagt.

och jag hade bara nickat, tyst, stängt dörren medan du fortfarande såg på mig, och låst, vänt ryggen till och sjunkt ner på golvet och undrat varför jag aldrig varken kunde släppa dig eller be dig stanna.

varför kan jag varken släppa dig eller be dig stanna?

i'm doing this for another ten years, that's one of my worst fears

och jag sitter här ibland och försöker skriva något som skär i vener artärer, något som handlar om annat än oss, om något annat än honom, och tro mig, om jag kunde vara ledsen över det så skulle jag vara det, men jag kan bara göra ord till knivar när det handlar om något som jag verkligen brinner för, och det verkar som om det enda jag brann, brinner för, är han, oss, minnen och drömmar. det spelar ingen roll hur mycket jag än önskar att det vore annorlunda, och om jag ska vara ärlig så önskar jag det inte ens.

jag tycker lite om att vara plågad. det får mig att känna mig speciell.

och det är ju det att från den sekund då jag föll har allt annat i mitt liv framstått som trivialiteter; alla andra som jag har varit med har aldrig riktigt stannat kvar i mig tillräckligt längre för att jag ska hinna känna något för dem; allt som händer mig känns bara som en biverklighet; det enda riktiga jag har är det som är inuti mig, det är det enda som spelar någon roll, och när inte han är där så finns där ingenting alls.

han fyllde upp tomrummet som alltid funnits där och varje gång jag väljer att släppa honom igen så blir det tomt, har ingenting annat att fylla upp det med, har aldrig haft. och det är inte det att jag är djupt olycklig konstant hela tiden, visst tycker jag om att ligga i sängen länge om mornar och njuta i höstsolen och andas in saltvatten och visst njuter jag ibland, skrattar åt någon över kaffe, men det ger mig liksom ingenting, stannar inte kvar, fyller inte upp någonting.

det känns ibland som om någon, kanske jag själv, har lindat in hela mig i bomull och moln och där svävar jag runt, som i en dröm, njuter från gång till gång, men med en stark känsla av att det inte är på riktigt, något ligger där emellan och tar emot, hindrar mig från att verkligen känna allt.

så jag sitter här, och det är som om jag för länge sedan insett att jag bara drömmer, att jag inte lever.
det måste vara såhär det känns att vara fast i ingenting, mittemellan.

fooling my selfish heart

och jag har svårt för att erkänna det, för jag har alltid varit den envisa, den som aldrig nöjt sig med mindre, men någonstans på vägen gav jag upp.
någon gång lämnade jag över mig själv till tiden, någon gång släppte jag taget om min kropp och hjärna och lät en flod av minuter och sekunder sakta flyta iväg med dem, och sedan dess har jag försökt täcka det för mig själv och andra fastän jag alltid har vetat.
mitt största sår är vetskap om att ingenting är för evigt, inte ens för lång tid, och det gör det så svårt att lita på något, någon. och någonstans så lämnade jag över mig själv till den tanken, och mitt mantra blev, är, detta kommer också att ta slut, ett mycket bra mantra under dåliga dagar, och ibland orsaken till att jag fortfarande är här, men det gäller inte bara under dåliga, utan även bra, och medan jag fick mig själv att komma igenom allt det där så satte det sig i hjärnan och började förstöra allt som var bra med. för vad är det för idé att lita på, älska något som ändå kommer försvinna?

och sakta förgiftade det mig och snart satt jag och stirrade in i en vägg i timmar, kände inte av att tiden gick, lät bara floden forsa fram med mig och någonstans på vägen dök han upp, som ett träd med en gren som sträckte sig ut i vattnet, som om han ville rädda mig, och plötsligt så fick jag lust att sträcka ut armen, hålla fast vid något, men mitt hjärta var för tungt och vattnet för starkt så han var tvungen att släppa, låta den där trädgrenen försvinna med mig och vattnet, och kvar finns bara jag, klamrandes fast vid någonting som nog inte ens är en del av honom längre, men det är liksom det enda jag har och när jag håller fast i det så hårt så blir det så svårt att få tag på något annat som flyter förbi.

och jo, det är nog sant, jag gillar nog metaforer.

you'll find it hiding in shadows, you'll find it hiding in cupboards, it'll walk you home safe every night, it'll help you remember

och vindarna viner, håret flyger, svävar och jag sträcker ut armarna, låtsas som jag kan flyga, ler. ser ner, ser hans bil, hinner undra hur det kommer sig att han dyker upp där jag är, hela tiden, precis som om det vore meningen någonstans, och sedan vänder jag bort blicken mot de andra, skrattar och flyger lite till.
saltstänk på mina kinder, röda läppar, gröna ögon, känner blicken nedifrån, undrar om du inte ska åka tillbaka snart, till ditt nya hem, lämna mig ifred med mig själv, och dansar lite smått, ser nog ganska lycklig ut från långt håll, minns regnet och hur vi sprang för några timmar sedan, ser din bil försvinna till slut, ser inte på dig när du åker, skjuter prick på patetiska tankar i hjärnan och låter vinden slå omkull mig en gång till.

det vibrerar i fickan, A ringer och jag svarar förvånat, han undrar vad jag gör och jag svarar, han säger han kommer, jag säger att visst, jag ringer om det är något och sedan lägger vi på och jag vänder mig om och ser in andra ögon, som ler tillbaka och nej jag känner dig inte och nej jag vill inte lära känna dig, men du får se på mig hur mycket du vill om jag bara får låtsas i några sekunder, okej? sedan flyger jag iväg på nya vindar igen, ser bromsljus och nummerplåtar i gatulampors sken, slösar bort mig själv och alla andra, slösar bort tid, den enda jag har men stjärnor och månar syns inte ikväll och vindarna är för starka och hösten känns för närvarande för att jag ska bry mig; måste nog bara vara, låta er ringa, se på mig, köra iväg för det är allt jag kan göra för tillfället.


