nej.

you name the drama, and i'll play the part

en fin dag och en fin kväll avslutas med en av de finaste låtarna jag vet. god natt.

love can damage your health

det är så svårt att veta vad man bör sätta sin tro till

- du har i alla fall din stolthet. var rädd om den.

sedan hade du ingenting mer att säga.

you need not to find a cure for everything that makes you weak.

do you really think you can just put it in a safe behind a painting, lock it up and leave?

jag var arg när han gick. när jag stod i fönstret och stirrade på morgonen som försiggick utanför. jag var arg. för arg för att vända mig om och se vad som försiggick i mitt vardagsrum. jag hörde bara hans steg fram och tillbaka genom rummen. stereon började spela en långsam sång som stämde alldeles för väl in, och jag kippade efter luft; öppnade fönstret. syre mot tårar när han ställde sig bredvid och såg på mig. jag såg hur hans reflektion i glaset vek ihop sin handduk. när jag väl vänt mig om hade han tagit på sig kavajen och stängt väskan.

jag var arg när han gick. när han stängde dörren exploderade jag.
jag skrek, välte möbler, slängde saker runt mig och raderade nästan hela den här bloggen.
sedan dess har jag suttit och stirrat på den här websidan ett par gånger per dag. jag tycker att den är obehaglig. den har funnits så länge nu.
den är ett utlopp för något som har blivit en kliché. ett ältande.
på golvet i garderoben ligger hans tröja. jag har inte tänkt på den på tre veckor. här finns ord han inte förtjänar. ord som inte tjänar mig någonting heller. inte längre.
här finns år av ord om någon annan jag älskade som bara en galen människa kan. jag tänker aldrig på honom längre. jag saknar honom aldrig. drömmer aldrig om honom. det är svårt att läsa det där. det finns inte längre.
jag var ung, ung. jag var någon helt annan fast likadan.
jag hade saker som jag var tvungen att formulera för att förstå dem.

nu sitter jag på små restauranger på söder och äter middag med någon helt annan, som antagligen aldrig kommer att bli mer än det här i den här bloggen.
jag har ingenting att riktigt formulera. inte här.
måste inte. nöjd bara med någons ben intill mina. ett sms på telefonen. en cigarett i novembernatten. måste inte dividera, konsumera, destrukturera, komplicera.
jag kommer hem på kvällarna och får en sång skickad till mig,
som om det skulle kunna betyda förlåt,
och jag orkar inte dramatisera det längre.
vill inte relatera.
orkar inte relatera.
så jag relaterar inte.

i know you said to me, i don't care at the same time

och jag blir sjuk på torsdagen. vrider mig i blöta lakan hela natten, utan tröst eller lungkapacitet och sedan inbillar jag mig att det stadiet förföljer mig hela helgen;
ursäktar mig och stänger av telefonen, låser dörren;
någonting inom mig säger åt min hjärna att jag inte skall lämna mitt hem på minst tre dagar, på grund av en inkorporerad falsk sjukdom och,
jag sitter där på lördag natt när du bestämmer dig för att bryta vår tre veckor långa tystnad genom att endast skicka en sång och jag
stirrar på skärmen och
någonting inom mig säger åt mitt hjärta att jag ska börja gråta, på grund av en inkorporerad känsla av att jag borde matcha dina sceniska, dramatiska gester och
jag sitter där i mörkret med en filt runt mig och lyckas pressa ut tre förvirrade tårar innan jag skakar på huvudet åt mig själv, reser mig och går och lägger mig,
och min bittra hjärna tänker ut en eloge åt dig;
ingen har någonsin kunnat göra mig så förvirrad som du.
hör du den?
du verkar tro att du kan läsa mina tankar,
men beskyller mig alltid för att vara för nedstängd.

dagar av en grå himmel på andra sidan av neddragna persienner,
vita väggar,
tv-ögon och
tidningarna samlas på hög på hallgolvet precis som
glasen på diskbänken,
jag sover inte för det är för varmt,
för kallt,
himlen är kusligt röd utanför och det dröjer ända till söndag kväll innan jag
reser mig,
diskandet blir till frenetiskt städande och
när mina femtiofem kvadrat är kliniskt rena sjunker jag ihop mot väggen.
du säger att det var jag som bestämde det här.
jag är förvirrad,
och mina lungor väser åt mig när jag andas.

och,
jag vet inte vad jag ska känna när jag träffar människor och vår minsta nämnare är du,
för de säger alla samma fördömande saker och
jag vet inte om jag ska känna samhörighet,
tycka synd om dig eller
bara känna mig lurad.

och det handlar inte om att jag inte tror att jag förtjänar lycka. det handlar om att jag inte vill ha den.

