you say you gotta go home

och jag är inte säker på ifall
det att hon säger att jag kanske behöver hjälp,
de varma vindarna,
körsbärsblommorna på järntorget,
att jag vinner femton sånger på singstar,
ett fyllesms från dig,
mina bara ben,
lampan där borta som blinkar i takt med musiken,
är orsaker nog
att leva det här livet.

what i am to you, is not real. what i am to you, you do not need

och i solskenet i fönstret står två rödvinsfläckade glas kvar från igår;
jag tillbringar dagen i trädgården med vit sommarklänning;
gömmer mig i grässtrån, romaner,
bakom vårträd, bokryggar,

med telefonen bredvid,
önskandes att han ska ringa;
föreslå vitt vin och cigaretter i parken,
utan förmåga att slå numret själv;
tänker:
han vill bara ha mig när han tror han inte kan få mig,
tänker:
han kanske tillbringar kvällen med blondinen,
tänker att jag nog förtjänar bättre,

tänker att jag nog vill ha honom för att jag inte vet om jag kan få honom.

sometimes i feel so happy
sometimes i feel so sad
sometimes i feel so happy
but mostly you just make me mad
baby, you just make me mad
linger on,
your pale blue eyes
linger on,
your pale blue eyes

du är inget stenbrott, men:

skrivet på sista sidan av en groove-tidning klockan fem en lördagsnatt alternativt söndagsmorgon

och jag vet inte om jag skulle kunna förklara det här för dig;
att det finns vissa tider i mitt liv då jag måste framkalla röster i mitt huvud,
röster som kan rabbla ramsor inom mig om att det visst finns anledningar att leva;

att jag ibland måste söva det sinne som ser på alltihop och säger mig att världen är totalt meningslös,
att den där blicken du så hånfullt kallar för min försvarsmur inte bara är det;
att den ibland är allt som håller mig samman.
att det där jag gör varje dag bara är ett tidsfördriv - saker jag gör för att hålla mina händer, ben, min hjärna såpass sysselsatta att de där tankarna inte kan breda ut sig i mig,
och att jag igår inte svarade när du ringde på grund utav att jag på min väg ner på stan plötsligt fick den där paniken över att allt bara är ett ändlöst spel:
ett där jag inte finns med i rollistan,

att jag var tvungen att hoppa av spårvagnen och vända hem igen,
och att jag efter en timmes tid kände mig tvungen att ta spanskt valium och somna klockan tio bara för att slippa känna hur livet rinner genom mina fingrar.

jag tror inte att jag skulle kunna förklara allt det här för dig,
för om jag ska vara ärlig kan jag inte ens förklara det för mig själv,

antar att jag skulle kunna skriva ner det här och ge dig;
antar att det är någonting jag aldrig kommer göra.

och ibland när jag ser dig vill jag bara springa därifrån;
fly från alla de där misstagen du skapar i mitt bröst.
jag känner egentligen att det är så bekvämt att bara inhysa fantasin om dig i den där buren som är mina revben,
att det är lättare så,
att vi kanske borde höja oss över allt detta hjärtekrossande som vi sysselsätter oss med,
kanske bara borde hålla oss till våra luftslott,
se hur fint de skiner, där uppe i skyn.

jag påminns ibland om att jag inte känner dig alls,
känner ibland att jag skulle vilja fråga dig om hur du blev sådan här,
men samtidigt vill jag inte dela med mig om sanningen om mig själv,
hur jag slutade så här;
på en bänk klockan fyra på natten, framför två fyllon som bara upprepar frasen men jag älskar ju dig,
varför jag sitter här när jag skulle kunna vara hos dig.

live the rest of my life with the vaguest of feelings

och han irriterar mig;
vi har bortsett från någon av hans bittra kommentarer inte talats vid sedan meningsskiljaktigheter i lördags och jag antar att mina nerbitna naglar och cigaretthesa röst beror på mina sönderfilade nerver men det är okej,
det är okej,
för jag bygger på min stolthet och,
tänker i helvete låta honom trampa på mig,
så jag använder all den där förvirringen och ilskan till att städa köket istället,
tänker att det här ju kan leda till något gott;
hade aldrig orkat leta jobb, lägenhet eller gnugga bort kaffefläckar från köksön om det inte vore för den där bergochdalbanan i min mage.