(och for the record; jag kommer nog aldrig komma undan mig själv, och du kommer nog alltid finnas kvar någonstans. borde berätta det för dig; men enklare så här. och inom paranteser behöver jag inte inse något på riktigt.)

it seems so out of context

återkommande drömmar från flera år tillbaka, alltid är det jag som springer ifrån, till, något, varför jag springer är inte det viktiga, utan substansen är att jag alltid springer för långsamt. mina fötter klistras alltid fast vid marken, paniken slår mig alltid och det enda jag önskar är att jag kunde springa snabbare.

undrar; vad är mening med allt det här egentligen? vem/vad/vart/varför är jag fortfarande här, ingenstans, mittemellan, lagom, mellanmjölk, ingenting någonsin, allt bara försvinner för lättvindigt. önskar jag kunde springa ikapp, åtminstone förlänga mina armar så att jag hann gripa tag men jag sover för lite och åt inte mina ärtor när jag var liten.

ifrån det här, till något annat; jag önskar verkligen att jag kunde springa snabbare.

because it's too important to stay the way it's been

och jag får hjärtattack när jag ser dig, du ska ju inte vara här mer nu, jag vill skrika ut, åkåkåk bort och låt mig för gudskull inte se dig.

men visst är det du och din blick fastnar på mig och jag faller lite igen, men neråt nu, vill inte falla mer nu, vill inte att du ska få mig att falla, för jag klarar det lika bra på egen hand, allt detta tänker hjärnan men det gör den så upptagen att den inte hinner ha kontroll på hjärtat som verkar skrika ut på egen hand, ber om skjuts hem.

och du verkar inte bra, och för en gångs skull verkar jag vara den som mår bäst, och det händer inte ofta, men på något sätt gör det mig lite nöjd. mina ögon ser och min hud känner att du inte mår bra, att något är fel, och du säger att man hinner fundera för mycket på sådana här resor och jag frågar vad du egentligen gör i stan och du svarar med svarta ögon jag vet inte. och sedan är det punkt, inte mer och inte mindre, och du verkar inte ha förändrats så mycket för du visste aldrig då heller.

och apropå ingenting så säger du att du har hört att jag har ihop det med någon, och jag skulle kunna säga sanningen, säga det finns inga andra än du, har aldrig funnits, men jag tittar bara förvånat på dig och frågar vem som sa det, och du pratar bort det, säger att du inte riktigt minns, men jag vet att du ljuger, vet att ingen berättar om mitt kärleksliv för dig, vet att du bara vill ha en anledning att fråga.

och vi pratar om din familj, den jag alltid tyckt så mycket om och fortfarande träffar då och då, och plötsligt, bredvid dig i bilen, så vet jag att jag inte kan göra så här längre, inte vill.
jag vill inte träffa dig mer, vill hålla mig borta från din familj, vill inte veta hur du har det, vill inte att du ska ringa mig mer, vill inte att du dyker upp i mitt synfält. vill bara att du ska hålla dig borta, att du inte ska få mig att falla mer, vill inte se dina mörka ögon som speglar mig själv och allt det där jag inte klarar av.
vill inte längre drömma om dina händer på mig, vill inte tänka att vi är menade för varandra, även om vi kanske är det någonstans. jag känner mig smutsig, idiotisk, någon som tror på saker som inte finns, känner mig så dum för att jag ibland tänker på vårat bröllop och huset i mina drömmar som vi skulle köpa för våra fina löner.

jag vill bara låta dig falla i glömska, sluta måla dig i ord och färger, för det här förstör mig och jag vet inte om jag kan ta mer. kanske är dags att låta dig ta ansvar för dig själv, och börja ta ansvar för mig istället.

och jag älskade dig så mycket och gör det fortfarande, från den första gången vi sa hej har det aldrig någonsin funnits ett tillfälle då jag har velat att du ska gå, aldrig aldrig aldrig.
men jag kan inte fortsätta bygga mitt liv på kärleken till någon som bor på andra sidan landet, som har varit med någon annan de senaste 7 månaderna, någon som jag inte längre känner.
det går inte.

och du stannar bilen och jag tar min väska och mina påsar och säger bara tack för skjutsen. ha det bra.
och du säger ha det bra.
och utan att vända mig om kliver jag ut och går mot min dörr, stänger, låser, finner mig själv nere på golvet där klumpar av svarta ögonblick kommer ut genom ögonen, låter mig bryta ner en gång till, bakom låst dörr.
jag låter dig försvinna för stunden nu.

luno

och jag smäller i dörren, andas tungt och för mycket, bryr mig inte om att volymen på ipoden kommer göra mig döv, jag går går går går.
vill trycka upp förbipasserande främlingar mot tegelväggar, för jag vet vad de tänker, vill inte att de ska se på mig sådär, vill inte att de ska se att jag går för fort, har för svarta ögon, vill inte att de ska se att jag hatar ikväll.

and you're tired of your mum and you're tired of your dad
got you jumping through hoops, got you shaving your legs
let it pass, let it pass over you

and you're tired of your face and your tired of your nose
got you jumping through hoops, got you shaving your legs
let it pass, let it pass, let it pass over you

och jag hatar fjortisarna med ölburkar i händerna och jag hatar paren för de kysser varandra för äkta, jag vill kasta sten på bilar som kör förbi.
jag hatar människorna som tvingar mig att äta dubbla portioner för att de ska må bra, och jag hatar att jag måste koncentrera mig så hårt för att inte kasta gafflar i postkodsmiljonärentittandes människor, hatar att de blir upphetsade av trivialiteter.
jag hatar alla de som påpekar att jag ser nere ut, de som säger åt mig att le istället, för vad fan vet ni om någonting? jag hatar alla som vill att jag ska tala ut, för de ljuger, ljuger, ljuger.

and your nose is bleeding, and your nose is bleeding
you've been lying to me

och mina ben bränner, jag haltar av smärta från gamla skador men jag kunde inte bry mig mer, går för fort, har för ont men jag vill känna smärtan, den driver på mig, matar min ilska, jag blir inte arg ofta men någonting brände mig ikväll.

there will be no hesitation
there will be no confrontation
there will be no indication
there will be no cause
there will be no exultation
there will be no justification
there will be no way at all

och jag vill skrika på familj som alltid låtsas, som aldrig erkänner, aldrig någonsin förstår eller bryr sig, för så länge allt ser bra ut så spelar det ingen roll vad som händer innanför låsta ytterdörrar, och våra ytterdörrar har alltid varit låsta.

