watching me fall apart

och jag letar igenom min telefonbok på mobilen och fastnar vid ditt namn, din bild, ditt nummer.
jag har funderat på att radera det några gånger men snart insett att det inte skulle spela någon roll eftersom mina fingrar minns,alltid kommer att minnas, siffror på en mobil är lätta att radera men inte minnen, vanor, inpräntade i ryggraden.
blicken vandrar från ditt namn på displayen till den gröna knappen strax till vänster, under, och tanken av hur lätt det hade varit att trycka där och få höra din röst slår mig rakt i solar plexus men förlorar kraften lika snabbt igen för jag vet att jag inte kan, inte kunde, inte kommer kunna. att ringa dig, att skicka ett sms, det går inte, det har inte gått riktigt sedan den kvällen du gick, trots att du har ringt mig, skickat mig sms många gånger.
jag tror hindret kallas stolthet.
och jag kommer att tänka på min sms-inkorg. på de där meddelanden som ligger längst ner i listan, de som jag aldrig någonsin läser. de med ditt namn på, med dina ord i. de som bevisar allt det där jag aldrig ville se.
att du var min. bara min.
de har legat där i evigheter men jag har aldrig kunnat ta bort dem, när jag bytte mobil så fick de följa med på simkortet, för även om jag inte läser dem så finns de ändå där som en påminnelse om att det var på riktigt. om att du var på riktigt.

och jag träffade H idag och hon sa något som fick mig att nämna att du hade flyttat bort och hon såg bekymrat på mig hon med innan hon kom på andra tankar och frågade om du inte hade en flickvän, och jag tänker att jo det hade han ju faktiskt, vad hände med henne? och jag svarar att jag inte har en aning om det hon hon rycker på axlarna och min förvirring växer och krymper på samma gång för det enda jag verkligen vill göra nuförtiden är att ta av mig kläderna, lägga mig i det höstkalla havet och flyta, flyta tills jag inte kan flyta längre. och då vill jag sjunka.
och medan jag sjunker ska jag tänka på orden i de där smsen.