sometimes i feel that you're a part of me, although it don't seem real, it's how i want it to be

och ganska ofta fastnar jag med blicken på män jag inte känner, lite för länge, lite för ofta.
låter tankarna fastna på dem, låtsas.
han som alltid sitter på favoritcafé samtidigt som mig, han med det välklippta håret och den fina jackan,
han kan utan förvarning plötsligt hamna i den där fläcken som morgonsolen som skiner in över min säng skapar varje morgon,
en hand genom sitt rufsiga hår.

baristan där inne knackar på min dörr med middag för två i handen;
jag hade vägarna förbi, bara,
en lättsam blinkning som rycker i hans högra öga.

någons händer som flyter över min näsrygg, ögonbrynen,
någon som kikar på mig i smyg när jag försöker hitta någonting att ta på mig på mornarna efter,
beundrandes hur jag målar mina ögonfransar svarta.

och jag slår undan blicken, önskar att jag hade en cigarett, ringer någon,
lyssnar på åh, jag önskar att jag bara kunde bli kär.
och jag letar efter känslorna där i magen,
men hittar inga.
och det gör mig ingenting just nu.

jag lutar mig bakåt, mot tegelväggen,
försöker låsa fast mina tankar i hur skönt solen skiner,
hur fina knopparna kommer vara på det där trädet om bara en stund,
vad jag ska göra efter att jag gått härifrån.

jag snurrar halsduken dubbla varv,
new order i lurarna,
baristan blinkar åt mig när jag går,
tack för idag,
förbi han med den fina jackan, han är verkligen välklippt,

han ser upp från sin tidning, på mig,
en nickning, ett leende,
och jag småler;
tänk om han bara kunde se rakt igenom mig.

oh julie, put on your jacket tonight, oh julie, the ticket inspector's out of sight

it's a long, long, long way down

och jo, jag dricker väl en del nu för tiden,
röker en del cigaretter.
sover lite för lite,
sover hemma hos män jag inte riktigt känner.
kysser lite för många.
slösar pengar,
och dagar?
nätter?

men ge mig inte den där blicken. du vet ingenting. ingenting om hur våren var, eller alla år hittills. du vet ingenting om hur jag kunde ligga apatisk i en soffa med tankar som inte borde finnas hos någon alls, hur hopplös jag var, hur hopplöst allt var,
förgängligt,
hur allt verkade spela ingen roll alls för att det enda jag kunde tänka på var hur allting ändå skulle ta slut,
så vad var meningen?

du vet inte om hur jag gick på spikar varje gång jag reste mig ur sängen;
hur jag sprang fram och tillbaka för att fullfölja alla mina plikter fastän allt jag kunde tänka på var ifall allting skulle ta slut snart,
och du brydde dig inte ens nog för att knacka på dörren.
du förstår inte hålet i mig.

hösten kom och jag började fylla hålet med dans.
med att springa för fort så att tankarna inte kom ikapp mig igen, livrädd för vad höstmörkret skulle göra med mig.
jag började fylla hålet med alkohol; med att röka en cigarett eller två fastän jag vet att det inte är bra för någonting alls,
började fylla hålet med kyssar mot nattklubbars väggar, mot händer som sluts och förgängliga löften,
med rus som tar slut efter några timmar, som måste fyllas på,
med neonljus, blinkande lampor,
med musik som får hjärtat att slå, som en defribrillator istället för den där lugna som fick mig att andas lugnt,

så jag fyller hålet med allt det där som man inte ska bygga ett liv på,
allt som för dig verkar destruktivt, onödigt,
slöseri med dagar och nätter.
du säger att jag flyr mig själv.
jag säger att jag inte minns när jag mått så här lite dåligt,
att jag kan njuta av solskenet nu,
jag säger att jag mår bättre nu.

