fooling my selfish heart

och jag har svårt för att erkänna det, för jag har alltid varit den envisa, den som aldrig nöjt sig med mindre, men någonstans på vägen gav jag upp.
någon gång lämnade jag över mig själv till tiden, någon gång släppte jag taget om min kropp och hjärna och lät en flod av minuter och sekunder sakta flyta iväg med dem, och sedan dess har jag försökt täcka det för mig själv och andra fastän jag alltid har vetat.
mitt största sår är vetskap om att ingenting är för evigt, inte ens för lång tid, och det gör det så svårt att lita på något, någon. och någonstans så lämnade jag över mig själv till den tanken, och mitt mantra blev, är, detta kommer också att ta slut, ett mycket bra mantra under dåliga dagar, och ibland orsaken till att jag fortfarande är här, men det gäller inte bara under dåliga, utan även bra, och medan jag fick mig själv att komma igenom allt det där så satte det sig i hjärnan och började förstöra allt som var bra med. för vad är det för idé att lita på, älska något som ändå kommer försvinna?

och sakta förgiftade det mig och snart satt jag och stirrade in i en vägg i timmar, kände inte av att tiden gick, lät bara floden forsa fram med mig och någonstans på vägen dök han upp, som ett träd med en gren som sträckte sig ut i vattnet, som om han ville rädda mig, och plötsligt så fick jag lust att sträcka ut armen, hålla fast vid något, men mitt hjärta var för tungt och vattnet för starkt så han var tvungen att släppa, låta den där trädgrenen försvinna med mig och vattnet, och kvar finns bara jag, klamrandes fast vid någonting som nog inte ens är en del av honom längre, men det är liksom det enda jag har och när jag håller fast i det så hårt så blir det så svårt att få tag på något annat som flyter förbi.

och jo, det är nog sant, jag gillar nog metaforer.