och... (att tala i tungor)

och jag hittade den här för ett år sedan. och den slog mig i ansiktet.
den sista versen är magi.
och jag önskar att jag hade skrivit den;

ochiblandönskarjagatt
deandraintesågattvivarensamma
attvikundeseglabortditviville
ochdrömmasammadrömmar
(visstvoredetvälnåtälskling?)

ochiblandönskarjagatt
duvisstealltsombarajagvetommig
menvivetbådaattjaginteryser
avkylanärdurörvidmig
(inteendaghargått)

ochiblandönskarjagatt
detfannsenslowmotionknapp
somgjordeattalltgickjättesegt
ochvirördeosslångsamtisekunder/timmar
(iblandhänderdetändå)

ochjagönskarbaramig
digijulklapputanwellpapptack
förattduäralltjagbehöver
närjagmårdåligtochbehöverljus
(lysuppvintermörkret)
ochiblandborduimittlakan
ifleradagarefterattdugått
ochiblandsaknarjagdiginnandugått
ochjaghatardignärduhargått
(menjagälskardignärduärkvar)

och det är så enkelt.
jag hatar dig för att du går.
men jag älskar dig när du är kvar.

men

om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag någonsin riktigt förlät honom.

no blinding lights or tunnels to gates of white, just our hands clasped so tight, waiting for the hint of a spark

och det var juni när han ringde, sa att vi behövde prata.
och det var juni när jag tog mig till den där platsen och träffade honom.
och det var juni när han sa att han inte kunde fortsätta att träffa mig.

och det kändes som november när jag gick hem.
och jag svor att jag aldrig mer skulle släppa in någon, allra minst honom.

och det var juli när jag satt med hans, våra, vänner i hans soffa.
och det var juli när jag inte trodde att han ville vara mer än min vän.
och det var juli när jag kände hans hand på mitt lår.

och hans, våra, vänner, de bara log mot oss, och jag antar att de redan visste, redan hade sett.
och det var juli när de gick ut ur rummet, försvann.

och i mitt hjärta var det april igen när han drog ner mig i soffan och lade armarna runt mig.
och han sa inte ett ord om vad som var annorlunda nu.
han bara låg där, svept runt mig.
och det var natt när någon kom in och lade en filt över våra sovande kroppar.

och det var två veckor senare när han stannade upp med läpparna över mina, när hans förvånat frågade om jag grät.
och jag log ett bekymrat leende, sade nej. han har aldrig sett mig gråta.
och det var svart ute när hans ögonbryn kröp neråt, när han frågade mig vad det var.
och någon knöt en knut runt min mage när jag tog mig själv samman, frågade vad vi egentligen gjorde.
och han bara log, helt självklart, frågade om han verkligen behövde förklara det.

och jag gav honom en blick och hans leende försvann.
och han lade sin mun vid mitt öra, viskade;
jag var rädd. jag tänkte för mycket.
och sedan kom jag på att man inte ska tänka för mycket.
för det förstör.
och jag kom på att det är mycket bättre att ha dig här än att inte ha det.
förlåt.

och jag svor över att han alltid fick mig att ge upp.
och jag svor över att jag var så patetisk.
men jag log.

och det var juli när vi gav varandra mer tid.

i better laugh in twenty years from now with some perspective

och hela veckans acceptans och likgiltighet och leenden över någon annan, allt rämnar, faller ihop, när jag träffar hans syster och hon börjar pratar om oss, vi två.
och hon brukar ju vara tyst om det, inte nämna det, vara finkänslig eller helt enkelt inte bry sig, jag vet inte, men det är bättre så.

och hon börjar prata om hur hon såg oss tillsammans, hur hon minns oss och jag håller mig för magen och koncentrerar mig på att hålla magen lugn, och snälla ögon avslöja inte det här, men gud, kan du inte bara vara tyst?

och jag vet inte, hon verkar inte märka något, för sedan kommer hon in på henne, den nya, är hon den gamla nu? jag vet inte och jag vill inte veta, så jag frågar inte och allt som går genom mitt huvud är helvete helvete helvete helvete, väck inte den björn som just somnat, snälla.