är det bara en illusion?
jag bryr mig inte riktigt.
den fungerar.

but even at our swiftest speed, we couldn't break from the concrete, and the city where we still reside

och han sitter där i soffan, nickar med ett leende när jag kommer in genom dörren, ber mig om en kram när jag hängt av mig kappan och halsduken, säger att det inte var igår,
jag nickar, ler och säger att han är fin i sina nya glasögon.

han sätter sig bredvid, vi äter och lyssnar på de andras konversation innan han suckar och berättar om exflickvännen; att det aldrig riktigt klickade, att det både är skönt och tråkigt att det är över nu men att livet ser ljust ut; snart kommer sommaren igen.

jag berättar om mina planer bort; om solen, om nya städer med gator utan namn, pojkar och flickor utan hämningar och om hur livet måste vakna upp igen.

han håller sig nära hela kvällen, och jag håller mig nära honom för att inte fly det där minnet som valsar fram och tillbaka genom hans ögon, kindben, över läpparna som ler på samma sätt,
de är så lika.

jag minns att vi var vänner först, innan allt det andra med den andra,
att vi brukade tillbringa dagar på stranden och kvällar med att grilla i det där stora huset,
att jag alltid tyckte om honom om än på ett annat sätt.
jag minns hur han brukade himla med ögonen åt oss.

han håller sig nära, tills jag bestämmer mig för att gå; jag kramar värden adjö och sedan honom,
han säger att vi borde dricka vin någon dag, och jag blir glad och säger absolut.
han kramar om mig en gång till och orden han sade för några minuter sen blixtrar förbi igen, tillsammans med ögonkastet han gav mig;
han har det bra. han blir nog kvar där några år till. men han mår bra.

när jag går sitter han i soffan, nickar och ler åt mig igen innan jag stänger dörren,
och medan jag försöker att skydda mig från stormen som blåser in över staden inatt minns jag hur mycket jag älskade hans bror.

det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp, men ingen kan slåss som jag

och det är inte det att de inte vet. det är det att de inte vill veta. de vill inte tänka på det där de har sett i mina ögon sedan jag var alldeles för liten, inte höra alla ord som aldrig kom ur min mun.
de förtränger alla indikationer, sjabblar bort dem, passar vidare och låtsas som om det regnar, drar upp dragkedjorna på jackor som är täta mot all misär och springer mot torrare, säkrare marker,
där det dåliga samvetet inte bor.

de påpekar att min blick söker sig bortåt när rösterna höjs, anklagar mig för att inte bry mig, bara för att vända kinden till när jag påminner dem om hur det har sett ut de senaste, kanske, antagligen, alla år. de bannar mig när jag inte svarar i telefon på dagar, nätter, men bryr sig inte om varför.
när jag inte kunde ta mig upp ur sängen var det hon som kom in, drog upp rullgardinen och snäste de ord jag hatar mest av alla; det blir vad man gör det till,
och han var den som vände blicken bort varje gång,
ut genom fönstret,
mot teverutan,
mot datorskärmen,
ja, mot allt som kunde reflektera hans eget ansikte,
och de gör det fortfarande.

det är inte det att de inte vet, att de aldrig har vetat. det är det att de är så rädda för det som syns så väl i mitt ansikte ibland att de inte kan stå ut med sig själva.
det är det att de måste ignorera mig för att kunna överleva med sig själva.

not to fall, i lean against the wall

och jag klär på mig,
den randiga tröjan.
jag sätter mig vid bordet, försöker att inte titta ut genom fönstret,
dricker två dubbla espresso i hopp om att känslan ska försvinna.

min hy är grå,
förutom den runt ögonen,
för den är mest röd,
svullen.
mina naglar är avbitna,
försöker väl tugga bort det där som skriker o:n i min mage.

jag packar väskan,
så jag kan gå till gymmet direkt i eftermiddag;
handduk, t-shirt, tights,
det livsnödvändiga sminket,
så jag i alla fall kan måla fram liv på kinderna.

jag tar på mig skorna,
men råkar se ut genom fönstret till slut.
sätter mig på en stol och det går inte.
jag går inte.
jag blir sittandes där.
det har gått två timmar sedan jag skulle gått nu.

det har regnat varje dag i fyra veckor.
jag orkar inte gå ut mer.
jag regnar bort,
långsamt,
sakta men säkert.

om jag fick önska en enda sak nu,
skulle det vara en dag,
en enda,
med sol.