and your nose is bleeding, and your nose is bleeding

you've been lying to me

och jag hatar dig för att du aldrig skrek på mig, aldrig blev arg för allt jag inte gjorde, jag hatar dig för att du aldrig tvingade mig att inse vad det var jag gjorde. jag hatar dig för att du flyttade till andra sidan landet, jag hatar dig för att jag saknar dig för mycket, jag hatar dig för att du aldrig berättade för mig om henne, jag hatar dig för att du bara accepterade mig så som jag var och aldrig bemödade dig att ta reda på vad som pågick på riktigt. och jag hatar dig för att jag älskade dig så mycket, för att du fick mig att rämna, hatar dig för att det var du som grät den kvällen du lämnade mig och inte jag, hatar dig för att du tror att jag klarar mig bättre utan dig.

luno
come back to me the the way you were
the way you were when we were young
i'm trying to tell you everything
i'm trying to tell you everything

och jag hatar alla som lämnar mig, hatar er för att ni inte ger mig en käftsmäll och säger åt mig att komma upp på jorden, hatar er för att ni inte lägger armarna runt mig och låter mig gunga fram och tillbaka. hatar er för att ni bara låter mig låta er försvinna.

i can heal the blind, I can cure the sick
i can heal the blind, I can cure the sick
i can say the right things
i can say the right things
where'd you get so cruel, where'd you get so cruel
where do you go, where do you go?
cos you're never here

och jag hatar resten av er, hatar er som envisas med att stanna kvar, hatar er för att ni inte vet bättre, för att ni låter mig sätta knivar i er gång på gång.

and your nose is bleeding, and your nose is bleeding
you deserve it, you've been lying to me

men mest av allt hatar jag att jag en gång trodde att jag kunde börja om på nytt, undkomma allt som varit och bli ny människa, jag hatar att det inte går att gömma sig från det förflutna, hatar att det går som en skugga bakom mig och väntar på ögonblick som det här då det kastar sig över mig och våldtar mig, och jag hatar att jag stannar, att jag inte kämpar mer mot det, att jag inte har pepparspray att spruta skuggan i ögonen med.
mest av allt hatar jag att jag är så trött på mig själv.

there's beauty in the breakdown

och ibland undrar jag om jag verkligen vill komma ur det här.
ibland undrar jag om jag verkligen skulle vilja vara allt det där, vara lycklig. ibland tycker jag att det verkar tråkigt. medelsvenssonigt. ibland undrar jag om jag inte skulle sakna de där topparna, de som får mig att känna mig levande, för om jag kände mig levande hela tiden, då skulle jag ju till slut vänja mig, och det finns inget jag hatar så mycket som att vänja mig. inget jag hatar så mycket som att ta saker för givna.

för jag har alltid tyckt att sorg är vackrare än lycka, i svart ser man snyggare, smalare ut än i vitt. i vitt blir allt svulstigt och vitt är alldeles för lätt att fläcka ner.
svart är alltid rent, även om det inte är det. det finns inget som heter offblack, inga mellanting.
och jag tror verkligen att det är sant, att kreativitet kommer ur lidande, för jag har sett det så många år, varit så nära det och för varje konstnär, konstverk, varje ord jag ser blir jag mer och mer övertygad.

och det här med svart och vitt, jag tycker om att beskriva saker i det. vissa säger att allting är svart eller vitt, andra att allt är gråzoner, jag säger både och,
för mig är livet de där små öarna av svart eller vitt i en hel ocean av gråzoner. de små stunderna när jag har känt mig som mest levande har aldrig varit målade i grått, alltid i svart eller vitt. de har aldrig gått att tolka på olika sätt, har alltid varit bestämda, har aldrig kunnat vara på något annat sätt - de har varit självklara och oanalyserbara. de har bara varit.
och det är de där stunderna som gör att jag fortfarande finns här, tron på att de dyker upp då och då, saker som man inte kan undkomma, som jag inte kan ignorera eller gömma hur jag än försöker. det är alla de där stunderna som jag kommer minnas när jag ligger på min dödsbädd.

stunder då allt är äkta, då leendet eller tårarna inte går att trycka bort, då orden bara flödar ur min mun, då mina ögon glittrar utan att jag medvetet strött stjärnor i dem, ögonblick som jag inte hade velat ändra någonting i.
mitt liv är en bergochdalbana, och ibland gör den mig spyfärdig, men det är det kanske värt för att ibland få känna sig tyngdlös.

i'll be your winter coat

och imorgon är ledig dag, imorgon är sova hela förmiddagen, gå upp, äta nybakade grahamnsscones & kaffe, jag ska gå ner på stan, svänga förbi sötexpiditen, le och flörta lite, kanske ringa någon, fråga om en till kopp kaffe, imorgon blir duktig dag, plugga (på riktigt den här gången), imorgon ska bli sådan där bra dag som folk har ibland.

(något säger mig att det kommer bli sova halva dagen, kaffe till frukostlunch kanske en skinkmacka plus, slösa pengar på saker jag inte behöver, tillbringa två timmar med att stirra på läxor för att inbilla mig att jag lika gärna kan göra det imorgon)

you shouldn't think what you're feeling

och jag äter ingenting längre, lever på kaffe och någon macka, har haft förkylning från helvete i två veckor nonstop, mitt hår börjar bli trassligt och gå sönder, min hud kräver ständig insmörjning och jag måste köpa nya byxor för alla mina har blivit för stora (eller som syster sade det; eller så har trassel blivit för smal).

men jag har en ny fix idé, går och köper nagelkit, lägger energi på att massera in nagelbandscréme & olja, filar och målar, varje kväll.

för, fina naglar kan man ju i alla fall ha, right?

