flux

och han sitter i baren, ensam,
ett par händer som jag känner igen, slutna runt en ölflaska som om han gett upp försöken att hålla sig fast vid världen, kanske bara bardisken,
vad vet jag?
han är ensam och han har den där blicken i ögonen.
jag undrar om han minns mitt namn.

jag tar mod till mig vid dansgolvet,
fångar hans ögon mitt i något slags danssteg,
han fastnar, det är kul att se mig igen,
en kyss på kinden, en hand genom luggen.
jag ler och frågor om han ens minns mitt namn,
och han målar förvåning över mitt bleka ansikte, sex veckor efter sex, när han uttalar för- och efternamn utan att ens tveka,
och jag tänker att jag kanske finns ändå.

jag ber honom bjuda mig på en cigarett för att fly undan med honom från alla takter och händer,
han har någonting i ögonen och jag tänker att jag nog inte känner honom,
att jag inte kan se rakt igenom,
att han inte är gjord av glas,
och därför, just därför måste jag fly in,
fnissa, dansa med vännerna medan han står ensam i ett hörn med en ny ölflaska mellan händerna,
och jag ignorerar honom bara för att bevisa för mig själv att jag inte bryr mig.

en halvtimme senare, en hand på min axel,
han viskar i mitt öra att han ska gå,
och alkoholen kastar ord ur mig;
- du borde höra av dig.
och jag låter mina ögon gnistra sådär under långa luggen som jag gör när jag vill leka charmig.
- jag borde höra av mig?
och jag nickar och låtsas att jag inte hörde hans frågetecken.
- jag borde höra av mig,
men vi båda vet att det inte kommer bli så den här gången heller;

och sedan drunknar våra ord i ett hav av inspelade trummor och synthar,
av någon bas som kändes mer förr,
på ungefär samma sätt som vi två drunknar i havet av människor,
för vi är de enda här inne som inte desperat letar efter någonting som håller oss flytande.

och det känns som om någon stjäl från mig;
alla de här stormarna utanför blir fler och fler,
medan det bara blir färre och färre inuti.

och det finns ingen poäng i att vara fri längre

och jag föraktar mig själv ganska mycket för tillfället, de här perioderna kommer ibland, som motgift mot allt det där som rinner för snabbt genom venerna, som om min kropp aldrig riktigt lärt sig mellanläget.
det kom en utav de där nätterna när jag lät någon kyssa mig, inte för att jag ville utan för att jag inte orkade engagera mig nog för att säga nej.
det där är jag just nu, och den där lilla delen av mitt huvud som påstår sig ha någon moral kvar säger att det är äckligt, att jag är svag, och jag envisas med att påpeka att jag aldrig varit svag fastän jag vet att det är precis det jag har varit hela mitt liv.
och det har satt igång sina arméer som nu är på gång överallt inuti; hämmar mig, stänger av, säger mig att jag är en idiot som inte uppskattar det jag har mer.

tankarna går för trögt nu och de existerar inte ens riktigt om jag ska vara ärlig och det finns ingenting som går att skära i luften; ingenting att ta tag i någonstans så jag måste fastna här och det går inte att skriva just nu, helt enkelt för att det inte finns någonting att skriva.
jag antar att jag blivit blind nu.
detaljerna är borta.
för mycket rök men ingen eld.

jag tappar orden nu för tiden

och jag går ut en kväll till men det är inte roligt och det verkar inte finnas några fler roliga människor kvar i den här staden nu,
jag blir tydligen inte full av alkohol längre och spårvagnarna går inte på torsdagsnätter så det slutar med att jag får gå i strumplästen hem genom stan eftersom mina klackar är alldeles för höga för en fyrtiofemminuterspromenad.

på fredagen packar jag en liten väska under mitt takfönster och tar bussen ut till huset vid havet. det var ganska länge sedan jag var här nu, men ingenting förändras någonsin riktigt här ute,
jag antar att det är lite därför jag tycker så mycket om det.
jag kryper ner i varma bad, under filten i soffan, tänker att jag borde ta en promenad i solskenet men hittar inte riktigt energin. jag spanar på högen med papper som jag borde ta tag i men mitt huvud är för tungt för att kroppen ska lyckas resa sig upp och hämta den. mina föräldrar kommer hem och vi äter kyckling under tystnad innan jag flyr upp till övervåningen igen; bort från de där rösterna,
och vid tiotiden går jag och lägger mig bara för att vakna klockan ett av att han den där jag gick hem med för ett par helger sedan ringer och jag hinner undra vart fan han höll hus under alla hjärtans dag, innan jag klickar honom och föreställer mig hur jobbigt ens liv måste vara när man inte förstår signaler.
senare får jag ett meddelande; är du upptagen på söndag? puss, och jag undrar vad det är med mig och desperata män.