ett hjärta på rymmen

och jag får ett brev på posten.
i ligger det vackra foton,
svartvita och sepiafärgade,
och jag minns att hon hade systemkameran med sig till paris.

i några minuter åker jag tillbaka i hjärnan,
minns färgerna i staden,
saknar att inte veta om jag ska älska eller hata staden jag är i för att jag kan varje gatsten utantill.

och där står jag i skinnjackan i svartvitt,
lutar mig mot räcker vid sacre cour,
lutar mig över mer tror jag,
stirrar ut över staden,
ser inte in i kameran
bara ner mot marken,
och jag ser ut som om någonting fattas.

jag vänder på kortet och läser

du har alltid velat bort, iväg baby.

sedan ringer jag henne och säger att det finns billiga biljetter till berlin.

ingenting annat finns, här nu.

det här är hela min värld,
så som jag vill ha den.

hur lyser inte lamporna,
och hur ekar inte basen in i bröstet,
ut genom armarna och in igen,
hela vägen ner genom benen,
de som spritter,
höfterna som följer rytmen,
huvudet med luggen som klistrats fast vid pannan av svetten,
händerna som tar tag om huvudet om och om igen,
oförmögen att tro på det här,
det här är allt.

och ögonen,
allas ögon,
mina ögon glider runt,
som om de inte hörde hemma någonstans,
låtarna går in i varandra och vi flämtar,
det hela engagerar,
imploderar,
exploderar,
till ljudet av ordlösa toner, takter,
och ingen av oss kommer se varandra i ögonen imorgon bitti,
kommer inte ens dröja kvar med blicken,
känna igen,
men ingen bryr sig,
inte ikväll.

när ruset rusar genom varje ven,
när de salta dropparna rinner ner för kinden,
längs med nacke, hals,
ner i urringningen,
smälter på magen,
alla andas extas,
för det är för det här vi står ut med alla rutinerna,
några timmar av dans,
att röra sig utan att behöva tänka efter först.

ingenting annat finns,
här,
nu.
det är så här jag vill dö.

är det här allt?

i'm like a butterfly, caught in a hurricane, my pulse is quickened and as my heart plays a new refrain

och januari alltså,
januari dödar mig långsamt.

jag försover mig varje dag;
ser på klockan men låter det inte riktigt röra mig i ryggen,
vänder hellre ryggen mot och somnar om tills överjaget får övertaget och drar mig upp ur varma sängen, upp i kalla rummet, ut till varma duschen där jag bara står i det skållheta vattnet, för trött för att orka tvätta håret.
jag har nästan bara på mig mina hightops, alternativt jodpuhrs när jag vill vara lite fin; klackarna står kvar på skohyllan och jag stänger alltid dörren lite för hårt när jag ska gå för att slippa höra hur de suckar åt mig.

utomhus regnar det varje dag, för det gör det i göteborg i januari, och jag förbannar mig själv för att jag inte köpte en vinterjacka med luva. rätt ofta lyckas jag bli så sen att jag faktiskt är tidig till nästa sak på schemat, vilket slutar med att jag får ta skydd inne på seven med en kaffe, stirrandes ut på rännilarna längs med kullerstenen och med writer's block på repeat medan alla viktiga människor i den här staden springer runt på sina viktiga ärenden och jag funderar på vad det är jag vill göra men kommer inte på någonting, absolut ingenting alls.

på kvällarna håller jag på att bli galen, för rastlös för att sitta still, för trött för att springa runt, och jag är så trött på mig själv att jag inte vet vad jag ska ta vägen;
funderar på att hoppa ner i sopnedkastet men inser att mitt överjag skulle känna sig förolämpat så det hela slutar med att jag gör något radikalt,
skickar iväg ett meddelande till han från förra veckan, sådant där jag inte gör, och jag blir så nöjd när han svarar sekunden senare, något som leder in på en konversation som varar i två timmar utan att någonsin nudda någonting intressant tills jag tackar och säger god natt, säker på att han ska höra av sig inom två dagar,
och nu har det gått tre och jag förstår inte riktigt, nu är jag ännu mer trött på mig själv, något som han också måste vara,
så jag flyr undan köksknivarna, ner i sängen, en natt närmare februari,
och när jag vaknar suckar jag över mörkret och vänder ryggen mot världen en gång till.

