you're such a killer

i don't wanna feel like it's an end of our summer

och jag hoppas att du förstår att jag bara är fasader även om fasaderna tillhör mig själv och ingen annan;

jag hoppas att du förstår att jag inte alls vill att du ska gå,

mer stanna,

här,

på en grusväg med mig mot huset från havet.

jag kan laga din middag och spela med i ditt skådespel,

om du lovar att spela med i

mitt stora melodrama.

so baby, what we've got, has lately, not been enough

och du,
jag skulle vilja att du slutade att tala till mig som du vore min självvalda mentor, för du glömmer att jag är en trotsig femåring som avskyr när människor talar om för mig hur jag borde bete mig, vad jag borde säga, tänka, skriva,
vem jag borde träffa, kyssa och skratta med nu när det inte är du,
för jag vet inte vad du vill mig och
jag vet inte varför du så uppenbart vill behålla någon slags makt över mig när du sitter där med allt du någonsin ville ha,
för du,
ett par, tre dagar av veckans sju verkar det som om det är mig du vill ha,
och allt det du säger åt mig att jag borde lämna bakom mig är ju allt det där du kastar blickar åt när du sitter på ett bord på andra sidan baren,

så du,
sluta låtsas att vi inte är
precis
likadana,
för jag ser hellre din ryggtavla än lyssnar till de där bittra tonerna.

and baby i can see you've been fucked with too, but that don't mean your loving days are through

och vi kanske inte riktigt har fötterna på jorden,
men vi har stjärnor i ögonen, kyssar och leenden på läppar och kinder,
vackra ord på tungan,
hjärnor som ser bortanför,
lungor som klarar av luftombyten,
händer som skapar, smeker, håller andra händer,
tankar som leker och öron som lyssnar efter
fågelkvitter i bruset och
det vi ser finns ju någonstans för vi kan ju faktiskt se det
och jag kan inte sluta skratta när vi leder varandra nerför vägen,
med våra fötter fyra centimeter ovanför asfalten och
himlen i våra ögon.

hanging on the wire, for a love i'll never find

och det bästa med dig är sättet du rör mig på.
det enkla i när du lägger armen runt mig fastän halva göteborg sitter runt omkring oss och att det teveserie-liv som jag lever blir lite mer som en dokumentär när vi ramlar ner från din säng och börjar skratta bredvid varandra på hisingstarkett.

att du inte bryr dig så mycket. att du spelar vinylskivor för mig med musik jag aldrig lagt någon vikt vid. att jag ändå vet vad du pratar om. att du blundar när jag kysser dig. att du är intelligent.
att du håller de flesta av din tankar för dig själv. att du dök upp precis när jag behövde någon att göra min förra svartsjuk med.
att du röker med cigaretten mellan tummen och pekfingret.
att du skulle kunna vara en rockstjärna med de där ringarna under ögonen.

men du, jag är inte van vid det här; att du är så självupptagen att du verkar glömma bort mig så fort jag är ute ur ditt synfält. att vi kommer från olika världar. att jag sitter i fönster och leker dekadent, flummig, dansande med hemligheter och svarta ögon medan du håller föredrag om världsordningar och orättvisor. att du har klättrat uppåt medan jag osäkert håller mig kvar på det halvt itubrutna trappsteg jag alltid stått på; näst längst upp.
jag ser hur du fångas men försvinner. har andra saker för dig. är uppe i det blå med tankar jag aldrig kommer få höra.

det bästa med dig är sättet du rör mig på. det enkla och ofriserade sättet du kysser mig på. allt det som endast kan komma av att jag aldrig träffat någon som varit mer självupptagen än jag själv förut.

och jag röker en cigarett, kämpar mot bakfyllan och lyssnar på hurricane gilbert medan jag väntar på att min fina vän ska dyka upp efter att inte ha sett de där ögonen på sex månader och det spritter i mig när jag slänger mig runt hennes hals och hon pussar på mig och säger att jag är det sötaste hon vet.

