using white lies if we have to

och jag inser att jag gömmer mig, från allt och alla, under filten i soffan behöver jag inte ta itu med mig själv med alla andra, med vänner jag en gång hade, med G, med A, med familj, med all mat jag inte längre äter, inte ens med vodkan som ligger glömd någonstans, som föll ut ur mina tankar helt för jag tycker inte om att den får mig att tycka så synd om mig själv dagen efter.
nej, jag trivs bättre här under min röda filt, och jag skyller på mitt förstörda immunförsvar och elaka halsont och huvudont som har spökat i mig i två veckor och som vägrar försvinna, och jag kunde inte bry mig mindre.
och vid familjemiddag sitter syster vid köksbordet, skriker gråter över trötthet och att ingen tycker synd om henne någonsin, mamma gråter, pappa har svarta ögon som alltid och jag slutade låta elektricitet och spänning gå genom min kropp för länge sedan, sätter mig mitt emot med tomma ögon och utan ord och undrar om hon verkligen inte har insett än att den enda som någonsin tycker synd om en på riktigt är en själv. och mitt i helvete och storm är jag ögat, den enda lugna, för jag orkar inte bry mig längre.

och när jag drömmer så är han där i dimman någonstans, diffust, och allt jag vet är att jag inte vill hitta honom, vill att han ska stanna där i dimman för då slipper jag påminnas om allt jag kunde vara och känna. det är bättre att bara ignorera allt det där, bättre att stänga av mobilen och msn och koncentrera mig på att andas och att ta en till kopp kaffe. det är bättre att låta vara.
men glömma kan jag nog inte. vill nog inte.
men du, jag låter dig leva ditt liv därborta nu. vill nog inte lägga mig i mer. vill nog inte stå på kanten och väga alternativ om att skicka sms eller msnmeddelanden, bättre att ignorera att mina fingrar alltid minns ditt nummer, bättre att stänga av datorn när du loggar in.

fast jag vill nog inte radera ditt nummer, vill nog inte ta bort dig från min kontaktlista.

men jag förstår inte vad poängen skulle vara längre, jag menar, kanske bättre att acceptera att jag aldrig mer får känna det där som jag alltid ville, kanske bättre att aldrig se dig mer, att försonas med likgiltighet och träffa andra, inse att det finns andra och sluta se dem som en klump som inte är du.

kanske bättre att gömma mig under min filt, det är bara tre månader tills 2007.
fast jag vet inte vad det skulle göra för skillnad.

(och jag tror att jag svamlar)