velocity girl

och jag vet inte riktigt vad man gör när man står stilla,
jag försöker för tillfället,
ni vet, varva ner och lukta på regntugn asfalt,
se på grå rester av ett vintervitt göteborg,
fast jag vet inte hur man gör,
för det går för långsamt,
och det är för grått.

jag vill ju bara ha neonljusen fortfarande,
vill ha ekande basgångar och se hur den där glimten tänds bland flocken med flickor,
se hur glasen höjer sig och klumpen inuti fräts bort för bara en sekund eller kanske en hel kväll,
känna att jag lever,
vill att någon ska kyssa mig, tryckt mot en vägg,
vill ha fingrar i mitt hår och beslöjade blickar,
fnitter dagen efter på favoritcaféet och det där lugnet i ansiktet som jag får när jag vandrar ner för gatorna,

känna att jag lever på något sätt,
det är inte alkoholen jag saknar,
det är allt runtomkring.
eller hur?

det har gått två dagar.

nothing breathes here in the cold, nothing moves or even smiles, i've been thinking some of suicide, but there's bars out here for miles

och han skrattar till när jag säger inte officiellt som svar på hans fråga om jag röker,
säger så började det för mig också, ska vi dela på en då?
och så går nyårslöftet som jag aldrig gav i spillror efter bara tre dagar.
han önskar arcade fire och drar med mig ut på dansgolvet, stryker undan den där hårslingan för vad som känns för tiotusende gången på några timmar,
och jag har aldrig dansat tryckare till indierock förut.

och det andra löftet jag aldrig gav, att inte följa med människor hem som jag inte känner, går också i spillror.
han är annorlunda; försöker inte stirra sig förbi iris och pupiller och se vem jag verkligen är,
han pratar om allt han kan och för första gången på väldigt längre känner jag mig som den dumma lilla flickan som bara kan komma på espresso och vin som fritidsintressen.
det känns konstigt,
men han tar igen det ute på balkongen när han lutar sig över den där metern mellan oss och kysser mig på pannan, kinden, läpparna.

han är blond,
envisas med att fläta in sina fingrar mellan mina,
säger att det inte har gått en dag de senaste två veckorna då han inte varit antingen full eller bakfull, och jag kan le och säga att jag vet vad han menar.
han får mig att vakna på det bästa sättet någonsin,
och när jag går därifrån efter en puss som adjö vet jag inte vad jag ska tycka om honom,
eller om mig själv.

natta de mina

och det är nåt med den här tiden på året,
man är liksom mitt uppe i ingenting alls.
gatorna verkar vara tomma vilken tid man än går ut,
det är mörkt när det ska vara ljus och ljust när man vill ha mörker,
och alla kryper liksom in i sina duntäcken,
in i sig själva,
och till och med jag som har levt under rastlösheten länge nu finner mig själv stirrandes in i vita väggen, sitter på badrumsgolvet och hör hur vattnet rinner i badkaret medan ingen öppnar dörren, och ingen tar illa upp när man inte svarar i telefonen.
alla är tysta, men det finns inte sorg i ögonen, bara tomhet,
och när trycket över bröstet kommer och det blir sådär svårt att andas igen önskar jag inte att någon strök mig över pannan och viskade tyst att allt blir bra,
jag tar bara två tabletter som får mig att somna,
vet att jag kommer kunna andas när det blir morgon igen.

det är någonting med den här tiden på året,
någonting som får mig att åka ut till huset vid havet över dagen, koka té och gå ut ensam på promenader i den tjockaste jackan jag hittar,
gå rakt över berg och klippor i timmar, ensam, för ingen vågar gå ut hitåt så här års för det blir halt när frosten lägger sig,
och längst ut på udden minns jag att ingen vit vägg kan ersätta havet när man vill stirra in i intet;
så rogivande vaggar vågorna sinnet till sömns, och saltet letar sig in i varje vrå, lägger små vita korn i mina ögonfransar,
och mina händer är blå av kylan men det gör ingenting.

