we will become silhouettes

och fastän jag försöker så gott det går, så kan jag inte fly från det faktum att om du imorgon hade dykt upp utanför min dörr, för att fira att det snart gått ett år sedan det oficiella, då hade jag släppt in dig.

jag skulle ha bjudit på ett glas rött, och vi hade båda vetat att ett glas skulle bli en flaska, kanske två, utan invändningar eller kommentarer. jag hade smugit iväg medan du var på toaletten och skruvat på stereon, satt på en av de där låtarna som förklarar allt, och sedan bara nickat och låtsats att det bara var en slump när du fastnade i mina ögon och sa, bra låt, och vi hade båda vetat vad du menade.

vi skulle ha skrattat och pratat i mun på varandra, för våra ord har alltid passat så bra ihop, lika bra som dina armar runt mig, och du hade inte sagt ett ord om dina andra, och jag hade varit lika tyst om mina, det skulle vara som om hela jorden utanför hade blivit ett nytt hiroschima, försvunnit, medan glansen runt oss hade fungerat som en nukleär sköld och vi skulle vara som de enda två levande i denna värld, vår värld, och vi skulle inte ens behöva formulera det i ord.

och någon gång skulle våra ord tystna, för det gjorde de alltid, de skulle inte behövas längre. och du skulle ha kommit närmare och närmare, för det var alltid du som gjorde det, och aldrig jag. och du skulle ha frågat hur jag mådde, egentligen, och jag skulle ha lett lite sorgset, funderat på att berätta sanningen, på riktigt, men sedan sagt att jag överlever, och du skulle ha sett sådär oroat på mig, lett besviket för att jag fortfarande inte kunde släppa in dig ända in, och du hade svarat att det ser inte ut så.

och sedan skulle du ha lagt tillrätta en hårslinga bakom mitt öra, låtit pekfingret följa linjen på min kind där mina tårar brukade rinna, och sedan skulle du lagt ner mig på soffan och hållt om mig. och efter ett tag skulle jag ha vänt upp mitt ansikte mot ditt och kysst dig, och du hade tvekat, för det gjorde du alltid, rädd för att du skulle gå sönder, eller kanske jag, men du gav alltid upp till slut och just precis där skulle tiden stanna och jag skulle aldrig mer vilja se soluppgången.

och medan du somnade skulle mina fingrar känna linjen längs dina ögonbryn, ner över din näsa, ner till munnen och längs läpparna, och du skulle ha öppnat dem och låtit mitt finger glida in emellan och bitit tag och jag skulle skratta, innan jag lade en hand på din mage, mitt huvud på din arm och somnat.

och morgonen efter skulle jag följa dig till dörren, du skulle ta på dig jackan, skorna för snabbt, jag skulle önska att dörren gick i baklås för att du skulle få en anledning att stanna utan att jag skulle behöva be dig, och innan jag ens hade märkt att en sekund gått hade du vänt dig om, gett mig en sådan där blick och sagt vi hörs, precis som du alltid sagt.

och jag hade bara nickat, tyst, stängt dörren medan du fortfarande såg på mig, och låst, vänt ryggen till och sjunkt ner på golvet och undrat varför jag aldrig varken kunde släppa dig eller be dig stanna.

varför kan jag varken släppa dig eller be dig stanna?