(human brain makes no sense at all.)

let go

och som för att bara ge mig en käftsmäll så loggar du in precis när jag tryckt på publish post.

using white lies if we have to

och jag inser att jag gömmer mig, från allt och alla, under filten i soffan behöver jag inte ta itu med mig själv med alla andra, med vänner jag en gång hade, med G, med A, med familj, med all mat jag inte längre äter, inte ens med vodkan som ligger glömd någonstans, som föll ut ur mina tankar helt för jag tycker inte om att den får mig att tycka så synd om mig själv dagen efter.
nej, jag trivs bättre här under min röda filt, och jag skyller på mitt förstörda immunförsvar och elaka halsont och huvudont som har spökat i mig i två veckor och som vägrar försvinna, och jag kunde inte bry mig mindre.
och vid familjemiddag sitter syster vid köksbordet, skriker gråter över trötthet och att ingen tycker synd om henne någonsin, mamma gråter, pappa har svarta ögon som alltid och jag slutade låta elektricitet och spänning gå genom min kropp för länge sedan, sätter mig mitt emot med tomma ögon och utan ord och undrar om hon verkligen inte har insett än att den enda som någonsin tycker synd om en på riktigt är en själv. och mitt i helvete och storm är jag ögat, den enda lugna, för jag orkar inte bry mig längre.

och när jag drömmer så är han där i dimman någonstans, diffust, och allt jag vet är att jag inte vill hitta honom, vill att han ska stanna där i dimman för då slipper jag påminnas om allt jag kunde vara och känna. det är bättre att bara ignorera allt det där, bättre att stänga av mobilen och msn och koncentrera mig på att andas och att ta en till kopp kaffe. det är bättre att låta vara.
men glömma kan jag nog inte. vill nog inte.
men du, jag låter dig leva ditt liv därborta nu. vill nog inte lägga mig i mer. vill nog inte stå på kanten och väga alternativ om att skicka sms eller msnmeddelanden, bättre att ignorera att mina fingrar alltid minns ditt nummer, bättre att stänga av datorn när du loggar in.

fast jag vill nog inte radera ditt nummer, vill nog inte ta bort dig från min kontaktlista.

men jag förstår inte vad poängen skulle vara längre, jag menar, kanske bättre att acceptera att jag aldrig mer får känna det där som jag alltid ville, kanske bättre att aldrig se dig mer, att försonas med likgiltighet och träffa andra, inse att det finns andra och sluta se dem som en klump som inte är du.

kanske bättre att gömma mig under min filt, det är bara tre månader tills 2007.
fast jag vet inte vad det skulle göra för skillnad.

(och jag tror att jag svamlar)

nu

it's gotten late and now i want to be alone
all of our friends were here, they all have gone home
and here i sit on the front porch watching the drunks stumble forth into the night
you gave me a heart attack, i did not see you there
i thought you had disappeared so early away from here
and this is the chance i never got to make a move
but we just talk about the people we've met in the last five years
and will we remember them in ten more?

i let you bum a smoke, you quit this winter past
i've tried twice before
but like this, it just won't last

title and registration

och vi har alltid varit för obekväma, alltid längtat bort. aldrig haft den där bästa vännen, aldrig varit trevliga och skojat med våra familjer, alltid varit för sarkastiska och opersonliga för vårat egna bästa.
vi har aldrig varit de som sagt vad vi egentligen känner, för vi var alltid de som hade så klara tankar att det kändes som om alla andra förstod dem utan ord. och vi var alltid de som visste att vi hade rätt, och det var vi som fick känna hur ont det gör att få reda på att man har haft fel ett helt liv.
vi har aldrig varit de som krälat i stoffet bakom andra, nej, vi har alltid varit de som lämnat om det inte passat oss.

vi har aldrig varit de som skaffat månader år tillsammans med pojkvän efter pojkvän eller flickvän efter flickvän, utan vi har alltid varit de som skaffat enstaka kvällar nätter med okända människor vars namn vi glömde efter ett tag när nästa dök upp.
och vi var alltid fast i ögonblick, vi levde på våra ögonblick, på våra enstaka minnen av svarta och vita sekunder i ett liv av grått ingenting. vi levde på hur ditt ansikte lös upp första gången jag såg in i dina ögon och vi levde på minnet av den där konserten då du plötsligt lade armarna om mig, och vi lyssnade på jag ska aldrig ignorera dig igen, jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns, det är mitt nyårslöfte, och jag stod där med dina armar runt mig för första gången och ditt huvud lutat mot mitt och just precis då startade mitt nya liv för jag blev aldrig densamma efter den stunden.
vi levde på ögonblicket när du log sådär mot mig och frågade om du kunde få en kyss och sedan log ännu mer och sa hm, jag tror vi kan bättre än sådär, och vi levde på ögonblicket när vi gick ut från den där festen och gick ner till havet och satte oss och du var full men ville se på solnedgången med mig, och du tog av dig din kavaj och hängde den runt mina nakna axlar precis som de gör i filmerna. vi levde på minnena av alla nätter när vi låg omslingrade så som gud skapade oss och lyssnade på varandras andetag och jag levde på leendet som alltid målades på mina läppar när du började rycka i hela kroppen, alldeles precis innan du somnade, och du levde på känslan av hur min kropp alltid var varm, som om jag hade feber, varje gång du var bredvid mig.

vi var alltid de som glömde bort omvärlden så fort vi såg varandra, och vi var alltid de som alla andra tyckte passade som två pusselbitar i en värld av konkreta bilder, så tydliga att man kan skära dem med smörkniv.

och vi var alltid de som var för lika för vårat egna bästa, som passade för bra, så bra att vi inte passade alls, vi var alltid de vars inre röster skrek så högt att vi inte kunde förstå att de inte hördes ut till den andre.

and there's no blame for how our love did slowly fade
and now that it's gone it's like it wasn't there at all
and here i rest where disappointment and regret collide
lying awake at night

and so we say goodnight, from our own seperate sides, like brothers on a hotel bed

och jag funderar på om jag ska krypa ner i sätet och gömma mig när A går på, men bestämmer mig för att låtsas vara mogen så jag ler och säger hej och han nickar och sätter sig bredvid. artighetsfraser utbyts som vanligt och jag frågar inte varför han inte svarar på mina sms eller på msn, och jag säger ingenting om att det var längesedan vi sågs, för jag vet ju redan svaren på allt det där.
och hans lår rör sig inte mot mitt som det brukade göra, utan han sitter stelt på sitt säte och jag sitter stelt på mitt, och han ser ner i sitt knä och jag ser ut genom fönstret, för det är där du alltid kan hitta mig, vid fönstret, stirrandes ut, längtandes till något annat, för gräset är ju alltid grönare där.
och jag har ju alltid vetat, det har ju alltid varit min stora sorg, vetskapen om att allting tar slut, men jag trodde inte att A och mitt slut var så nära inpå. men jag kan inte skylla det här på honom, har aldrig kunnat skylla något på någon, för han har all rätt i världen att hålla sig på sin sida av sätet. för jag har ju alltid hållt mig på min sida, egentligen, och det är när de inser det som de kryper tillbaka på sin.
men det gör mig alltid lite mer grå när de väl gör det. för ibland så hoppas jag att de ska stanna, fastän jag vet att det är dumt.
always expect the worst.

och innan han hoppar av säger han ingenting om helgen, frågar inte om jag vill ses, säger inte så mycket alls utan bara säger hej och går.
och jag säger ha det bra, och sedan kryper jag in lite mot mitten av sätena igen och låtsas att någon annan, okänd, sitter där och har armen om mina axlar i några sekunder.
sedan pluggar jag in ipoden igen och räknar regndroppar på fönsterrutan.

naturally

och oj den där killen är söt.

