i'm not who i used to be

och jag hinner inte med tiden som plötsligt fått vingar och börjat flyga.
ett tag sprang jag där nere på marken med mina kängor gjorda av bly, sprang och såg upp mot minuterna sekunderna och försökte hinna med. sedan hände något, för ett tag sen, som fick blykängorna att bli för tunga och jag som aldrig ger upp gav upp som bara jag kan, och jag satte mig ner bredvid en sten och såg på när flocken av minuter sekunder flög över mitt huvud, bort, iväg, och där sitter jag ännu.

och jag vet att det är de här dagarna som är mitt liv, inget mer, inget mindre, och att jag borde ta vara på dem så som jag alltid rått andra till att göra, men jag kan inte längre leva som jag lär. istället sitter jag i timmar och stirrar in i en vägg, in i mig själv, minns gårdagen och drömmer om framtiden medan nutiden flyger iväg från mig. iställer sitter jag här och funderar på om jag ska svara när telefonen påminner mig om de som jag brukade dela mina dagar med och sedan förbannar jag dem för att de glömt bort mig.

och allt det här får mina helveteshundar, mitt dåliga samvete, att bita och riva i min mage och mitt bröst, detta dåliga samvete som jag burit på hela mitt liv utan anledning, det som ingen tror finns är egentligen för stort för min lilla kropp, det är för tungt för mina lätta fötter.

och han ringde och han pratade och jag svarade och frågade artiga frågor men jag log inte som förr, för jag var för upptagen med att inte lägga på luren, för det gör mycket mindre ont när jag lägger på än när han gör det. och han lät glad, och jag vet inte om det var för att det var mig han pratade med eller för att han har hittat något annat, någon annanstans, någonting som får honom att känna sig som hemma, det där som han alltid var för mig.
och sedan sade han att han måste gå, att han skulle dissekera ett hjärta.
han skulle dissekera ett hjärta.
och allt jag kunde tänka på var om det var där mitt hjärta hamnat. hos honom, för honom att dissekera.