it's not the fall that hurts

och hon ger ifrån sig ett kort, cyniskt skratt när jag med huvudet i händerna säger att han för självupptagen för vi ska kunna fungera,
säger
så du menar att du inte är självupptagen?
och jag måste kasta en hopplös blick på henne, påpeka att det är just det som är problemet;
att vi fryser varandra långsamt till is, spelar alla dessa spel, rör oss liksom schackpjäser i varandras närhet,
att vi endast tänker på oss själva,
och allt vi har att förlora.

i mitt mörklagda badrum sänker jag mitt huvud under vattenytan,
tvingar mig själv att snabbt räkna till tjugofem innan jag får andas igen,
och i mörkret syns ingenting och under ytan hörs ingenting annat än mina hjärtslag, och jag tänker att jag skulle vilja spela in dem,
för sådana dagar jag verkligen tvekar inför frågan om mitt hjärta fortfarande slår.
jag vet att han är ute,
jag vet att han ligger med andra,
jag vet att jag inte kan säga någonting för det är jag som sätter exemplen,

och han är så jävla otrevlig,
och jag har ingen som helst aning om vad det är som gör att han tar upp en så stor del av min tankeverksamhet,
har ingen som helst aning om hur lång tid det var sedan någon irriterade mig så mycket.
jag vet bara att den enda kärlek vi kan ha är den som skriker tyst och droppar blod,

vet bara att vi är en olycka som väntar på att hända.

i'm naked
i'm numb
i'm stupid
i'm staying
and if cupid's got a gun
then he's shooting

lights black
heads bang
you're my drug
we live it
you're drunk, you need it
real love, i'll give it

so we're bound to linger on
we drink the fatal drop
and love until we bleed
then fall apart in parts

you wasted your times
on my heart, you've burned
and if bridges gotta fall
then you'll fall, too

doors slam
lights black
you're gone
come back
stay gone
stay clean
i need you to need me

so we're bound to linger on
we drink the fatal drop
and love until we bleed
then fall apart in parts

oh the night, here it comes again

och jag känner mig väldigt fransk film när jag iklädd kaninpäls, mössa och tygskor promenerar ner till havet klockan halv ett på natten;
kan inte sova,
föga förvånad då jag redan somnat två gånger i min vita säng under dagen;
molnen hopades så jag lämnade knappt rummet på elva timmar. kanske en gång för att göra en kopp kaffe,
kanske till och med två,

och jag känner att jag nästan måste le åt min dramatiska ådra när jag slår mig ner på bryggan, tänder min cigarett och lyssnar på en akustisk version av la cienega just smiled.
låter benen dingla över havet;
ser gatlampors sken någonstans men det verkar som om alla andra sover, så som man ska göra på måndagsnätter,
men jo,
jag har väl alltid varit mer för nätter än mornar.

du sa inte förlåt, jag sa ingenting, vad skulle det tjäna till?

du var någon som gick bredvid när jag gick gatan fram...

wrap your troubles in dreams

och i solskenet i göteborg känns allt nästan som sommar; vi svävar fram över gator; strävar upp mot det blå för det mesta,

köper mousserande och sitter i parker eller på det där berget med utsikt över hamninloppet och solen går inte ner förrän klockan nio-tio,

så det känns som vi har hela våra liv på oss.

jag sitter vid kanalen och solar, läser en bok när han skickar meddelande, frågar om sol och drinkar och på linnégatan rör han med sin drinkpinne på precis samma sätt som han rörde ner sockret i sitt kaffe en halvtimme tidigare.

vi sitter tysta nästan hela tiden för vi försöker se igenom varandra och jag har redan intalat mig själv i en månad att han är en dålig idé för mig,

att jag är en dålig idé för honom,

att ett vi är en utomordentligt dålig idé men han lägger huvudet på sned när jag lägger huvudet mot staketet och han frågar frågor och jag tittar bort när jag inte kan svara på vad som är det värsta som har hänt mig, tar ett klunk till ur mitt glas och blåser ut rök mot joggarna på andra sidan staketet.

de ser på oss där vi går gatorna runt; ett vackert par kanske,

en gammal tant nickar med ett nöjt leende och jag nickar tillbaka med en tveksam min.

ibland råkar vi gå in lite i varandra och då studsar jag snabbt tillbaka tre kullerstenar åt vänster för att hålla vår distans:

vår

terrorbalans.

du och jag (inget vi) är en olycka som väntar på att hända

på väggarna jag skriver; snälla riv mig resolut

ord ryckta ur hans sammanhang

grattis...

hur mår du?

