fiest

ute och springer, springer.
tar vägen förbi badplatsen, förbi grillplatsen och ser ett välbekant huvud på avstånd. pluggar ur ipoden och ler, för visst är det C.
C ler ännu större och säger kom hit honey, och jag tar ett kliv in i hans armar och skrattar.
vi säger det var länge sedan, M kommer fram ur ett hörn och ler ett hej han med och jag skuttar in i hans armar jag med och ibland glömmer man bort de där människorna som kan få en att le sådär okonstlat, och det är det som är charmen. om jag hade sett dem oftare så hade jag garanterat inte blivit så glad över att träffa dem.
de säger att vi måste fika någon dag, jag säger klart vi ska, kom förbi när ni vill och menar det verkligen.

till skillnad från när jag träffade E, en av mina "närmaste" vänner en kvart innan och inte hade något att säga till henne.