(okej, jag tillåter mig själv att vara lite sådan här. i alla fall ikväll.)

anything, spontaniously

och jag går in genom dörren till affären och den söta expediten fångar mina ögon direkt och nickar med ett leende och hela jag spricker upp, damn, han minns mig från mina 10 minuter härinne i fredags, i've still got it!
och jag lägger huvudet på sned och glittrar, fast idag gör jag det liksom på riktigt, inte för att jag kan utan för att jag inte kan låta bli. och jag styr mina steg fram mot honom och han vet precis vad det var jag kollade på och leker personal shopper åt mig och vänder mina provstrumpor åt rätt håll som om det vore viktigast i världen och sedan ser han på mig med klurig blick och jag skrattar, och oj den här killen är söt. och jag frågar om han kan lägga undan nån timme och han tar mitt namn och sedan skriver han ner det på en lapp och jag tycker om sättet han gör det på.
och jag återvänder och innan jag hinner gå in så ser han mig inifrån och vinkar genom fönstret och jag skiner upp en hel grå gata och ger den glans och han dyker in och oj den här killen är söt.

och när jag går ut och ser ner på mina fötter så ser jag att han måste ha hunnit klistra fast små vingar på sidan av mina skor, för jag nuddar liksom inte asfalten längre, och han måste ha hunnit häfta fast mina mungipor uppe vid mina öron när han häftade ihop mina kvitton, och jag vet inte vad det var han gjorde som fick mina ögon att glittra sådär fint igen.
men oj den här killen är söt.
suck... det här kommer sluta i ytterligare överbelastning av mitt konto.

i'm not who i used to be

och jag hinner inte med tiden som plötsligt fått vingar och börjat flyga.
ett tag sprang jag där nere på marken med mina kängor gjorda av bly, sprang och såg upp mot minuterna sekunderna och försökte hinna med. sedan hände något, för ett tag sen, som fick blykängorna att bli för tunga och jag som aldrig ger upp gav upp som bara jag kan, och jag satte mig ner bredvid en sten och såg på när flocken av minuter sekunder flög över mitt huvud, bort, iväg, och där sitter jag ännu.

och jag vet att det är de här dagarna som är mitt liv, inget mer, inget mindre, och att jag borde ta vara på dem så som jag alltid rått andra till att göra, men jag kan inte längre leva som jag lär. istället sitter jag i timmar och stirrar in i en vägg, in i mig själv, minns gårdagen och drömmer om framtiden medan nutiden flyger iväg från mig. iställer sitter jag här och funderar på om jag ska svara när telefonen påminner mig om de som jag brukade dela mina dagar med och sedan förbannar jag dem för att de glömt bort mig.

och allt det här får mina helveteshundar, mitt dåliga samvete, att bita och riva i min mage och mitt bröst, detta dåliga samvete som jag burit på hela mitt liv utan anledning, det som ingen tror finns är egentligen för stort för min lilla kropp, det är för tungt för mina lätta fötter.

och han ringde och han pratade och jag svarade och frågade artiga frågor men jag log inte som förr, för jag var för upptagen med att inte lägga på luren, för det gör mycket mindre ont när jag lägger på än när han gör det. och han lät glad, och jag vet inte om det var för att det var mig han pratade med eller för att han har hittat något annat, någon annanstans, någonting som får honom att känna sig som hemma, det där som han alltid var för mig.
och sedan sade han att han måste gå, att han skulle dissekera ett hjärta.
han skulle dissekera ett hjärta.
och allt jag kunde tänka på var om det var där mitt hjärta hamnat. hos honom, för honom att dissekera.

and when i see you, i really see you upside down

och jag slocknar i soffan och vaknar upp 14 timmar senare med så där ont i halsen som bara jag kan ha, när jag blir sjuk, varje gång jag blir sjuk (vilket händer rätt ofta nu för tiden).
och jag drar mig upp med ett huvud som hotar att spränga hela huset, bara för att inse att alla värktabletter är slut, och sedan inser jag att det är söndag och att alla apotek har stängt.
så jag lyckas göra en kopp te, sjukanmäla mig, och hamnar framför teven där två smådjävlar påstår att dom heter ibu & metin, ibu-metin, ibu-metin, ibu-metin och jag försöker få hjärnan att spränga sönder teven istället för sig själv men det fungerar inte.
jag hatar numera den där jävla reklamen.

och jag hatar verkligen att vara sjuk. verkligen.
och jag har verkligen inte råd eller tid att vara sjuk nu. verkligen inte.

aoch

aj mitt bankkonto!

fan att jag alltid glömmer vilken baksmälla retail therapy ger...

nu kan du få mig så lätt

och jag åkte hem igen och gick tillsammans med 18000 andra för att se håkan sjunga, och varje låt handlade om oss. han sjöng om alla nätterna på åvägen när vi höll oss kvar till gryningen, och om hur jag önskar att jag inte blev kär i dig, och om hur jag önskar att jag blir mer kär i dig.
och han sjöng om hur du är det finaste jag vet och att allén inte é så dålig ändå, när du går bredvid, och om att vi kanske ses på nån spårvagn nånstans. och jag såg upp mot himlen och tänkte att du kanske såg upp mot himlen samtidigt, och det tröstade mig att vi i alla fall lever under samma blå, och sen steg orden mot vår, deras himmel, och jag undrar, är du också själv?
var är du ikväll?

och sedan sjöng han om hur jag har hört att du träffat nån och jag hör att hon är allt jag inte var, och jag sjöng om hur jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. och jag mindes hur allt är falskt och bedrägeri, men det struntade jag i, för vi dansade och du har så mjuka läppar. och han sjöng om alla broar jag bränt och alla vänner jag känt, ingen som jag riktigt behöver, nej, och om hur jag inte går isär när jag går med dig.

