the dark don't hide it

och asfalten ligger grå och kall under mina klackar, det är kallt och jag önskar att min pälskrage kunde göra någon skillnad. men det kan den nog inte. staden är för mörk, molnen är för täta, klockan är för mycket, jag är för ensam.

salta droppar rinner ner för mina kinder, jag gråter vanligtvis inte där folk faktiskt kan upptäcka mig, vanligtvis inte på mörka gator på sena nätter, men pälskragen verkar inte hjälpa mot tårarna ikväll heller. det gör för ont. alldeles för ont. jag är för ensam.

jag har varit tyst hela kvällen, du undrade vad som hänt och jag låtsades som jag inte hörde dig. vi har haft för långt avstånd, även fast man nästan alltid hittar oss bredvid varandra. men ikväll kunde vi inte dansa tätt intill, kunde inte le och skratta och dricka vin, jag var för trött, du var för trött. vi var så trötta på varandra och oss själva. du slutade försöka, försvann längre bort, och senare kan jag förstå varför men inte nu. inte nu.
du lämnade mig ikväll igen.
så jag drack upp det sista glaset, sade att jag skulle gå hem.
och nu ligger asfalten grå och kall under mina fötter.

och jag vrider om nyckeln i låset, brister och gråter, gråter, jag tror att jag kommer försvinna, avdunsta med tårarna men precis innan det händer ringer telefonen. det är för sent för samtal.

och du frågar om du får komma förbi, om jag mår bra, och jag svarar ja på båda frågorna för jag kan bara ingenting annat. du säger bra, för du står redan utanför och jag torkar tårar framför spegeln i hallen, tar fram en tub lim ur kylskåpet och klistrar upp mungiporna lite. sedan öppnar jag.
du står i skuggan, tittar upp och säger hej, går in, tar av dig jackan och hänger upp den medan jag står och tittar ner i marken, letar hårstrån i mattan, avskavt läder på skor, vad som helst utan dina ögon klarar jag av just nu, men du tvingar upp min blick och jo, jag klarade visst av dem med.
du skakar på huvudet åt mig, säger att jag inte borde se så trött ut och får till slut in mig i dina armar.

och klistret i mungiporna lossar och klibbar av sig på dig istället, och jag kunde inte slita mig ur dina armar på timmar.

men när du går ligger asfalten fortfarande grå och kall. och när jag stänger dörren rinner mina tårar längs samma linjer som alltid.