nu kan du få mig så lätt

och jag åkte hem igen och gick tillsammans med 18000 andra för att se håkan sjunga, och varje låt handlade om oss. han sjöng om alla nätterna på åvägen när vi höll oss kvar till gryningen, och om hur jag önskar att jag inte blev kär i dig, och om hur jag önskar att jag blir mer kär i dig.
och han sjöng om hur du är det finaste jag vet och att allén inte é så dålig ändå, när du går bredvid, och om att vi kanske ses på nån spårvagn nånstans. och jag såg upp mot himlen och tänkte att du kanske såg upp mot himlen samtidigt, och det tröstade mig att vi i alla fall lever under samma blå, och sen steg orden mot vår, deras himmel, och jag undrar, är du också själv?
var är du ikväll?

och sedan sjöng han om hur jag har hört att du träffat nån och jag hör att hon är allt jag inte var, och jag sjöng om hur jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. och jag mindes hur allt är falskt och bedrägeri, men det struntade jag i, för vi dansade och du har så mjuka läppar. och han sjöng om alla broar jag bränt och alla vänner jag känt, ingen som jag riktigt behöver, nej, och om hur jag inte går isär när jag går med dig.

och han sjöng vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den, och vad vet du om hur hjärtat kan bränna för kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva?

och när jag stod där och stirrade någons hand på någons axel och såg hur de såg på varandra så sjöng jag

jag blir hellre ensam, än lycklig med nån annan.