den här känslan som jag har är inte min

och jag hoppar på elvan på stigbergstorget och
tittar lika vant som förr ut över masthuggstorget, kommersen,
stenaterminalen någonstans i mörkret utanför och
jag lämnar staden nu,
tänker med ett leende att jag inte vill vara här längre när jag tar tre trappsteg ner,
mitt hjärta lättat över att jag slapp träffa dig,
går rakt fram och jag är säkert bara en meter ifrån bänken när jag inser att det är du som sitter där för
mitt liv är en evig filmscen,
och jag hinner precis fånga den där paniken i dina ögon innan jag
vänt mig om;
och tio sekunder senare tänker jag att det inte är första gången du sitter kvar medan jag är trehundrasextio grader om,
sextio kilometer i timmen;
femtio mil bort från dig igen,

jag sköt en hund när jag var fem. gud minns mitt namn i himmelen. så nu är jag en hund själv, och någon borde skjuta mig

och göteborg är regression;
kapitulation, där på golvet hemma hos henne med
martini blanco i blodet,
svärta utanför fönstren och
ända in i hjärtanen.

jag vet inte om det är ett komplex;
om man måste intala sig själv att problemen är större bara för att
staden är så liten.

göteborg är regression;
på järntorget 00.30 då jag
redan har hunnit spilla ut både öl,
vin och kaffe över min kappa och
människor kurar under sina halsdukar precis som
jag gör medan spårvagnsrälsen surrar och jag
kramas med människor och upprepar samma ord till dem alla.

göteborg är regression;
att vingla runt i masthugget klockan 07.30 utan dig;
när allt som finns kvar är den äckliga eftersmaken av allt det som
verkade verkligt för några timmar sedan;
när jag skymtade dig på andra sidan rummet medan någon överröstade musiken;
sa mig
jag kan verkligen beundra dig. hur du tar tag i ditt liv.
hur du gör någonting med det.

normativt tänkande

och du har aldrig någonsin varit min vän.
faktumet att jag inte har något att kalla dig om det inte är älskare adderas med att jag aldrig mer vill att du rör mig,
leder till att du inte är någonting för mig.

hem

tre och en halv timme på tåget. göteborg är grått och kallt och jag vet inte hur jag ska känna. en ogenomtänkt resa; det är som att springa på en gammal älskare på stan. jag går till caféet, men känner inte längre någon som arbetar där. betalar för mitt kaffe, dricker snabbt upp, går.
en buss ut till huset vid havet. min far kommer med bilen; kör mig sista biten. jag har ju trots allt väska.
jag hoppar huttrande in i passagerarsätet, säger hej pappa.

vi säger ingenting medan volvon kör i mörkret. vi har inte talats vid på två månader.
allt är precis som det alltid har varit.
det är tryggt, tänker jag,
samtidigt som havet skymtar fram mellan träden.

han börjar tända en brasa medan jag ler och trycker ansiktet mot hundens nacke. jag tittar på honom, sedan lite till höger. ser alla älskarna fladdra förbi mot den vita väggen; samma blick som hans. alltid den där blicken.
det är nog dags snart, säger han och tittar på hunden. jag nickar, vet redan, och tänker att det är konstigt.
vi växte upp tillsammans; jag är på den så kallade toppen av mitt leverne; henne måste vi nog ta livet av snart. det är mer humant så.
humant.

grannen knackar på; kliver in, ler, ger mig en kram. tittar på mig och min far, skrattar till och säger att jag blir alltmer lik honom för varje gång vi ses. jag ler snett;
häller upp ett glas rödvin, går upp och tappar upp ett bad. ställer upp fönstret lite, känner havsluften. sjunker ner; trycker på en knapp och låter jetstrålarna och alkoholen massera mig utifrån och inifrån. lugnet infinner sig alltid i det här huset.
den enda plats jag har där tiden alltid står stilla.

mörkret och kylan känns som hemma på grusvägen ner mot havet. här finns inte någon annan än jag. jag slår mig ner på samma gamla sten som jag alltid suttit på de senaste tio åren, tänder en cigarett, stirrar på ett hav hugget i onyx.
havet står aldrig stilla.
havet vet inte vad tid är.

dedikering

... sedan har jag ju världens vackraste, smartaste, finaste och roligaste vänner också. vi hade fan kunnat ta över världen om vi inte saknade övertygelse.

och jag kommer hem på torsdagen; sover tre timmar. sedan upp; dusch, kläder, smink, klackar och ut genom dörren. resten av dagarna är bara upprepningar av samma sak. gratisöl och mingel och jag ler mitt finaste leende varje gång av de femhundraåttio gånger jag tar någon i hand. jag hittar den där söta mannen som delar hemstad med mig och ler ännu större. luktar i hans nacke. står tätt intill innan jag plötsligt finner mig själv i en soffa med hans tråkiga kompis istället. suckar åt hur snabbt jorden och golvet under mig snurrar innan jag vaknar upp på mage i min säng på fredag morgon. jag är lika slut som mina värktabletter, men ändå; upp, den där duschen igen, sminket och kläderna och så ut. plötsligt är det lördag natt och jag ramlar in genom dörren klockan fem noll noll. dricker upp resterna av romen som står på vardagsrumsbordet medan jag för en timmeslång konversation med någon av mina mer tveksamma manliga kontakter. vaknar upp i soffan. sunday morning, brings the dawning. utanför blir himlen till en ny dag. som om de skulle göra någon skillnad. alla dessa ord.