och han sjöng vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den, och vad vet du om hur hjärtat kan bränna för kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva?

och när jag stod där och stirrade någons hand på någons axel och såg hur de såg på varandra så sjöng jag

jag blir hellre ensam, än lycklig med nån annan.

oh just remember the telephones, well they're working in both ways

och jag bestämde mig för att fly iväg från min stad några dagar så jag bokade tågbiljetter upp till stockholm och på väg till perrongen så beslutar jag mig för att fly iväg från mig själv några dagar, så jag begraver sorgsna ögon och tungt sinne långt ner och klistrar på utmanande ögon och kvicktänkthet.
och hamnar bredvid kille på tåget, 3-4 timmar av konstanta raggningsrepliker och förfrågningar, jag satte mig här av en anledning, hehe, och bekräftelsemonstret som jag låtsas som jag inte har hoppar av glädje och vältrar sig i suggestioner, och jag bestämmer mig för varför inte, jag ljuger ihop ny identitet, ny stad, blir någon annan och när jag kliver av tåget skyndar jag mig bort från honom, kanske från mitt andra jag med.
och på tunnelbanor försöker de fånga min blick och jag tittar på dem och de ler och jag ler tillbaka och vänder mig mot fönstret igen och försöker att inte börja skratta, och bekräftelsemonstret börjar bli övermätt, fast det vet vi ju alla att det aldrig riktigt blir.

och jag plockar upp mobilen ibland och funderar på att göra det G sa att jag väl kunde göra, skicka ett sms och säga att hej, jag är tjugo minuters resväg ifrån dig, ska vi ses? men jag vågar inte, borde våga, vet inte varför jag inte gör det, men det kanske är lika bra. kanske är det bättre, kanske ger det mig mindre att analysera sönder till atomer.

men sanningen är den att han är den enda som är värd att analysera.
den enda som jag vill ska se på mig i tunnelbanor på det där sättet är han.

uhoh

och jag har ipoden i öronen när någon bakom mig plötsligt knackar på min axel, säger att någon ropar på mig därborta, jag vänder mig om och i en bil sitter gammalt ligg från i våras som tydligen har tillbringat 2 minuter med att ropa efter mig och jag tänker att kan du inte bara ge upp efter två gånger som alla andra så jag slipper dig? men istället klistras leende på och han klagar på att det var för länge sedan och jag håller med och försöker att inte komma ihåg att jag ignorerade alla hans samtal, sms och blockade honom på msn, och han vill köra mig hem och jag måste komma på jättedåliga anledningar att inte hoppa in i bilen med honom, been there, done him, bokstavligt talat, men gud, vad är det med killar och signaler?

jag. är. inte. intresserad. av. dig. och. har. aldrig. varit.
du. var. vad. man. kallar. för. ersättningsobjekt.

och nej, det spelar ingen roll hur fin bil du har.

ett av partierna borde haft införandet av besöksförbud mot gamla ligg på deras agenda.
jag hade röstat på dem i alla fall.

i'm much too busy fucking up since you left me, but i will always be the prettiest mess you've seen

i just want to make it home to hold your hand

och de ser knappt på mig längre, tror jag ignorerar dem, tror jag inte vill prata.
och de tröttnar på min sorgsna uppenbarelse, på mina isgröna, tröttnar på mig och sättet jag agerar på, och varje gång de vänder sig bort från mig så minns jag hur många som har gjort just det och då hatar jag dem, men sedan drar sig hjärnan till minnes att det alltid är jag som lämnar först, min rygg vänder alltid först, och då hatar jag mig själv istället.

och när människor undrar om något har hänt vill jag bara sjunka ner ner ner genom asfalt, gräs, betong, jord, lava, om jag hoppas på att jag lyckas hålla en tillräckligt rak kurs så att jag hamnar i sunny australia och får börja om på nytt.
en gång till.

och jag träffar mina gamla nära vänner, eller ja, så nära de nu kan vara, och jag har inget att säga till dem och pinsam tystnad dyker upp och jag ser ut genom fönstret istället och längtar iväg till något annat.
och jag ringer A, men han svarar inte, och jag ser honom på stan och ringer igen, och han svarar inte och när han ringer tillbaka 4 timmar senare så är han sur för någonting, allting jag någonsin gjort mot honom och han säger inte ett ord om det, men jag hör isen i rösten och tänker att den måste smitta. och han säger du låter trött och jag svarar ja, jag sov och han säger aja, men sov vidare då, hej då och jag måste gömma händerna under soffkudden för att inte kasta mobilen ut genom fönstret och önska att det kunde vara jag som singlade ner genom syrekvävemolekyler.

och alla andra får mig att känna mig så ensam och när jag är själv känner jag mig ensam, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att springa ifrån det där tomma för jag har redan försökt springa barfota men fotsulorna fastnar alltid mot marken ändå.

jag borde lämna, men jag kan inte. kan inte kan inte kan inte.

always have, always will

och vi ses ensamma utanför, och i samma ögonblick som vi ser in i varandras ögon är vi inte ensamma längre.
och vi börjar gå, en och en, inga kramande händer, inga ömma ord, bara gå och le, vi låtsas att vi inte vet hur promenaden kommer sluta.
och vi pratar om att ringa vänner och ovänner, fråga vad de gör, men vi vet båda lika bra att de andra inte finns när vi är tillsammans. det har de aldrig gjort.
någon ringer min mobil, jag svarar, säger jag är ute och går med honom, telefonen blir tyst tills den säger va? och jag skrattar och lägger på och du skrattar och ingen av oss säger någonting.
och vi fortsätter ner till havet, mitt älskade hav, och himlen är nattblå och stjärnklar och jag sätter mig på den där bänken och du står och ser på mig och snart drar du upp mig och följer mig hem.
och på något sätt hamnar vi i min soffa, jag i ena hörnet, du i andra och jag spänner varje muskel för att inte smälta ihop till en pöl som oskuldsfullt flyter bort till dig för jag inbillar mig fortfarande att det där inte ska hända ikväll.
och du sitter med benen upp i soffan, uppdragna så att det är ett mellanrum mellan dem, och plötsligt klappar du dig mot bröstet och säger sätt dig här istället och du säger det som om det är det mest självklara i hela världen.
och mitt hjärta slutar nästan slå när jag flyttar mig ljudlöst intill dig men snart börjar det slå i takt med ditt och jag har aldrig känt mig så hel i hela mitt liv.
och vi låtsas se på tv men snart flyter vi ihop i en hög nånstans och dina läppar smeker mina så mjukt så självklart och dina händer är överallt men jag vill ha dem på ännu fler ställen och mina fingrar känner konturerna i ditt ansikte, de där konturerna som jag aldrig får nog av fastän jag kan dem utantill fler gånger om.
och du frågar om vi ska gå in i sovrummet och jag nickar ja, fortfarande ljudlöst och jag reser mig upp och du går nära mig bakom mig hela vägen fram till dörren där du tar tag i mig och slänger mig i vita drömmar och sedan lägger du armen över min nakna mage och jag lägger huvudet under din arm, den säkraste tryggaste platsen på hela jorden och våra hjärtan slår nog inte längre.