men visst fan väckte hon den.

och jag vill inte vara sådan här.

och jag vet inte vad hon var, vad hon är för dig, det enda jag vet är att hon inte är som mig, inte alls.
och jag kanske önskar att du är lycklig, att hon är allt du någonsin velat ha.
men jag tror att jag önskar att hon bara är ett substitut, att hon inte är det som jag var.

men du har ju aldrig nämnt henne i min närvaro, aldrig låtsats om henne, men samtidigt är du ju med henne och inte med mig. och det är det enda jag verkligen vet.
så jag antar att jag inte vill veta mer.

och jag vet inte hur jag ska skriva för att få någon att förstå.
så jag skriver inte mer. men;

friends forever, oh no
another girl will change your mind
in less than half the summer
so before you fall in love i wonder
when you asked for
something that i couldn't give you more of
me and you
i talk as if it's now but nothing is new

she better be someone special
she better be more in love than me
and if i was your brightest hour
she is now as far as i can see

the wrong hands

i still wear these worn out jeans
i have to wear long-johns underneath
down by the harbour there's a cool cool breeze
did you ever wonder if oceans can freeze?

the strings on my fathers old guitar
the positions of the northern star
the clock-like beat of the budgies heart
tick, tick, tick, now you know where you are

i tried the light therapy
from the xerox-machine
the gentle beat of a tambourine

and it's not like i can't stand
to see you with another man
i just don't want to see good love
fall into the wrong hands

behind the craze there's a pretty sunset
the water shines like tiny bells
i feel the warmth in a cigarette
but everything else

and it's not like i can't stand
to see you with another man
i just don't want to see good love
fall into the wrong hands

i tried the light therapy
from the xerox-machine
the gentle beat of a tambourine

and it's not like i can't stand
to see you ruin our plans
i just don't want to see good love
fall into the wrong hands
fall into the wrong hands

och snälla glöm mig inte

decorations of red on a green christmas tree, won't mean a thing dear if you're not here with me

och jag går ner för gatan, de har redan satt upp ljusen i träden och jag har nog inte ens märkt det förrän nu.
och är det verkligen den tiden på året nu, redan?

och jag minns förra året, var det verkligen den här tiden på året, redan då?
var det verkligen ett år sedan, ett till?

och jag gick här då också, jag gick här och i fantasin var det med dig, men verkligheten verkar aldrig riktigt stämma, så jag antar att det var någon annan som höll om mig.
och jag vände mig om och såg mot isbanan, ville ingenting hellre än att åka där med dig, som i en sådan där film som jag alltid har hatat.
men allting, vad som helst, var kärlek, så länge jag var med dig.
det var verkligen det. egentligen.

och jag hinner inte med tiden längre, den rinner ner för min kind precis så som regndroppar, som borde vara snöflingor, rinner ner för min kind, precis så som jag rinner ner för gatan.

och jag kanske är en idiot. det är mycket möjligt.
och jag skulle nog kunna acceptera det.
innebär det att jag kan slösa bort mitt liv på dig?
kan jag acceptera det?
jag är nog för rädd för att jag inte skulle kunna det.
så jag laddar min pistol, skjuter tanken i benet och lämnar den blödandes någonstans där inne.

och snart kommer blodet svämma över, rinna ut genom mina ögon.
jag längtar nästan.

you're the apple of my eye

och när jag stänger glasdörren bakom mig och känner hans ögon i min rygg
då lyckas inte ens regntunga skyar trycka ner mina fötter mot marken igen,
dropparna från himlen blir som siden mot min hud,
och inte ens månadens värsta vind kan blåsa leendet bort från mina läppar.

let your hips do the talking

och det här är min favoritvideo of all times.

no one brings you down like i

och jag satt på en hållplats, det är underligt hur tom stan är på sena torsdagskvällar. mannen i kiosken ger mig en snabb blick när jag ber en tandborste också, tack, säger det blir fem kronor i kortavgift och jag visste inte att sådant fortfarande existerar.

