it's getting bluer and you can't keep faking that you don't feel this anymore

och de ringer så är det som att kasta en sten i en uttorkad brunn, det som borde lämna ringar på vattnet lägger sig bara längst ner och gör mig ännu lite tyngre.
och stenen försvinner nog med. för min brunn är tom.
det borde nog röra mig mer, ringarna borde slå sig ut lite i mig, jag borde le mot dem, gråta i alla fall för mig själv, men åh, jag blir så snuvig när jag gråter, och då måste jag hämta näsdukar, och jag kan inte ens resa mig upp och när jag gör det så hade jag lika gärna kunnat låta bli.

och jag låter dagarna rinna av mig som regndropparna rinner av fönsterrutan, låter de passera med tanken att det kanske slutar regna någon gång, till slut. med tanken, inte hoppet.

och mina ögon faller liksom ihop och jag är så trött.

verkligen, jag är så trött.

ser de inte hur trött jag är?

(och när jag var liten så blev jag omstoppad ibland, de tryckte in duntäcket under mig, så som föräldrar ska göra.
jag sparkade alltid upp det direkt. så jag antar att det inte är lönt att önska att någon var här för att stoppa om mig nu.)