every party has a winner and a loser

och min väska står på andra sidan av rummet; det där typiska ungkarlsrummet, temporära. hans kläder ligger utspridda överallt och mina ligger invirade i lakanen och han sa att han inte tänkte att vi skulle ta det så långt, han sa faktiskt det där på nattklubben ett par timmar tidigare när jag ljög och sa att jag inte ligger med killar jag inte känner,
han sa att han bara inte kunde släppa tanken på mig, att han bara ville se mer av mig, höra min röst lite till innan jag tog planet bort imorgon, men ändå ligger han plötsligt på mig,
och plötsligt är hans läppar och händer överallt, och jag ligger där, förvirrad och förtvivlad, försöker trycka bort honom och hans händer som trycker hårt, för hårt; håller fast,
men jag säger aldrig nej för jag är inte säker på att det inte är det här jag vill,
det var väl det här jag ville?
och han stannar upp och frågar vad det är han gör fel, får han inte röra mig? och jag säger att jag inte vet, att det inte är någonting men han vägrar lämna det, frågar varför jag inte bara kan säga vad jag tänker, känner, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att han ska sluta fråga mig sådana där frågor, så jag drar honom emot mig och låter hans händer trycka hårt igen och tänder bita fast medan det enda som ekar i hjärnan är frågan om vad håller jag på med? och framför ögonen suddar jag medvetet ut allting, gör allting vitt,
som om lakanet låg som ett täcke över mig.

och efteråt vänder jag ansiktet mot honom,
ser hur han ser förundrat på mig, och sedan säger han du är vacker. konstig men vacker,
innan ögonlocken sluts och hans haka faller ner mot bröstet som jag lätt trycker bort från mig.
och jag försöker att också somna, bredvid, men kan inte för det fortsätter eka innanför huvudet och blodet forsar runt i kroppen, i hjärnan och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men plötsligt är det som om någon smäller till mig i pannan och jag tänker att jag måste härifrån, innan jag låter fötterna nudda golvet,
och medan jag drar tröjan över huvudet och lägger i mina saker i väskan där på andra sidan av rummet frågar jag mig själv varför jag åkte hit,
undrar verkligen,
men när jag stänger dörren bakom mig och går huttrandes ut i den frostiga morgonen inser jag svaret;
jag ville bara ha ett par armar som skyddade mig ifrån de där drömmarna.
jag ville bara ha någon som höll om mig medan jag somnade.

and let's go to where the trees bloom, where it is light, and where i can see the sun

och jag sitter här nästan varje kväll och försöker komma på något fint att skriva,
något svallande, som vågor som slår mot klippor eller ja, något fint bara, men det är så svårt nuförtiden, och jag är inte säker på varför.
så för det mesta stänger jag bara ner datorn igen, alternativt spelar någon fin musik,
och det var rätt länge sedan det regnade nu;
imorse när jag gick ut genom dörren var fortfarande gräsmattorna vita av frost trots att solen sken på en blå duk och det slog mig plötsligt där jag stod och huttrade i min lilla skinnjacka att hösten snart är över och vintern snart slår sig ner över oss istället,
och jag vet inte, men jag kunde nog inte riktigt låta bli att känna mig lurad på min obligatoriska höstmelankoli, för jag har alltid tyckt att den är rätt vacker ändå,
men sedan när jag vandrade min väg genom stan och drog på mig mina vantar så insåg jag att det är rätt vackert det här också,
och kanske är det dags att låta den här känslan av vad det nu är lägga sig som en filt som skyddar mot vinterkylan.

och jag lämnar staden för en stund nu, lämnar den för paris och vin och cigaretter,
lämnar datorn här tror jag,
lever någon annans liv för ett tag.
jag lämnar en fin sång som brukar följa mig genom mina promenader genom stan och jag tror att den gör dagen lite vackrare,

och jag tror att jag mår lite bättre nu.