och jag sätter mig igen, väntar på vagnen som jag alltid lyckas missa med max en minut, regnet strilar ner över min lilla jacka och mannen i busskuren bredvid sätter sig bredvid, jag höjer musiken och fyller ögonen med tegelstenar, för alla verkar förstå att de ska hålla sig borta då. tittar ner i asfalten, minns;

det är underligt, det är som ett gummiband mellan oss, och ju längre bort jag kommer desto mer dras jag, längtar, till dig.

tårarna skulle ha träffat asfalten om jag hade låtit dem.

men då skulle jag ha varit tvungen att riva tegelstenarna först.

och jag är alldeles för trött.

och jag gick ut ikväll.
men jag var tvungen att gå hem igen, för tröttheten knyter för stora nävar i magen.

och det händer att jag inte kan andas om dagarna och nätterna, som om någon stod på mitt bröst.
kanske är det istapparna som blivit för tunga.

och jag vågar inte sova,
av rädsla för att jag inte vaknar igen.

i remember it well, the first time i saw your your head around the door, cause mine stopped working

och jag vet inte, kanske borde du bara komma hit, du skulle inte ens behöva knacka, jag skulle stå där och vänta, iklädd det där ansiktsuttrycket som du tyckte så mycket om.

och jag vet inte, kanske borde du bara komma in och kanske borde jag bara sluta låtsas, kanske borde vi bara ge fan i vad som förväntas av oss och vad som anses bra slash normalt.

kanske borde vi bara låta det vara som det är i stället.

för vi är inte svarta eller vita du och jag, och det där mellan oss är nog inte bara varm luft, det är outtalat, men det måste ju vara något speciellt, annars skulle det väl inte finnas kvar, eller hur?
och kanske borde vi bara släppa alla drömmar fantasier och minnen, kanske borde vi bara släppa alla de där tvången och vardagliga tankesätten, kanske borde vi bara klippa alla band.
och se om vårat kan klippas av också.

och om det inte kan det, kanske jag redan har fått allt jag behöver.
och jag vet inte, kanske är allt jag behöver att få höra av dig att du fortfarande tänker på mig.
att jag fortfarande finns där inne någonstans.
att jag var något speciellt. eller i alla fall att vi var det.

och jag vet inte, kanske vet jag redan allt det där.
men jag behöver nog höra det.

och kanske skulle du bara ta nästa tåg och gå trappstegen upp till min dörr, jag vet att du kan vartenda ett utantill.
och du skulle inte ens behöva knacka, jag skulle stå där och vänta, iklädd det där ansiktsuttrycket som du tyckte så mycket om.
anything for you, eller något sånt.

it's a small crime, and i've got no excuse

och jag är så trött på allting, på hela världen idag.
så trött på de grå molnen inom mig som växer i takt med de på himlen.
så trött på att kryssa i mellan pölar i asfalten, pölar som jag egentligen bara skulle vilja lägga mig i och uppslukas, försvinna.

så trött på våta strumpor, så trött på just de där människorna som jag tvingat mig själv att spendera dagen med, så trött på deras trötta blickar på mig, och ibland vill jag bara ställa mig upp och berätta om allt för att få deras jävla blickar att dö bort men jag kan inte göra sådant, vänder bara bort min blick och mig och lämnar min rygg mot deras ögon, för jag har en hård rygg.

så trött på mitt hår och trött på mat och dryck, trött på kaffe och trött på vatten, trött på bröd och trött på mig själv.
så jävla trött på mig själv.

och om du hade varit här så vet jag att du hade förstått, att du hade lagt en arm runt mina axlar och inte sagt ett ord, bara varit här, och jag vet att du förstår för att jag vet att du är likadan.
du var så jävla trött på de här människorna, på den här platsen, så jävla trött på dig själv.

och du skulle bara veta att det enda som håller mig uppe ifrån vattenpölarna är att jag snart får höra dina ord.

and it leans on me, like a rootless tree

och han kör för fort, men jag bara ler och säger blir inte nervös så lätt, försök du, och han skrattar och gasar på ännu mer över bron, och han leker zigzag med trafiken precis som jag leker zigzag med honom.
och jag vet inte, vi har väl träffats en, kanske två, möjligtvis tre gånger innan, för många för främlingar men för få för vänner, och jag vet inte varför jag hamnar i hans bil. kanske var det han som såg till att det blev så eller kanske gatljusen ekade för tomma genom en full stad, kanske blev det lättare att köra när vi var två.