jag vaknar, bakar bröd till frukost och dricker espresso medan jag lyssnar till hur vinden viner utanför, runt husknutarna och jag knyter mig till mig själv; ingen, inget annat finns just nu för jag är på väg in igen och förlåt mig för att jag tröttnar så lätt.
mina händer är lika torra som mina ögon och jag undrar om det ska vara såhär hela mitt liv;
om jag hela tiden måste springa,
om jag hela tiden måste vara på väg någon annanstans för att leva,
om jag bara kan uppskatta det som är nytt?

jag drar fingrarna igenom håret, tänker att jag måste klippa mig igen,
tänker att jag aldrig kommer att kunna klippa bort mig själv,
men jag kan klippa bort allt, alla andra,
för de är inte jag,

och det är därför jag måste fly från det här;
för att det är det enda jag kan fly ifrån.

"for days i've searched for the words

so i don't make a mess out of this

i'll trade my eyes for a fleeting wish

i woke at 7am

the cold air was not becoming

this tune i started humming

and you lay there so still

with dark eyes shut and whiskey breath

you hadn't taken off your black dress

the curtain fell from it's rail

i shut the window so it wouldn't shatter

but it was nothing, it didn't matter

to me our lives are barely built to last

how did you creep on me so damn fast my dear?

i sat in the kitchen and thought

i've had a few knocks here and there

was mostly my fault so i don't care

you said i have a bad side

it comes when all the clocks have stopped

i feel my heart begin to drop

to me our lives are fast approaching death

so let's go out in my suit and your black dress"

det här känns dumt. för inlindat. dumt.

den där sången jag har lyssnat på i tre år eller så och fortfarande älskar för att det är precis så det är

dreaming of the ocean, and the days i had with you

och ibland kunde jag bara inte låta bli att minnas.
de vet,
de såg mig ibland sluta prata, vända ögonen ut genom fönstret och försvinna.
jag försvinner fortfarande ofta,
men jag minns inte längre.

och det fascinerar mig;
jag kan berätta om det,
hur solen höll på att gå ner där bakom bryggan,
hur jag dök ner från berget;
gröna öppna ögon mötte grönt öppet hav,
hur jag kunde glida genom,
en näve med sand under ytan,
simma inåt stranden;
grundare,
hur luften tog slut,
hur jag gled upp ur vattnet alldeles längs hans kropp,
hans händer på mina höfter,
leendet,

hur solen färgade vattnet blå, lila, gult, grönt på samma gång,
hur det inte spelade någon roll.
leendet,
han hade grå ögon,
hur läpparna kom närmre,
hur luften tog slut igen.

det fascinerar mig;
drömvärlden vi seglade igenom;
poolpartyn, balkonger i solnedgångar, vänner som man knappt kände, fingrar inflätade i varandra, ryggar som vändes bort,
kyssar som låtsades läka men som aldrig riktigt löste någonting,
ord som aldrig sades.

det fascinerar mig;
hur jag kan återberätta varje liten detalj,
hur jag fortfarande kan se saltvattenstänken på hans axel,
min hand därpå,
men hur jag ändå inte minns det viktigaste;
hur det kändes.

och jag har lärt mig; människor förändras visst.
och jag minns inte hur det kändes.
och jag har inte träffat honom på snart ett år.
jag känner honom inte längre.

i´ve tried the light therapy, from a xerox machine, the gentle beat of a tamburine

och solen skiner,
där när man går igenom nordstan, ut mot brunnsparken,
där slår lunchsolkskenet mig mitt i ögonen,
genom glastaket rakt mot glasklara pupiller,
och jag slår inte undan, låter mig inte bländas,
bara stirrar upp mot ljuset,
och människor ser på mig när jag går förbi.