Winter Took His Life - Where I Can See the Sun

vinden håller tal vid en hamburgerbar

och när hon sträcker ut handen och rör vid min axel lite stelnar jag till, blir till en av de där lyktstolparna som följer vägkanten, så där som jag alltid blir när någon rör mig;
för det mesta vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra; ska jag röra tillbaka, le lite, luta mig lite bakåt, framåt, åt sidan? jag vet inte hur man ska göra när någon rör vid mig. det känns farligt. det känns för nära,

och jag ryggar alltid tillbaka samtidigt som mitt hjärta slår ett slag i otakt.

sedan springer jag runt på stan hela dagen, letar efter hyllor till garderoben, den som jag har målat så fin; vit, den finaste färgen. jag pratar lite italienska, lyssnar på min ipod på min väg genom vasa och försöker hålla mig vaken medan jag låtsaslyssnar på min väns ensidiga samtal över lunchen som jag inte direkt äter, tränar, duschar, äter kycklingsallad och tvingar mina fötter framåt framåt medan jag väntar på att telefonen ska ringa; snälla, ring nu då; något som jag så klart absolut aldrig skulle erkänna för mig själv för se, fötterna fortsätter framåt och nej, inte gå på brunnar eller gliporna mellan gatstenarna, fortsätt fram och låtsas som om du inte ser han den där som står där i hörnet och ser efter dig;
fortsätt,

och sedan faller mörkret över staden precis så som det faller över mig och jag faller och det är inte lika vackert som hur de där röda höstlöven faller på gruset,

jag faller och ramlar in på en spårvagn där jag kryper ihop, men snart stannar vi vid nästa hållplats och där går en man i svart jacka på och ler ursäktande mot mig, kan jag sitta här? och jag ler lite och nickar och sedan tar han upp en bok,

och plötsligt slappnar kroppen av och det dunkar inombords, behöver någonting men vet inte vad, funderar medan jag känner hur armen och benet slappnar av, rör sig nedåt,

och innan jag vet ordet av så sitter vi där; jag och mannen med den svarta jackan, tätt intill, och varje gång han byter sida så pressar han armen lite mot min,

han rör mig,

och för bara en sekund faller allting på plats.

tillsammans är man mindre ensam

och vi går och köper popcorn och kryper upp i biofåtöljerna, av med skorna, upp med fötterna, och sedan kommer filmen och det gör mig alldeles varm inuti, alldeles varm, och jag sitter med ett desperat leende på läpparna hela tiden för att den är så fin och där när vi sitter där tänker jag att kanske någon dag så kommer jag inte längre att känna mig ensam, kanske kommer någon dag någon komma som jag kommer våga berätta allt för och sedan kysser de varandra på bioduken och jag tror att det var den finaste film jag någonsin sett.

and if i fall, will you pick me up?

a one, a two, a three four five, and six beers later i was wild, i said baby, show me to the bed now

och nu ska jag iväg och dricka vin, och sedan ska jag dricka öl medan jag går på spelning och lyssnar på late night heartbroken blues och sjunga med högt i i'm so poor won't you lend me some money tills någon bjuder mig på en öl till och sedan på vägen hem kanske jag hånglar till ekot av oh boy.
lyssna!

en av mina favoritvideor

maybe it's just me, but sometimes it's impossible to breathe

och du,
imorgon kanske det inte finns här längre.
imorgon kanske du och jag vaknar av oss själva,
och kanske spelar det inte någon roll att det är mörkt utanför fönstret,
för det kanske är ljust nog innanför dina och mina ögonlock.

imorgon kanske du och jag vaknar till en dag då allt är precis så som det ska vara,
och även om det inte är det så rör det oss inte i ryggen längre för även om himlen är grå så är du och jag kanske naiva igen och de gröna ögonen kanske har hunnit bli blå istället,
kanske vaknar du och jag med en arm runtomkring varandra,
och kanske behöver det inte ens vara rätt arm,
men det behöver kanske inte heller röra dig och mig i ryggen,
kanske känner du bara en hand mot ryggen,
och kanske känns det varmt,
kanske är det allt du behöver.

