för allt blir fel

och jag känner mig inte hemma här längre, fördriver mina dagar på stan för hjärnan minns inte saker som man brukade, kan göra. orkar inte ringa alla de som gav upp med konststycket att ringa mig för flera veckor sedan, orkar inte umgås med alla de som jag har tröttnat på och det sorgliga är att jag har tröttnat på alla, allt och jag vet inte riktigt vad det är meningen att jag ska göra med det här livet.
och ibland fastnar jag med blicken lite för länge på ingenting, och någon undrar om jag mår bra och jag måste ljuga, svara jadåjagärbaralitetrött, ord som är inövade under år dagar minuter, upprepade gång på gång och som kommer av reflex numera, som om det ligger inövat i ryggraden.

och ibland undrar jag om mitt hjärta fortfarande slår och ibland undrar jag om jag inte har fastnat i någonting ingenting mittemellan, och när jag ser förälskade, självlysande par på gatan så undrar jag om jag någonsin kommer bli sådan, om jag någonsin var sådan, om inte allt bara är en önskedröm för att komma undan frågan om jag någonsin kommer komma undan ensamheten.

och när jag står i en affär och de börjar spela en av dina favoriter i högtalarna så måste jag stanna upp och entvåtre sekunder senare när någons mobil börjar spela en annan så undrar jag om någon leker med mig, om någon bara lägger in alla smärtsamma minnen i min vardag fastän jag vet att det är mitt eget fel, bara mitt.
och jag står kvar och stirrar på samma klädhängare lite för länge, ytterligare en gång.