och,
jag vet inte vad jag ska känna när jag träffar människor och vår minsta nämnare är du,
för de säger alla samma fördömande saker och
jag vet inte om jag ska känna samhörighet,
tycka synd om dig eller
bara känna mig lurad.

och det handlar inte om att jag inte tror att jag förtjänar lycka. det handlar om att jag inte vill ha den.

den här känslan som jag har är inte min

och jag hoppar på elvan på stigbergstorget och
tittar lika vant som förr ut över masthuggstorget, kommersen,
stenaterminalen någonstans i mörkret utanför och
jag lämnar staden nu,
tänker med ett leende att jag inte vill vara här längre när jag tar tre trappsteg ner,
mitt hjärta lättat över att jag slapp träffa dig,
går rakt fram och jag är säkert bara en meter ifrån bänken när jag inser att det är du som sitter där för
mitt liv är en evig filmscen,
och jag hinner precis fånga den där paniken i dina ögon innan jag
vänt mig om;
och tio sekunder senare tänker jag att det inte är första gången du sitter kvar medan jag är trehundrasextio grader om,
sextio kilometer i timmen;
femtio mil bort från dig igen,

jag sköt en hund när jag var fem. gud minns mitt namn i himmelen. så nu är jag en hund själv, och någon borde skjuta mig

och göteborg är regression;
kapitulation, där på golvet hemma hos henne med
martini blanco i blodet,
svärta utanför fönstren och
ända in i hjärtanen.

jag vet inte om det är ett komplex;
om man måste intala sig själv att problemen är större bara för att
staden är så liten.

göteborg är regression;
på järntorget 00.30 då jag
redan har hunnit spilla ut både öl,
vin och kaffe över min kappa och
människor kurar under sina halsdukar precis som
jag gör medan spårvagnsrälsen surrar och jag
kramas med människor och upprepar samma ord till dem alla.

göteborg är regression;
att vingla runt i masthugget klockan 07.30 utan dig;
när allt som finns kvar är den äckliga eftersmaken av allt det som
verkade verkligt för några timmar sedan;
när jag skymtade dig på andra sidan rummet medan någon överröstade musiken;
sa mig
jag kan verkligen beundra dig. hur du tar tag i ditt liv.
hur du gör någonting med det.

normativt tänkande

och du har aldrig någonsin varit min vän.
faktumet att jag inte har något att kalla dig om det inte är älskare adderas med att jag aldrig mer vill att du rör mig,
leder till att du inte är någonting för mig.

hem

tre och en halv timme på tåget. göteborg är grått och kallt och jag vet inte hur jag ska känna. en ogenomtänkt resa; det är som att springa på en gammal älskare på stan. jag går till caféet, men känner inte längre någon som arbetar där. betalar för mitt kaffe, dricker snabbt upp, går.
en buss ut till huset vid havet. min far kommer med bilen; kör mig sista biten. jag har ju trots allt väska.
jag hoppar huttrande in i passagerarsätet, säger hej pappa.

vi säger ingenting medan volvon kör i mörkret. vi har inte talats vid på två månader.
allt är precis som det alltid har varit.
det är tryggt, tänker jag,
samtidigt som havet skymtar fram mellan träden.

han börjar tända en brasa medan jag ler och trycker ansiktet mot hundens nacke. jag tittar på honom, sedan lite till höger. ser alla älskarna fladdra förbi mot den vita väggen; samma blick som hans. alltid den där blicken.
det är nog dags snart, säger han och tittar på hunden. jag nickar, vet redan, och tänker att det är konstigt.
vi växte upp tillsammans; jag är på den så kallade toppen av mitt leverne; henne måste vi nog ta livet av snart. det är mer humant så.
humant.

grannen knackar på; kliver in, ler, ger mig en kram. tittar på mig och min far, skrattar till och säger att jag blir alltmer lik honom för varje gång vi ses. jag ler snett;
häller upp ett glas rödvin, går upp och tappar upp ett bad. ställer upp fönstret lite, känner havsluften. sjunker ner; trycker på en knapp och låter jetstrålarna och alkoholen massera mig utifrån och inifrån. lugnet infinner sig alltid i det här huset.
den enda plats jag har där tiden alltid står stilla.

mörkret och kylan känns som hemma på grusvägen ner mot havet. här finns inte någon annan än jag. jag slår mig ner på samma gamla sten som jag alltid suttit på de senaste tio åren, tänder en cigarett, stirrar på ett hav hugget i onyx.
havet står aldrig stilla.
havet vet inte vad tid är.

dedikering