en timme senare befinner jag mig vid kanalen och jag säger okej, bara en öl då men inget mer, men finner mig ändå avnjutandes rosé på en uteservering alldeles strax, och när vi har hunnit hälla i oss två flaskor hemma hos mig innan klockan ens blivit nio står hon och skriver med kajal på min spegel medan jag röker i fönstret och spelar musik som får henne att gråta.

på vår favoritbar beställer vi shots innan solen gått ner och jag har något vagt minne av att jag inte skulle dricka idag men det har ju verkat gå i stöpet redan så jag beställer in lite vin och imponeras och blir lite rädd för hur mycket alkohol som får plats i min lilla kropp,
men hon är ju ändå hemma och jag har nog inte ens insett att hon saknats mig så här mycket och jag berättar om min underliga vår och hur dåligt jag mått och nämner att jag är glad att hon inte varit hemma, för jag vet att det hade gjort henne ont att se mig.

kvart i tolv kan jag nästan inte stå upp längre så vi ramlar in i en taxi och han spelar håkan för oss och jag behöver bara betala fyrtio kronor, och jag har ändå hunnit sova nio timmar när regnet väcker mig till kaos,
men jag bara ler åt hennes ord på spegeln:

du är min alldeles egna lilla hurricane.

och jag träffade honom i januari tvåtusenåtta,
på ett dansgolv såklart,
och han log och sa att han skulle önska en tryckare åt oss,
och när jag för första gången hörde keep the car running drog han mig
nära
första gången.

han är så underlig,
alltid uppe i det blå,
men om jag tänker efter är det ju sådant jag dras till,
olyckligt nog.

jag har nog inte sett honom på ett år när jag ser honom på ett dansgolv i juni tvåtusennio, men han är fortfarande lika vacker,
och när jag går fram säger han bara mitt för- och efternamn och ett
hej,

som om vi vore igår.

och det tar bara en halvtimme innan jag är på väg hem till honom igen,
på väg ett år tillbaka i tiden,
och han skrattar med taxichauffören medan han lägger upp mitt högra ben över sitt knä,
håller om mig med vänstra armen,
jag sitter tyst och han ser ner på mig,
kysser mig och låter någon annan ta över pratet och
på sidan av hans säng spelar lp-spelaren you do something to me,
medan jag tar av mig tröjan.

if fashion is your trade, then when you're naked, i guess you must be unemployed

och jag vet ju att du kommer dyka upp för
dina vänner har ju sett mig här och
du dyker ju alltid upp när du vet vart jag är men
jag blir ändå förvånad när du plötsligt står alldeles intill på dansgolvet och du ser
förvirrad ut och jag
orkar inte så jag dansar på och
du stirrar fascinerat och jag låter min hand glida längs din nacke så som
jag brukade göra innan vår
vapenvila.

på terassen är jag otrevlig mot dig fastän jag är glad ikväll och jag har
druckit alldeles för mycket men har
fortfarande tre cigaretter kvar och du lutar dig fram direkt för att tända den mellan mina läppar innan
jag vänder mig om och sätter mig med ryggen mot dig,
och jag ser din blick när min vän på andra sidan bordet blinkar till mig och tar mig i handen;
mot dansgolvet och jag ser rakt in i dina ögon när han lägger armen runt min midja och går förbi dig,

och musiken är bra och jag är för en gångs skull i
takt,
och jag tror att du ser att jag inte är ensam när jag
går.

på bordet i mitt sovrum står en halvfull vinflaska och vi delar på hans sista cigaretter medan jag spelar musik för honom och skrattar,
och jag knäpper upp hans skjorta när han rest sig upp och satt sig gränsle över mig på min stol och
kysst mig hungrigt och
jag är nykter nog för att inse att en av mina vänner just nu sliter av mig mina kläder men
full nog för att inte bry mig och medan han trycker ner mig i sängen fortsätter musiken spela.

med morgonen kommer den obarmhärtiga solen och när den skiner in genom mitt fönster vaknar vi och
den beslöjade känslan är försvunnen tillsammans med natten och när han frågar om han bör stanna eller gå gäspar jag och sätter upp håret medan jag svarar att
han kan gå om han vill,
så han går och jag minns hur han en halvtimme innan vi gick från klubben frågade om jag
dansade så tätt endast för att jag visste att
du tittade,
och att jag ljög;
log,
sa nej.