och det är bara februari men nästan ingen har vinterkläder,
jag minns;
fodrade jackor, vantar, mössa, halsduk,
när man var tvungen att ha strumbyxor under jeansen för att det var för pinsamt att ha långkalsonger,
minns ni?
har kylan gett upp, gett sig iväg?
eller har den bara flyttat,
längre in?`

jag sitter på spårvagnen,
flyttar till solsidan,
vart du än går, går jag, snurrar genom mitt huvud.
kanalerna ligger blanka, låter den spegla sig och plötsligt är det ljust överallt,
människor lyfter huvudet uppåt,
stolta,
och bänkarna vid kopparmärra är fyllda.
någon låter sin arm lägga sig runt henne bredvid,
jag låtsas att jag inte ser.

jag lyssnar på you are the light,
och allt känns lite bättre,
men ändå.

"men ni vet väl hur det är med kärlek? att vill man ha kärlek måste man ge kärlek. och det är det som är det svåra. att öppna sig. för man är väl aldrig så sårbar som när man ger någon kontrollen över en själv? hjärtat är väl aldrig så blottat som när du trycker bröstet mot någon annan?
bara de starka vågar älska,
för vill du ha kärlek kan du inte skydda dig mot den.
vill du ha kärlek måste du ge.
vill du ha kärlek måste du vara sårbar.
annars vet jag inte vad det är för sorts kärlek."

han säger det så självklart, där inför vår lilla folksamling i rummet,
och jag måste le ironiskt ner i golvet,
övertyga mig själv om att jag visst är stark.
det är ju det alla alltid sagt. trasselfia är stark.
trasslig, men stark.

mobilen har slutat ringa,
vi sitter tysta på kopparmärra och tittar på hur spårvagnarna glider förbi,
ni vet det där ljudet?
hon trycker sin armbåge mot min midja,
men du, träffa honom. vad kan gå fel? om det inte fungerar blir det bara en sak till att skratta åt. han vill ju träffa dig. du gick väl hem med just honom av en anledning?

fast hennes frågetecken låter mer som en punkt,
och jag skulle kunna berätta för honom att jag inte ens minns att jag gick hem med honom, men jag orkar inte riktigt,
så jag är tyst.

det behövs ingen värme inifrån när solen skiner.

disappear here

"It's..." my voice trails off.
"It's what?" Rip wants to know.
"It's... I don't think it's right."
"What's right? If you want something, you have the right to take it. If you want to do something, you have the right to do it."
I lean up against the wall. I can hear Spin moaning in the bedroom and then the sound of a hand slapping maybe a face.
"But you don't need anything. You have everything", I tell him.
Rip looks at me. "No. I don't."
"What?"
"No, I don't."
There's a pause and then I ask, "Oh shit, Rip, what don't you have?"

"I don't have anything to lose."

a line allows progress, a circle does not

och jag skulle kunna skriva någonting här, men det skulle inte bli nytt. det finns inget nytt. allt är gammalt. jag vaknar hos män jag inte känner igen, utan ett minne av hur vi träffats eller hur jag hamnat där.
jag vet inte hur jag har hamnat här.

jag går runt i hans lägenhet, stirrar oavbrutet upp i vita taket, mellan sovrum, hall, kök, garderob, sovrum, hall, kök, garderob;
som om jag aldrig förr sett en trea,
allt medan han sitter på en stol och stirrar på mig,
oroligt;
är du säker på att du mår bra?
jag är inte säker på att jag mår bra,
men det säger jag inte.

istället kastar jag fram några ogenomtänkta, osammanhängande meningar och tröstar mig i tanken att han garanterat inte kommer att ringa mig igen.
när jag sänker blicken mot honom rynkar han på pannan, och jag ser mig själv genom hans ögon; den trasigaste själen han har sett i den här staden hittills.

och det som är värst är inte det att det här händer mig,
det som är värst är inte det att jag tydligen tappat kontrollen,
det som är värst är att jag inte ens bryr mig.
jag skulle kunna skriva någonting för att romantisera mitt leverne, det som jag sysslar med just nu, men jag orkar inte.
det är för tomt.
vad gör man när det inte finns någonting kvar att överraskas av?
vad gör man när man inte bryr sig längre?