fast för mig är vi alltid en och en.

och jag leker mina lekar som vanligt, skrattar på de rätta platserna, lägger huvudet på sned och blinkar, jag fäller någon retsam replik och mitt ego sväller för varje blick han kastar på mig, men jag vet mycket väl att det, att jag, kommer att ha krympt till min vanliga storlek inom några timmar, för han varar inte, dröjer sig inte kvar i min hjärna eller kropp när han går, han och jag kommer aldrig att vara vi.

men jag kan värma mig lite i hans glöd, även om min slocknade för länge sedan.

meadowlake street

there's something about you that reminds me of all those times
when i wasn't sorry, when i wasn't blue
the cherry moon it shone down on us
under the stars, shining down, every one for you
if i could count them all i would circle the moon
and count them back to nothing til' i got to you

something in you dies when it's over
everybody cries sometimes
if loving you's a dream that's not worth having
then why do i dream of you?

i used to be the house that you lived in down on meadowlake street
when you moved, they cut down the maple tree i carved your name into
the tree became a boat, i christened it your name
and when the water turned to salt from your tears it hit the bottom of the ocean
where i go when i hear your name, and i sink like a stone

something in you dies when it's over
everybody cries sometimes
if loving you's a dream that's not worth having
then why do i dream of you?
why do i dream of you?

i feel like a dream that's not worth having
like a nervous joke, ain't nobody laughing
like somebody with nothing 'cause they don't know what they're wanting
tiny like the sand in the cracks of the drift wood
washed up on the shore of an ocean of you
boats out on the horizon
made out of the maple tree where we used to lie down
on meadowlake street, counting the stars
you and i
you and i
you and i

something in you dies when it's over
everybody cries sometimes
if loving you's a dream that's not worth having
then why do i dream of you?
why do i dream of you?
why do i dream of you?
why do i dream of you?
why?

and all my words were bound to fail

och det är lättare att bara krypa ihop, in i sig själv, låta tiden passera och vänta på något annat, något som man egentligen inte vågar hoppas på längre för att det kanske blir för jobbigt att acceptera att det aldrig blev något annat, att saker, människor, aldrig riktigt förändras på riktigt.
men det är lättare att låtsas att man är okej, samtidigt som man aldrig riktigt kan jaga ur det där ansiktsuttrycket som dyker upp så fort man är ensam med sig själv, även om det är i ett rum fyllt med människor.
och det är lättare att låta blicken vandra ut genom fönstret och fortsätta sin resa bak i tiden eller framåt och sedan bara låta det passera när någon påpekar det, det är enklare att bara le och nicka än att säga som det är, att jag önskade, låtsades för några sekunder att jag inte var här.

och det är enklare att jaga bort tankarna om dig och mig själv, om allt det där som har varit och som kanske aldrig blir, och om man inte kan jaga bort dem så är det i alla fall enklare att låta dem trängas i en annan del av hjärnan, och gud så lätt det hade varit om jag bara kunde stänga dörren till det rummet, men jag går alltid och sneglar in genom glipan, undrar vad som händer där inne, vill också vara med och till slut så knuffar någon på mig i alla fall.

och det är lättare att inte berätta om vad som händer inuti, lättare att bara hålla det för sig själv.

och de undrar alltid vad det är som är så intressant på andra sidan fönsterrutan.

my heart's been so sore from all the secrets i've been keeping

och jag springer på gammal pojkvän på stan, inte han, nej, annan gammal pojkvän, en av de som jag aldrig saknat, brytt mig om. fast den här var ändå annorlunda, för han gav mig åtta av de värsta månaderna i mitt liv. han var den som inte kunde acceptera att jag inte ville stanna kvar, så han skadade sig själv istället för att förlama mig, hindra mig från att stänga dörren och springa iväg.

och det fungerade. för jag har alltid haft ett ok av dåligt samvete hängande över mina axlar, och det är lätt att tynga ner det ännu mer.
alldeles för lätt.
och åtta månader var en lång tid.

