we found the ground

och jag lyssnar på samma låt på repeat om och om och om igen, orkar inte resa mig upp för att ändra, för himlen har samma färg som mina urtvättade gråa mjukisbyxor. skulle nog inte kalla dem mysbyxor, för mysiga var de bara när du låg bredvid.
fast det klart, då brukade jag mest ligga där i dina. de var för stora.
de var mysiga.
och jag tror min kropp går på solenergi, enda förklaringen till varför jag blir så trött dessa dagar. för mörkt när tårna når golvet på morgonen, för grått när fötterna kommer innanför dörren på eftermiddagen och för svart när fötterna är för kalla och man bara vill somna om.
teven står framför och dammar, måste känna sig bortglömd, har inte ens energi eller trötthet för att koncentrera mig på pixelmiljoner, samstämda för att få en att glömma bort sina problem.
ledsen, men mina låter sig inte glömmas så lätt längre.

böcker ligger på bordet, påminner om allt jag borde göra, men vad fan, osynliga armar trycker ner bröstkorgen på mig, försöker äta lite men magen säger stopp, går inte att få ner en bit, kan nästan inte andas, hamnar ute på trappan med inget mer sällskap än förbipasserande som undrar vad jag gör där utan en cigarett, de och månen som glimtar fram ibland bakom moln.

och jag ser ner på mina ben, tänker att jag måste verkligen köpa nya mjukisbyxor.