... men jag får ju ligga ändå.

jag tycker om din svalhet när vi ses. när du röker, och bär päls.

jag glömde att allt utgår från dig.

är det där verkligen vardagsörhängen?

jag tycker ju om dig.

... men jag vet inte, för vi har ju inte legat.

jag tycker om vår relation.
jag har gått runt och trott att vi legat på samma nivå,
men nu inser jag att...
jag har haft fel.

tittandes ner i det bruna kanalvattnet från bänken vi sitter på efter två minuters tystnad;
jag förstår inte varför du är så elak.

och efter ett kalas går jag grusvägen ner till vattnet och jag måste nypa mig själv i armen varje gång jag kommer dit;
för
vackert.
perfekt,

med en cigarett i mungipan och
den sista i paketet i
trenchcoaten,
ensam
med musiken och lamporna speglas på vattenytan och vågorna gör att reflektionen dansar till de långsamma takterna och jag tänker på
telefonsamtalet;

tänker att:
jag aldrig någonsin kommer att kunna släppa taget,
kommer aldrig någonsin att kunna hoppa ner från klippan,
kommer aldrig någonsin
kunna
förmå mig själv
att bli hans.

kan inte stanna hos honom,
kan inte be honom gå.

and then dance, and drink and screw, because there's nothing else to do

och i huset vid havet dukas påsklunchen upp; jag har min nya klänning på mig och vi har både ytterdörren och köksfönstrena öppna för att släppa in vårluften och vi sitter där med lamm och rödvin och låtsas som om vi inte fryser;

framåt fem-sex är alla förutom småflickorna rödvinslulliga och tjafset börjar, och min mor sitter och fnissar med elaka ögon åt när hon sprang på mig med den där seriefigurliknande mannen på kungstorget häromveckan och jag sätter på någon playlist på spotify som just han har skapat åt mig för att undkomma alla de vassa orden i matsalen.

imorse kallade han mig
baby,

det var så länge sedan någon vågade kalla mig baby.

jag tar en dusch och flyr från huset; en buss in till stan och jag har ingenting avtalat ikväll men tänker att jag alltid har någon att gå ut med;
det är det enda jag har gemensamt med halva stan och när jag vandrar avenyn upp är den full av människor, redan,

men alla de mina är ute på landet eller hemma med familjer eller ska till den där jävla svartklubben som nu har börjat sälja biljetter och efter en promenad längs med vasagatan känner jag mig ensam,
och ruset börjar avta och på vasaplatsen
dör jag nästan.

jag hamnar på andra lång och dricker billig öl och en ensam man i kostym i hörnet stirrar på mig varje gång jag vänder mig mot baren; bort från mitt tveksamma sällskap och jag blir så trött på alla dessa gråskalor som alla göteborgare ska envisas med att måla världen i;

hur vi alla springer runt och dricker vår alkohol, tar våra tabletter och låtsas som om vi är blasé, alla andra passé och jag går därifrån, ignorerar att gå till den där jävla biljettsäljande svartklubben och går till båten;

mitt sällskap får tydligen inte komma in men ringer mig inte för att berätta,
och jag känner att det är ungefär lika bra för de var ändå inget roliga;

tänder en cigarett och slår mig ner med ännu en ytlig bekant som har druckit typ sex öl för mycket ikväll och jag ler mot bartendern och nickar;

slår händerna om huvudet och lutar mig mot knäna,

och i några sekunder försvinner jag liksom ner genom golvet, genom det där bruna kanalvattnet;

kryper på havsbotten till avlägsna ljud från en discobåt på andra sidan ytspänningen,

kastar mig sedan upp och tar ett djupt andetag och

ingen har ens märkt att jag

försvunnit.

trouble seems, trouble seems to follow you, it's always around you, like something you subscribe to

och det har blivit varmt;
jag vandrar utan jacka en hel dag utan att frysa mer än bara lite lite,
jag köper nya vårkläder och beställer klipptid,
allt måste av nu igen,
för trött på det här och fåglarna börjar kvittra klockan fem
i trädet utanför mitt fönster i huset vid havet så jag sover inte så mycket,
vaknar av att solgudarna smeker västkusten med silkeshandskar nästan
varje morgon.