och morgonen efter sitter jag vid msn och ser på din bild och läser status online om och om igen och väntar på ett ord på samma sätt som du antagligen satt vid msn och läste status online om och om igen och väntade på ett ord som aldrig kom, från något håll alls och sedan skar vi sönder våra drömmar lite mer och väntade utan ord på nästa gång våra hjärtan skulle börja slå igen.

ytspänning

och jag har två sätt att hantera misslyckanden och pinsamheter; det ena är att älta det om om om om och om igen och det andra är att helt enkelt låtsas som om det aldrig hände, som om det inte finns.
det ena går mig på nerverna och det andra förstör mig, det andra kanske inte finner sin väg upp till hjärnan, kanske aldrig blir sönderanalyserat till små skarpa vassa glasbitar, nej, men på vägen ner till magen smälter de istället ner till en grågrå massa som lägger sig i magen, och ibland när massan är riktigt envis så fastnar den i hjärtat på vägen ner, svarta gråa klumpar på mitt hjärta.

och förut gick jag där varje dag och undrade varför de såg på mig som om jag var full av färger, rosa blått grönt gult, full av liv som olja på duk, när jag egentligen bara var grå.
och nu går jag där och undrar vad som hände, när färgerna försvann, när jag blev grå och sedan undrar jag när de slutade se mig.

och sedan vänder jag mig om och ser spegelbild i skyltfönster, bussfönster och glasbitar sticker ut ur mina ögon och jag förstår att de ser mig. nu mer än någonsin.

de ser mig för bra.

fiest

ute och springer, springer.
tar vägen förbi badplatsen, förbi grillplatsen och ser ett välbekant huvud på avstånd. pluggar ur ipoden och ler, för visst är det C.
C ler ännu större och säger kom hit honey, och jag tar ett kliv in i hans armar och skrattar.
vi säger det var länge sedan, M kommer fram ur ett hörn och ler ett hej han med och jag skuttar in i hans armar jag med och ibland glömmer man bort de där människorna som kan få en att le sådär okonstlat, och det är det som är charmen. om jag hade sett dem oftare så hade jag garanterat inte blivit så glad över att träffa dem.
de säger att vi måste fika någon dag, jag säger klart vi ska, kom förbi när ni vill och menar det verkligen.

till skillnad från när jag träffade E, en av mina "närmaste" vänner en kvart innan och inte hade något att säga till henne.

you don't know me

och jag tröttnar på att alla tröttnar på mig och jag tröttnar på mig själv.
och jag bestämmer mig, bestämmer mig för att börja låtsas igen, att le och gnistra igen, att utsidan ska bli lycklig, att jag ska hålla mig själv för mig själv.
och när de ser mig så ler jag och ser glad ut och jag låter inte min blick vandra iväg nu.
jag förpassar ångesten och sorgen till nätterna, förpassar tårarna till golv innanför låsta badrumsdörrar.
jag ska bli älskvärd.
i alla fall ska ni tro det.

and you're the only person in the world i feel that way about

och när jag inte träffar honom eller pratar med honom på lång tid så känns det ibland som om jag bara klänger mig fast vid ett minne, att han inte är allt det där jag kanske bara inbillar mig, att jag målar honom i för klara minnen och gör honom till något han inte är, inte var.
men varje gång vi pratar så hör man nästan klicket.
ibland önskar jag att jag kunde, men jag kan inte undkomma den där känslan av att allt är rätt när jag är med honom. att det är vi och vi är något annat.

han sa det en gång;

- det är konstigt.
- vad är konstigt?
- hur bra du passar in mellan mina armar.

burning

jag sätter mig vid datorn, kollar igenom listan över inloggade av ren reflex trots att jag slutade vänta på att han skulle finnas där för länge sedan.
men idag, idag står namnet där.
lättheten infinner sig i mitt vanligtvis turbulenta tunga sinne och jag skriver.
och han skriver.
han skriver att jag svävar med svaren.
jag skriver att han känner mig, jag tycker om att sväva.
för det gör han nog. känner mig. i alla fall. vad jag än vill tro. på något sätt förstår han, trots att han inte förstår alls.
det går inte att beskriva i bokstäver, hur mycket jag än försöker. så jag tänker inte försöka, inte idag.
och han skriver att ölen är billig och jag känner hur värme strålar ut i alla kroppsdelar som varit döda så länge och jag inser att mina mungipor lyfts till skyarna.
och han skriver att vi borde höras oftare, och jag tänker att jag hör dig varje sekund varje minut varje dag.
och efter ett tag sätter jag stopp, säger jag måste gå, säger åt honom att ha det bra, kram.
och han säger att vi hörs och säger ha det bra, kram.
och både mina ord och jag svävar.

i am trying to be mad as hell, but i end up getting drunk instead

och plötsligt resulterar varje ledig dag i en kväll av fylla, fastän jag inte blir full längre, så jag halsar och shottar och sitter på golvet med den där killen och vi babblar och skrattar och han ser in i mina ögon och glimten är där och jag ser in i hans ögon och glimten är där med, eller i alla fall alkoholen och ibland är de lika summa summarum.
och jag dansar och jag dansar bra och dom säger åt mig att dansa dåligt istället för dom blir avundsjuka annars och jag ler och dansar bra.
och jag springer upp och ner och ut och in och sedan springer jag upp igen, och när jag springer ner för andra gången så ser jag in i ögon jag känner, ögon som är som G's, fast det är inte hans, det är hans kusin och jag vet inte vad ödet har för problem till mig för det kan ju tydligen inte lämna mig ifred. och han ler och säger hej och kramkalas och jag ler och säger hej och alkohol är för jävligt för sedan börjar jag prata med honom och jag kommer inte ens ihåg vad jag sa.
och jag missar sista bussen hem och lyckas ta mig någon annanstans och sover två timmar, vaknar, inser att jag inte vill vara där, reser mig upp och drar på mig byxorna och jackan, smyger ut och tar tidig tidig buss hem och allt som finns kvar på min näthinna är hans ögon.
fastän de inte var hans.