dagen efter tar han kontakt trots allt, frågar om jag kom hem "välbehållen", och allt jag ser är citationstecknen. allt jag ser är hur jag inte ens var välbehållen i hans ögon när han träffade mig. allt jag ser är att han inte är säker på att jag kom hem,
"välbehållen",

och jag är ganska säker på att jag kommer göra om allt ganska snart igen;
för jag har gjort det förut och så var det ju det där;
jag bryr mig inte längre.
allt det där har blivit vardag, spridit sig ut i fingertopparna, överallt, tagit upp nästan hela mig.
det här är jag.

och nej, jag är nog inte "välbehållen".
antar jag.
för det är väl inte så här man definierar välbehållen?
jag vet inte.
jag bryr mig inte.

and i know you have a heavy heart, i can feel it when we kiss. so many men stronger than me, have thrown their backs out, trying to lift it

och jag vet inte vad du skulle tycka om mig nu.
jag vet inte ens vad jag ska tycka.

jag vet inte om du har hört från våra gamla vänner;
de som du lämnade för att de påminde om mig.
jag vet inte om du lyssnar till deras bittra röster som berättar om hur dekadent jag har blivit.

det var så länge sedan nu,
jag ser dig ibland, i förbifarten, men du har samma blick som du brukade ha,
den jag är så rädd för,
så jag flyr alltid in i portar, bakom hyllor av matvaror, slår ner blicken i asfalten.
jag tror inte att du ser mig.

och du vet, du sa alltid att jag inte passade in. att jag var annorlunda.
vi visste alltid att du hade rätt, men jag vet inte om det här är bättre.
jag vet inte hur du skulle se på mig nu, om din blick skulle förändras om du hörde om alla de där nätterna;
om hur jag senast idag vaknade upp i en okänd säng utan minnen av hur jag hamnat där.

jag tror du skulle vilja plocka upp mig,
du ville alltid.
men jag tror att du vet att du inte är stark nog,
att det aldrig lyckats,
och jag vet att det alltid gjorde så ont i dig när du såg hur jag gled undan;
hur påtagligheten hos att du inte kunde rädda mig stack knivar i ditt hjärta.

jag tror du hade fått ont om du såg mig nu.
jag vill inte att du ska ha ont.

det är sådan här jag är.
jag dras åt det mörka hellre, och jag kommer aldrig förstå poesin i att leva i en lycklig dimma.
det vackraste med dig var hur du satt tyst, bredvid med min hand i din under de där kvällarna. hur du lämnade mig till mig själv, men ändå fanns där.
det var allt jag ville ha, men det räckte aldrig för dig.
du vet det.

och jag vet inte vad du skulle tycka om mig nu.
jag tror du skulle få ont.
det är bara därför jag springer iväg när våra blickar väl möts.
jag vill inte se hjälplösheten i dina alldeles för blå ögon.

och vinet spills, blir bleka rorschanch-test

och min hud har alltid varit en vägg, en barriär,
skiljt inne och ute åt, men nu är det annorlunda,
för nu är lugnet på insidan men stormen där ute;

för regnet slår knytnävsslag i tegelväggar, piskar ner våra blickar mot marken och vinden är för hård mot ytan för att man ska orka känna någonting där inne,
så jag drar ner min mössa så långt jag kan, gömmer mig,
och alla andra glömmer nästan bort att jag finns.

jag är svartklädd nästan hela tiden, mest för att jag inte ser det genomtänkta i färger;
grönt, rött, blått blir bara en röra,
och väl inne i det varma mörkret sluter jag fingrarna runt glas med undanflykten att jag måste värma mig innan jag ramlar ner på golvet,
blåfrusen.

och jag letar efter något som gått förlorat,
den här staden känns för liten,
kan aldrig fly för alla känner alla,
alla kännner alla men ingen känner mig,
och jag kysser någon kille bara för att jag inte kan texten till sången som han vill att jag ska sjunga med i,
han följer mig hemåt innan jag lämnar honom för en taxi vid järntorget,
jag kysser honom hej då fastän jag egentligen inte vill,
men orkar inte engagera mig nog för att säga nej.

och när jag vaknar knackar regnet på takfönstret ovanför min säng,
jag drar mössan över huvudet igen och när jag träffar vänner frågar de om jag inte sov hemma inatt;
du har samma kläder som igår?
och jag skakar på huvudet, orkar inte svara riktigt,
det där med att det inte är samma, bara andra svarta kläder,
bara någonting jag tar på mig för att ingen ska se hur blåfrusen min barriär är,
under allt det där utanför.