vi dricker kaffe vid kanalen och hela göteborg är ledigt idag,
precis som jag
alltid är ledig nu och om jag stoppar ner handen i byxfickan känner jag hans lapp;
nu ihopknycklad,
fyra kulspetsblå små siffror,
skrek våga utan ord,
fyra kulspetsblå små siffror,

och jag hör att han förhör
sig om mig av han som vi båda känner;
han vars armar jag inte ville ha runt mig,
han som dyker upp som gubben i lådan vart jag än går,
han som jag lämnar på spårvagnshållplatser,
han som igår skrev att han
ju gillade mig.

och när solen gått ner är det fortfarande ganska varmt;
som om all denna asfalt redan börjat hamstra värme inför de kyliga sommarnätterna och när jag går förbi baren klockan 2 på natten viskar någon i mitt öra att han står där,
och jag låter handen glida över hans ryggtavla;
passerar och ler över axeln när han vänder sig om för att ge mig den där blicken och skaka på huvudet,
och jag ställer mig med någon kille, någon vem-som-helst som lutar sig framåt och jag skrattar åt hans skämt; sjunger med i någon låt,
och när jag femton minuter senare står utanför med någons näst sista cigarett mellan fingrarna ser jag honom gå förbi vakten med en armen runt en blondin;

och medan jag stirrar med mitt cyniska leende vrider han huvudet bakåt,
ser på mig över axeln med någon annan blick,
skakar på huvudet och går mot någon
spårvagnshållplats, tror jag;
jag ser inte längre för jag blinkar med ögonen mot honom;
bartendern med alla flaskorna.

little miss secretive; i've got nothing on you

och jag spelar med ögonen,
minns inte vart jag lärde mig det, bara att det var länge sedan och sedan ler jag,
en varm känsla av tillfredställelse när han ser tillbaka precis så där som det var meningen att han skulle göra,
låter slutet av tystnaden bli en sammetsgardin som sakta öppnas upp över ännu en akt av min föreställning.

jag går ut ifrån puben och önskar att han rökte,
att det hade kunnat vara så enkelt att bli ensam med honom men jag antar att han är hälsosam,
eller bara förståndig,
och jag är inte säker på om det är egenskaper jag egentligen uppskattar:
ser på en halvrökt cigarett mellan mina fingrar;
nedbitna naglar senaste veckorna.
jag trycker cigaretten mot stålbehållaren och går in igen,
och när han kastar en lapp mot mig fem minuter senare tänker jag nöjt att det måste vara hans telefonnummer;
ett noll till mig,
men när jag viker upp den står där bara fyra intetsägande siffror och jag erkänner att jag ger honom en förvånad blick alldeles innan han spricker upp i ett leende;
ett som jag känner igen allt för väl.

och jag står i min skinnjacka
ser in till cafét från min plats i affären
på andra sidan
inomhusfönstret
och där och just där
ser jag
att jag har haft fel hela tiden;

det finns visst en verklighet,
och det är mycket möjligt att den är objektiv.

och genom fönstret tänker jag
förlåt
men det här
kunde aldrig gå.
jag
kunde alltid gå.

det här är ett parallellt universum
det här är en del av min hjärna
mitt hjärta
och detta jag
finns inte i det verkliga livet
för i det verkliga livet
är
jag
aldrig
ensam

det här kan endast delas till en viss nivå.

och jag går fredsgatan fram när jag inser att det där jag trodde var bakfylla är någonting som verkligen inte står rätt till,
känner hur jag blir ännu mer blek som ett lakan än jag normalt är och tar mig till busshållplats;
fokuserar på klottret på ryggstödet framför mig,
blundar,
kan för tillfället inte komma på något värre än att kaskadkräkas på en buss klockan fyra på dagen.

några timmar i fosterställning på badrumsgolv bredvid toaletten,
några timmar i mörklagt sovrum medan våren skiner in genom gardinspringorna.
någon ringer och säger med lätt röst att det är sexton grader ute,
jag huttrar till under duntäcket och säger att jag ringer om ett par dagar.