watching me fall apart

och jag letar igenom min telefonbok på mobilen och fastnar vid ditt namn, din bild, ditt nummer.
jag har funderat på att radera det några gånger men snart insett att det inte skulle spela någon roll eftersom mina fingrar minns,alltid kommer att minnas, siffror på en mobil är lätta att radera men inte minnen, vanor, inpräntade i ryggraden.
blicken vandrar från ditt namn på displayen till den gröna knappen strax till vänster, under, och tanken av hur lätt det hade varit att trycka där och få höra din röst slår mig rakt i solar plexus men förlorar kraften lika snabbt igen för jag vet att jag inte kan, inte kunde, inte kommer kunna. att ringa dig, att skicka ett sms, det går inte, det har inte gått riktigt sedan den kvällen du gick, trots att du har ringt mig, skickat mig sms många gånger.
jag tror hindret kallas stolthet.
och jag kommer att tänka på min sms-inkorg. på de där meddelanden som ligger längst ner i listan, de som jag aldrig någonsin läser. de med ditt namn på, med dina ord i. de som bevisar allt det där jag aldrig ville se.
att du var min. bara min.
de har legat där i evigheter men jag har aldrig kunnat ta bort dem, när jag bytte mobil så fick de följa med på simkortet, för även om jag inte läser dem så finns de ändå där som en påminnelse om att det var på riktigt. om att du var på riktigt.

och jag träffade H idag och hon sa något som fick mig att nämna att du hade flyttat bort och hon såg bekymrat på mig hon med innan hon kom på andra tankar och frågade om du inte hade en flickvän, och jag tänker att jo det hade han ju faktiskt, vad hände med henne? och jag svarar att jag inte har en aning om det hon hon rycker på axlarna och min förvirring växer och krymper på samma gång för det enda jag verkligen vill göra nuförtiden är att ta av mig kläderna, lägga mig i det höstkalla havet och flyta, flyta tills jag inte kan flyta längre. och då vill jag sjunka.
och medan jag sjunker ska jag tänka på orden i de där smsen.

innan bomberna - kristian anttila

men som allt annat brann kvällen ner till glöd
och jag såg sprickor i himlavalvet och gav mig iväg
lämnade kvar minnet av hur du tog min hand
innan bomberna föll, innan hoppet kom till sömns
gav mig ett löfte om något högre, någon annanstans
om hur lång tid, i vilken famn, i vilket liv?
jag tittade upp och jag såg flygplanen, eller var det svalor?
jag är tyst, här upphör spåren, boken stängs
du sa allt har ett slut
mitt börjar här och nu

i hate this place, i hate this crowd

fester jag inte vill gå på, fester där alla vet vem jag är och där känslan av att alla förväntar sig saker av mig ger mig paranoia. vill springa iväg och sätta mig ensam i ett undangömt hörn där ingen hittar mig, men istället sätter jag mig vid A och lägger huvudet på sned och blinkar lite och efter en sekund kanske två har han glömt vad det nu var han var sur över och ser på mig på samma ögon som vanligt och jag hatar mig själv.
som vanligt slutar det med att jag är ensam tjej kvar på hela stället och någon säger att jag är själv kvar för att alla killar vill ha mig kvar och jag spyr på mig själv och undrar vad fan jag inte reser mig upp och går ut genom dörren.
jag sätter mig på trappan med jon och dricker lite till och jon gör det samma och vi lägger ner sarkasmerna ett tag och ser på blixtarna i horisonten som färgar natten blåblåblå och vi går in och han shottar ner mig men jag kan fan inte ens bli full längre.
så jag drar på mig skepparkavajen, märker inte regnet utan går sakta hem igenom natten, kommer hem, borstar tänderna, tvättar ansiktet noggrant men avsmaken i blicken i spegeln går inte bort hur mycket jag än skrubbar så jag släcker lampan och går och lägger mig ensam i min för stora säng.
ser ut genom regnet och undrar vad du gör ikväll.
beslutar mig för att jag inte vill veta.

för hon sa att allting var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

och på vägen ner till stan ser jag ett brunt löv singla ner från ett träd, stannar upp och inser att sommaren är över, och jag har inte ens märkt att den har börjat.
jag har alltid målat sommar älskade sommar i solnedgångar och värme, grillfester och värme, salta bad och värme, värme inte bara utanför utan såväl inuti, har alltid målat de där månaderna i att allt känns lättare, bra, att det kommer att ordna sig. har alltid känt sorg när hösten har fötts i spåren efter.
vad som hände vet jag inte, för nu gör min hjärna bara ett kort konstaterande av att sommaren är död och sedan fyller acceptansens tomhet det lilla hålet som brukade tas upp av solen.

och A är sur på mig utan anledning och jag undrar stilla om löven faller där G är, för jag vet inte längre hur han har det eller ens var han är, och sedan saknar jag honom lite till och jag har inte ens berättat för mina vänner att han har flyttat och jag vet inte riktigt varför.

det är höst i göteborg
jag passerar kortedala torg
regnet faller hårt över natten, över alla hemlösa katter
låt mig få sova en stund
bara en liten liten blund
för hon sa att allting var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

så vi pratade i timmar
dina tårar i mina lakan
du sa att du tyckte du var ful
jag fattar ingenting
för det där är skitsnack, och det vet du
du är det vackraste jag har sett ju
jag har förlorat mig själv i dig
förlorar jag dig så förlorar jag mig
hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

när hon sa att allt var över
såg jag henne gå där bland löven
det enda minne jag behöver
hon sa att allt var lönlöst
men när hon reste sig för att gå
gick mitt hjärta aldrig sönder
jag kommer aldrig förstå

jag kommer aldrig förstå
jag kommer aldrig förstå

jag tyckte hon sa lönnlöv - jens lekman