patetik

fötterna rör sig, den ena framför den andra, den andra framför den ena. sommaren verkar ha försvunnit, klockan är inte ens tio men solljuset lika frånvarande ute i verkligheten som inne i mig. luften står stilla, inte en vindpust, änglarna vill nog inte leka ikväll. allt står stilla.
droppar faller ner, snart fler, till slut alldeles för många och skyfallet färgar min gråa kofta svart.
jag står bara och stirrar på något, vet inte vad. vad som helst kanske.
min värld känns inte riktig längre, jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig.
ingenting känns äkta längre, inte ens smärtan. allt känns bara grått tomt meningslöst.
tankar spökar i mitt huvud, borde äta, borde le lite, borde ringa mina vänner. borde inte kasta bort allt och mig själv.
men ändå, det spelar ingen roll. alls.
himlen speglar min hjärna, min insida, mitt hjärta, det största molnet mina ögon sett ligger över mig, blåttsvartgrått. det är stilla, sträcker sig inte riktigt över hela himlen än, framför mig ligger en strimma vackert midnattsblått, ljuset i tunneln kanske.
och det ser ut som om jag bara går en stund så kommer jag fram till gränsen där det inte regnar mer, där himlen är vackert midnattsblå och där molnen ligger bakom mig, men jag vet att det inte är så. dit bort når jag inte.
jag orkar inte gå så långt, orkar inte prata längre, orkar inte äta, orkar inte sova, orkar inte tänka orkar inte känna, orkar överhuvudtaget ingenting någonsin alls.
jag finns inte på riktigt nu.