klockan är bara ett på dagen när du skickar fem bittra ord till mig;
så
du
hade
kul
igår.

och jag undrar när någon ska lära dig att du
inte kan äta kakan
och
ha kvar mig.

and you told me you wanted to eat up my sadness

och jag kan inte göra annat än att slå armarna om halsen och undra varför du inte bara snabbt kan dra bort det plåster som är du från min kropp istället för denna
utdragna process där du inte ger upp,
och fastän det är så lätt att läsa sanningen mellan dina rader gör du det så svårt för mig när du ändrar budskap en gång varannan dag,

och jag kan inte göra annat än att slå armarna runt halsen och undra varför du inte bara lämnar mig när du ju så tydligt gjort klart att det är just det du har bestämt dig för att göra,
varför inte dina handlingar kan matcha dina ord,
för,
jag vet inte vilket håll jag ska se åt och
vi vet ju båda att jag saknar för mycket av det du och dina jävla dagdrömmar vill ha,
och,
jag vet inte varför du är så fäst vid mig,
för jag anstränger ju mig så hårt för att vara likgiltig inför dig och
jag måste fråga mig själv om det är så att du ser igenom mig,
om min betongvägg egentligen är en glasbur?

för det vore ju patetiskt.

och jag kan inte göra annat än att slå armarna om halsen och undra varför du inte bara snabbt kan dra bort det plåster som är du från min kropp,
om du nu ska lämna mig,
för jag klarar mig alltid.

jag klarar mig ju alltid.

shut up and let me go

och det bär mig emot att inte svara när du ringer;
jag tackar ödet för att jag inte är ensam ikväll,
och ditt namn bleknar långsamt bort på displayen.

och jag antar att du är någonting jag skulle kunna kämpa för,
för du ger mig ju uppenbarligen en chans,
och jo,
jag vet,
det skulle väl på något sätt vara min tur att slåss nu,
och de säger att den andra skulle försvinna lika fort som hon dök upp om jag bara öppnade upp;
lät dig komma in.

men jag är inte säker på att du är någonting värt att hålla fast vid,
så jag noterar bara ditt sms,
lägger på minnet vart du är någonstans och
tvingar mig själv att hålla mig därifrån,
hela kvällen.

och medan jag städar sjunger jag med till tiger lou på stereon;
svetten lackar lite och solen steker på fönstren,
jag anser mig nog ha fått i alla fall lite brunare armar och jag tror att man skulle kunna kalla mina kinder solkyssta nu. jag sjunger med och försöker fundera över vilka kläder jag ska köpa nästa gång jag går på stan. tror jag behöver nya skor. inser att jag köpte nya skor i onsdags. tänker att jag behöver nya lågklackade skor.

på soldäcket till huset vid havet flinar min pappa på det där sättet han har börjat med de senaste veckorna, och jag tittar irriterat på honom, försöker förmedla att nej, det kommer inte komma hit någon manlig bekant på middag under den närmsta framtiden; drar på mig hörlurarna och går ut genom grinden.
ner mot det stora blå lyssnar jag på åt helvete med himlen och tänker att det är en av de bästa låtarna jag vet för tillfället. skriven bara för mig och resten av de sex miljarderna på jordklotet. och medan jag drar av mig min klänning samtidigt som jag röker upp de sista centimetrarna på cigaretten tänker jag att
åt helvete med himlen och havet och solen och månen,
åt helvete med dig och mig och honom och alla andra,
åt helvete med olyckan och lyckan och dekadensen och de lugna mornarna
innan jag kastar mig ner i det stora blå med huvudet först.

jag tänker att åt helvete med uppfostran när jag drar av mig bikinitoppen framför ögonen på gubben på andra sidan av bryggan,
sätter på mig klänningen, vinkar och ler när jag går förbi och tar på på mig hörlurarna igen;

och med avalanches på högsta volym och solen i ögonen börjar jag för första gången på mycket, mycket länge fundera på att börja arbeta med vad jag faktiskt har.