och även om någon skulle hitta mig där ute, mitt ute i ingenstans, ensam, skulle ingen undra, fundera tre gånger eller tycka att det hela var underligt,
för det är någonting med den här tiden som skulle göra att han skulle sätta sig bredvid, en bit bort, och undra hur allting kan vara så ingenting,
så som jag undrar när jag går hem på nätterna genom helt tomma gator med snöflingor i gatlampornas sken som enda sällskap,
som om vi lever i en sagovärld,
som om vi lever i en dröm.

i know that it is freezing but i think we have to walk

och paljetterna var på plats, den manliga delen av sällskapet uppklädda i sina finkavajer, flugan och slipsen,
mormors guldarmband hängde runt min handled och champagnen började synas i ögonen när klockan blev fem i tolv.
och vi sprang ut på gatan, där jag försökte fokusera på fyrverkerierna på den svarta himlen, men gav upp och omfamnade stämningen. vi räknade ned tillsammans; tjugosju blev tjugosex blev tjugofem sekunder och plötsligt så exploderade korkarna och vi pussade varandra på läpparna och min favoritblondins ögon fylldes av tårar och tvingade mig att lova att nästa år skulle bli lika bra,
och jag tänkte tillbaka på våren och svärtan och torkade undan en tår som rann ner för hennes kind och lovade ännu bättre, sötnos, innan han med kindbenen tog tag om min midja bakifrån och pussade mig på kinden med ett nöjt tjut innan han sprang vidare till nästa.

och jag är på väg någonstans nu, jag har faktiskt bestämt mig.

de här är mina nya vänner, de får mig att glömma bort allt det där gamla. jag känner mig levande, som om någonting nytt väntar bakom nästa gathörn, som om allt skulle kunna hända. de är inte som de gamla; stillastående, med trötthet, nej, nöjdhet i blicken. de andra är så nöjda, och jag tror inte att jag passar in i deras rutiner, regler och mallar längre. jag har sett hur de kastar svårtydda blickar efter mig, hur de fäller kommentarer om hur jag lever med de nya vännerna,

och jag ljuger om vad jag gör för dem, för de förstår mig inte längre. de nickar inte igenkännande när jag suckar över hur fint det är att kyssas i neonljus till min favoritlåt med en helt okänd man, de bara skakar på huvudet, suckar och frågar varför jag inte har någon att ligga hemma i soffan med. jag kan inte yppa ett ord om mörkret inuti för de förstår inte hur vackert mörkret kan vara. de vill ha villa, volvo och tre och ett halvt barn. jag vill ha vin, vagnar och kyssar som varar i tre minuter eller längre, och jag har långsamt börjat förstå varför deras bekanta rynkade på ögonbrynen åt mig med en kommentar som vilken underlig flicka efter att jag gått.

så jag svarar i telefonen när de ringer för att önska mig ett gott nytt år, men jag berättar inte om hur starkt färgerna lyser,

och de nya undrar ibland vad som hänt med mina gamla vänner, men jag tror ärligt talat inte att vi är vänner längre.

jag har bestämt mig nu,

och även om jag lovade mig själv att sluta gå ifrån människor så är det dags nu.

jag måste börja om nu,

jag måste ge mig av mot någonting,

och jag kan inte stanna kvar i deras blickar som säger vad är det du håller på med egentligen? vem tror du att du är? för jag kan inte leva med människor som vill att jag ska hålla mig på min plats, inte skaka om deras värld. jag vill ha en omskakad värld nu. jag vill ha tragedier, beroenden, lyckorus och höga klackar,

bakfyllor, espressos och flirtar med okända män,

jag vill inte stå still längre,

jag vill ha en ny start,

jag vill ha kaos i år.

och när jag avslutar samtalet mellan min linné-explosion och deras sansade middag kommer min favoritblondin flygandes,

hon pussar mig på munnen och sedan lovar hon mig att det här ska bli det bästa året någonsin,

och där mellan fyrverkerierna, champagnen och allas leenden släpper jag taget och för första gången någonsin så tror jag att det kan bli så.