i just want to make it home to hold your hand

och de ser knappt på mig längre, tror jag ignorerar dem, tror jag inte vill prata.
och de tröttnar på min sorgsna uppenbarelse, på mina isgröna, tröttnar på mig och sättet jag agerar på, och varje gång de vänder sig bort från mig så minns jag hur många som har gjort just det och då hatar jag dem, men sedan drar sig hjärnan till minnes att det alltid är jag som lämnar först, min rygg vänder alltid först, och då hatar jag mig själv istället.

och när människor undrar om något har hänt vill jag bara sjunka ner ner ner genom asfalt, gräs, betong, jord, lava, om jag hoppas på att jag lyckas hålla en tillräckligt rak kurs så att jag hamnar i sunny australia och får börja om på nytt.
en gång till.

och jag träffar mina gamla nära vänner, eller ja, så nära de nu kan vara, och jag har inget att säga till dem och pinsam tystnad dyker upp och jag ser ut genom fönstret istället och längtar iväg till något annat.
och jag ringer A, men han svarar inte, och jag ser honom på stan och ringer igen, och han svarar inte och när han ringer tillbaka 4 timmar senare så är han sur för någonting, allting jag någonsin gjort mot honom och han säger inte ett ord om det, men jag hör isen i rösten och tänker att den måste smitta. och han säger du låter trött och jag svarar ja, jag sov och han säger aja, men sov vidare då, hej då och jag måste gömma händerna under soffkudden för att inte kasta mobilen ut genom fönstret och önska att det kunde vara jag som singlade ner genom syrekvävemolekyler.

och alla andra får mig att känna mig så ensam och när jag är själv känner jag mig ensam, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att springa ifrån det där tomma för jag har redan försökt springa barfota men fotsulorna fastnar alltid mot marken ändå.

jag borde lämna, men jag kan inte. kan inte kan inte kan inte.