för hon sa att allting var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

och på vägen ner till stan ser jag ett brunt löv singla ner från ett träd, stannar upp och inser att sommaren är över, och jag har inte ens märkt att den har börjat.
jag har alltid målat sommar älskade sommar i solnedgångar och värme, grillfester och värme, salta bad och värme, värme inte bara utanför utan såväl inuti, har alltid målat de där månaderna i att allt känns lättare, bra, att det kommer att ordna sig. har alltid känt sorg när hösten har fötts i spåren efter.
vad som hände vet jag inte, för nu gör min hjärna bara ett kort konstaterande av att sommaren är död och sedan fyller acceptansens tomhet det lilla hålet som brukade tas upp av solen.

och A är sur på mig utan anledning och jag undrar stilla om löven faller där G är, för jag vet inte längre hur han har det eller ens var han är, och sedan saknar jag honom lite till och jag har inte ens berättat för mina vänner att han har flyttat och jag vet inte riktigt varför.

det är höst i göteborg
jag passerar kortedala torg
regnet faller hårt över natten, över alla hemlösa katter
låt mig få sova en stund
bara en liten liten blund
för hon sa att allting var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

så vi pratade i timmar
dina tårar i mina lakan
du sa att du tyckte du var ful
jag fattar ingenting
för det där är skitsnack, och det vet du
du är det vackraste jag har sett ju
jag har förlorat mig själv i dig
förlorar jag dig så förlorar jag mig
hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

när hon sa att allt var över
såg jag henne gå där bland löven
det enda minne jag behöver
hon sa att allt var lönlöst
men när hon reste sig för att gå
gick mitt hjärta aldrig sönder
jag kommer aldrig förstå

jag kommer aldrig förstå
jag kommer aldrig förstå

jag tyckte hon sa lönnlöv - jens lekman