och ibland tänker jag att det var då allt började, men så minns jag att jag var söndrig redan då, redan innan, att det hela bara var en påminnelse om det förflutna, och jag blir alltid lika förvånad när jag inser hur länge jag har varit sådan här, för hur kan tiden rinna iväg så?

och han är fortfarande likadan, berättar om vilket helvete hans liv är just nu, hur han har gjort slut med sin flickvän, och börjar berätta om hur allt påminner om henne, varje liten sekund, varje liten atom som svävar, står runt honom, och jag vill säga att det går över, det gör det alltid, vill verkligen övertyga honom om det och få honom att sluta prata men det går inte, för hans ord hugger för hårt i bröstet och jag kan inte säga någonting som jag vet inte är sant.

och han sitter för nära, pratar om saker jag inte vill prata om och jag spiller ut att jag är borta just nu, inte finns, skyller det på årstiden och han nickar och jag vet inte varför jag pratar om detta med någon som honom.

och han säger att han hör av sig, att vi borde höras, att jag borde komma på den där festen på lördag och jag nickar, ler, säger javisst och längtar mig iväg igenom fönster och gator,
ser den där bussen, visst åkte jag den med G en gång?

some of them got closer than others, some wouldn't even bother, and then you came around

och ibland känns han så långt borta, som om även den delen av mitt hjärta fått sin dos av sprutan med bedövningsmedlet, som om allting bara är ingenting, som om han bara är ett avlägset minne, romantiserat och förstorat ur sina proportioner, ibland känns det som om allt bara inte finns mer.

men sedan dyker han upp, i egen hög person eller inte alls, han har en tendens att dyka upp i vad som helst, i vågorna på mina för långa promenader, ibland ser jag oss bakom den där klippan, gömda från världen och problem, ibland ser jag honom i hans vänner och även mina, ibland ser jag honom i min säng, på mitt golv, ibland ser jag honom sitta på den där bänken med armarna runt mina axlar, hans armar fungerar som ett gummiband som håller mig samman, för det syns rätt tydligt att jag håller på att falla isär, som om någon tagit en sabel och skurit mig rätt i två delar.

ibland ser jag honom utanför min dörr, kvardröjandes för att fånga min blick ännu en gång innan han går och saknar mig för länge, ibland ser jag hans bil fastän det inte är samma färg eller modell, bara samma märke. och ibland sitter han bredvid mig på bussen, helt plötsligt, tar min hand i hemlighet så som han brukade göra efter att vi hade upphört och blivit han och jag istället (fast jag tror att det alltid var vi i alla fall).

och ibland ser jag honom i det där gathörnet, där han frågade om det var okej om han lade armen om min midja, går det för sig? och han har fortfarande kvar den där glimten i ögat, den där som sedan fick ge upp för alla tårarna som rann där istället.

och ibland ser jag honom täcka min kropp i soffan, där vi låg den där gången, en sådan där kväll som inte var meningen men som vi båda visste inte var någon idé att bekämpa, för det var liksom redan skrivet i de där stjärnorna som gömde sig bakom molnen utanför fönstret. och den där gången var det inte vi längre, det var sista gången innan han försvann, men just då, då var han där, och han kysste mig inte och jag kysste inte honom, vi bara låg med armarna runt varandra och jag tror att vi hade kunnat kvävas där, just då, för vi tryckte oss mot varandra med en kraft som inte finns, helt omöjligt att komma närmare, och han tryckte mitt hjärta mot sitt och jag tror att de viskade till varandra, för även om jag inte hörde några ord så var det något som sades den där kvällen.

och ibland känns det som om allt det där bara är minnen från en svunnen tid, romantiserat och dramatiserat, men sedan ser jag honom i någonting vadsomhelst och då vet jag, det är så klart.

och jag tror inte att någon annan någonsin förstod, det gick väl inte att ta in, människor lever, dör, älskar, förlorar, that's life get over it och det är frustrerande att de inte förstår det där språket som sprakade i våra ögon och bröst, men det är väl så det är, och jag har sagt det förut och det är fortfarande sant.