kanske du och jag reser oss upp, drar varandras halsdukar dubbla varv runt varandras halsar för att skydda oss mot höstkylan fastän du egentligen vet att kylan inte spelar någon roll så länge det finns någonting inuti som håller oss varma,
och det där någonting gör att jag tar dina händer där på promenaden genom vasagatans allé,
och alla som ser oss måste kanske le bara för att det inte går att göra någonting annat,

och kanske är det en kliché, men det är en kliché som vägrar dö,
som är så fånigt vacker och självklar och hollywoodaktig att man liksom bara måste skratta åt den,
och det där skrattet kanske letar sig ner i magen hos någon och sätter igång det där som en gång kunde vara som en smältugn,
kanske startar elden i hon med det röda hårets hjärta där borta på bänken,
och plötsligt kanske molnen där uppe skingras tillräckligt för att låta en enda solstråle leta sig ned till vår gata och sätta höstlöven som faller över gångbanan i eld,
och kanske går man där, du och jag kanske, då,
genom de där fallande röda höstlöven,
och även om du och jag aldrig har varit ett vi och kanske aldrig kommer att bli,
så kanske det inte spelar någon roll,
för dagen kanske är allt du och jag har,
och kanske kan jag inte komma på ett bättre sätt att tillbringa den än med fingrarna inflätade i dina,
och halsen invirad i din halsduk.

oh boy

och jag tycker det är så fint att han i kassan i mataffären, han den blonda med dialekten, att han ler sådär mot mig varje gång jag kommer fram och säger hej precis som om vi var gamla vänner, eller nej, snarare nya vänner, vänner överhuvudtaget, eller nej, nog inte som vänner alls förresten,
han säger hej sådär i alla fall och så ler han lite igenkännande och det är nästan så att jag lägger till en blinkning i hans ena öga för mina mungipor åker upp till himlen och jag tycker att det är så fint att vi båda står och småfnissar för oss själva medan han måste dra mitt eurocard i sin kortläsare istället för att min inte fungerar och han gör det så långsamt att vår tystnad hinner bli lite pinsam och sedan när han ger mig kortet och kvittot tillbaka så snuddar han översidan av min hand och det dunkar till i magen innan jag ler stort och säger tack så mycket och verkligen menar det,
och sedan säger han tack själv och ler likadant och jag undrar om det skulle gå för sig att luta sig över disken lite bara och säga att det vore trevligt att se hur han såg ut i andra kläder än den röda jobbskjortan, en kaffe imorgon förmiddag kanske?
och medan jag tar min lilla påse och går så funderar jag på när jag ska gå och handla nästa gång.

she got red pills, green pills

och jag tassar som på tå runtom henne medan hon pratar om nakenbilder och för mycket mat, hör hennes klagan över extrakilon och tänk om ingenting händer, medan mina ögon far över hennes lilla söta kropp,
hör hennes ångestförklaran över maten hon åt igår kväll och tittar på tidningen hon har köpt och jag vet redan nu i magen att det här nog inte slutar bra och jag säger sluta nu, du pratar nonsens, det där är inte bra och nej, du behöver det inte men hon lyssnar inte utan fortsätter sakligt prata om de där byxorna hon vill komma i och jag kryper ihop på andra sidan av soffan, tyst, säger ingenting och jag vill berätta för henne att det är för jävligt att låta sig fångas i den där fällan och att det aldrig slutar bra,
att fångas i fällan som betyder att den enda gången du mår riktigt fysiskt bra är när du mår riktigt psykiskt dåligt, åh, lilla du, att vara sådär destruktiv,
det kan aldrig bli uppbyggande.
och plötsligt så minns jag varför jag aldrig berättar någonting om det där destruktiva för någon;
jag vill bara inte plåga dem med de här tankarna.

