and so we say goodnight, from our own seperate sides, like brothers on a hotel bed

och jag funderar på om jag ska krypa ner i sätet och gömma mig när A går på, men bestämmer mig för att låtsas vara mogen så jag ler och säger hej och han nickar och sätter sig bredvid. artighetsfraser utbyts som vanligt och jag frågar inte varför han inte svarar på mina sms eller på msn, och jag säger ingenting om att det var längesedan vi sågs, för jag vet ju redan svaren på allt det där.
och hans lår rör sig inte mot mitt som det brukade göra, utan han sitter stelt på sitt säte och jag sitter stelt på mitt, och han ser ner i sitt knä och jag ser ut genom fönstret, för det är där du alltid kan hitta mig, vid fönstret, stirrandes ut, längtandes till något annat, för gräset är ju alltid grönare där.
och jag har ju alltid vetat, det har ju alltid varit min stora sorg, vetskapen om att allting tar slut, men jag trodde inte att A och mitt slut var så nära inpå. men jag kan inte skylla det här på honom, har aldrig kunnat skylla något på någon, för han har all rätt i världen att hålla sig på sin sida av sätet. för jag har ju alltid hållt mig på min sida, egentligen, och det är när de inser det som de kryper tillbaka på sin.
men det gör mig alltid lite mer grå när de väl gör det. för ibland så hoppas jag att de ska stanna, fastän jag vet att det är dumt.
always expect the worst.

och innan han hoppar av säger han ingenting om helgen, frågar inte om jag vill ses, säger inte så mycket alls utan bara säger hej och går.
och jag säger ha det bra, och sedan kryper jag in lite mot mitten av sätena igen och låtsas att någon annan, okänd, sitter där och har armen om mina axlar i några sekunder.
sedan pluggar jag in ipoden igen och räknar regndroppar på fönsterrutan.