att jag vet.

oh conor

och det här är jag just nu.

jag känner mig konstig mest för att jag är

och bara så att ni vet - jag är inte sådan här egentligen.

det här är bara den sidan av mig som jag inte kan släppa lös i verkliga livet.
och så en dag tänkte jag att, vem vet, det kanske kan bli bättre om jag försöker, lite på låtsas, någonstans där ingen känner mig.
kanske kan det hjälpa mig att bli någon ny.

och jag gräver ner mig i mig själv, skillnaden nu är att jag kan göra det in public.
det har aldrig gått förut.

och visst, jag är mörk i sinnet.
har nog alltid varit.
svart blod rinner genom mina ådror från födseln, kanske.
har ett arv att förvalta.
och en miljö att återspegla.
det är jag.
en återspegling.
och ni vet inte vad som hände.
ni vet inte allt som hände.
det gör inte ens jag.

men jag har aldrig varit den där nostalgikern, eller, den delen av mig är så utspädd med cynisk syra att den aldrig riktigt kunnats ta på.

och här släpper jag ut den i koncentrerad form.

egentligen är jag inte speciellt älskvärd.
och egentligen bryr jag mig inte om andra människor särskilt mycket.
och det har väl sina skäl.

jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, och kanske åker det bort för att det blev för nära.

men jag tänkte bara att ni kanske borde veta.

det här är bara utdrag från ett grått hjärta.
ett hjärta med skavsår.

where the music never ends

och när han kom in brukade han le mot mig och fråga stänger du aldrig av musiken?
och jag brukade le tillbaka och skaka på huvudet.

och musiken sätter ord på, sätter ljus i mitt liv, hjälper mig att drömma mig bort, hjälper mig att fokusera, gräva mig ner i mig själv, ger mig små gnistor av vad som kan kallas känslor.
och musiken får mig att börja gråta, att börja le, den säger andra vem och vad jag är, musiken är jag och jag är musiken, vi är lika, summa summarum.

och den får mig att dansa, får mig att somna, får mig att slappna av eller springa snabbare, får mig att älska lite då och då, får mig att hata ibland också. den strömmar genom öronen, in i hjärnan, bearbetas och sätter ord på mina känslor, ger mig nya.
och ibland gav jag honom en hörlur och lät en annan röst förklara allt det där mina läppar, min tunga, aldrig kunde, kan, säga.

och om jag bara får en sak, ge mig åtminstone musik.

time, pass by, as i'm laying in my bed beneath the sky

och ni vet den där känslan man får i hjärtpartiet när man står nära en scen, som om den pumpande basen får ens hjärta att slå igen?

jag tror att jag är kär i den känslan.

och jag går så självsäkert, får de flesta att titta en gång till, någon kommer fram och frågar om han får ta kort på oss, vi radar upp oss och flörtar med kameran.

det är fullt av killar, män, pojkar, fullt av möjligheter, och jag ler tillbaka när de ger mig sina uppskattande blickar, och sedan fortsätter jag dansa i takt med bas och hjärtslag, och de kommer inte längre än så, jag kommer inte längre än så, för det blev så svårt plötsligt.

spelningen är i alla fall grym, jag hjärtar elgitarrer och trummor, och det är liv, visst, men sedan när jag ligger där i min säng ett antal timmar, taxiresor senare, då infinner sig tomheten igen och jag undrar bara vad meningen är när allting ändå försvinner, när ingenting varar, när alla mornar, dagar, kvällar slutar med att jag ligger ensam i sängen, för även om det ligger någon brevid så är jag lika ensam, som om det är omöjligt för mig att fly, som om ensamheten ligger och lurar runt hörnet, bakom kudden, under sängen, bakom tavlan över köksbordet, överallt.

och jag vrider och vänder mig i sängen, undrar, vart tog hjärtslagen vägen?

och...

men det betydde ingenting
du betydde ingenting ingenting
jag menade ingenting
det betyder ingenting ingenting
jag brydde mig ingenting
det gjorde mig ingenting ingenting
jag brydde mig ingenting
hörde du mig, ingenting ingenting