jag känner mig konstig mest för att jag är

och jag sover i fjorton timmar, vaknar klockan ett och undrar varför det är så grått ute innan jag försöker trycka ned hjärtat i någon liten bur, hindra det från att slå sådär oregelbundet rastlöst. något som känns som adrenalin sprutar, någon längtan efter att springa en mil utan att stanna tills hjärtattacken slår till kombineras med en känsla av att jag är för trött för att ens ta mig till duschen;
min kropp, hjärna, mitt sinne och min själ håller på att gå i två delar, vill slitas itu och jag drar fingrarna genom håret innan jag försöker skölja bort allting, hela mig med skållhett vatten och sedan städar jag, mitt skrivbord blir kliniskt rent,
slänger allt som inte sitter fast och det är vitt, rent, helt tomt, så jag vill ha det, känns tryggt, men det hjälper inte och sedan sätter jag på le sport på itunes för att gitarrballaderna gör mig galen innan jag packar min väska och springer ned till gymmet där jag tillbringar en timme med ett intensivt spinningpass till dunkande electro som får varenda vattendroppe i min kropp att tränga ut och mina fingrar att skaka, men som inte ens gör mig trött,
och sedan åker jag hem och nu tror jag att jag behöver gå och hitta något sätt att droga ned mig så att jag ska slippa sitta här med den där rastlösheten dunkandes, slitandes, kliandes,
ja, det kliar i mitt hjärta, i hela min kropp fast på insidan, jag måste,
jag måste...
jag har elgitarrer som river inuti mitt bröst.

you were programmed a long, long, long time ago, your stories are old, old and your acclimation is slow

och jag vet inte,
jag måste liksom bara fly just nu.
den där rastlösheten har tagit över igen,
den där som hindrar mig från att sitta och stirra in i mina vita väggar i timmar.
jag kan inte ens följa en film på tv, måste göra annat, sysselsätta mig,
kan helt enkelt inte sitta still.
för mycket,
måste röra,
inte låta någonting fastna,
men mest av allt,
inte inse att det är helt ekande tomt inuti just nu.
måste fylla upp det med någonting, vad som helst;
rödvin, macchiato, spinning, situps, promenader, kycklingsoppa, nya tröjor, kyssar, musik och sedan ännu mer rödvin,
och sedan våndas jag varje gång nästa fem minuter när jag bara sitter ensam och håller på att bli förtvivlad över det faktum att jag inte har någon som helst aning om vart jag själv har tagit vägen,
för jag är rätt säker på att jag inte är kvar här inuti längre.

and when she talked about her fall, i thought she talked about a season, i never understood at all

och jag ville skriva någonting med titeln "early september and the kids start school / leaves are floating in the swimming pool", men september sprang iväg och nu är det oktober, men vädret är vackert här just nu. träden börjar lysa röda medan solen fortfarande lyser gul, gör att himlen lyser blå och luften är sådär frisk, klar, kall som den bara är i göteborg på hösten. jag har gått i de nya skorna hela veckan, men alla dessa kullerstenar har slitit ner klacken redan, så jag har fått rensa ut den där garderoben och nu står de där vid ytterdörren, uppradade; svarta stövlar, bruna stövlar, jodpuhrs bredvid ballerinas, de vita tygskorna och de där grå mockapumpsen. jackorna har jag också hängt fram, jag var till och med och köpte en mössa häromdagen. jag klagar inte över sommarens död, nej, det är okej, i år är det okej, inte energi nog att vara dålig förlorare längre.
jag bokar biljetter också, till konserter men framför allt till paris, och när jag sitter på en stentrappa och ser ut över avenyn ända ner till kungsportsplatsen så ler jag stort medan jag skakar på huvudet åt cigarretten han försöker stoppa i min mungipa, för jag ska inte röka, sparar min rökbudget till paris, i paris ska jag leka dekadent och dricka rödvin och röka och kyssa pojkar med basker och randiga tröjor, men inte här;
här ska jag sitta på stentrappor och andas klar, frisk, ren luft medan lunchfolket vandrar upp och ner längs den där gatan som är stadens mest kända och tråkiga på samma gång, medan jag lyssnar till hur han bredvid pratar om hur tråkigt det är att han inte kan kyssa andra flickor nu när han har flickvän. sedan säger vi hej och jag går neråt, över kanalen och köper espresso macchiato och en take away-låda med sju bitar sushi innan jag tar spårvagnen till andra sidan stan.

och på nätterna drömmer jag att han kysser mig.