sjung medan ljusen tänds över stan

och det är upp klockan åtta; dusch och ipren och
kollapsa i sängen igen,
sova till klockan tolv för
jag drack två öl för mycket igår igen,
minne av att snubbla av bussen och
jag kunde inte föra ett ordentligt samtal med honom bredvid för
han är söt och tänder mina cigaretter på ett annat sätt än du
brukade göra och
när han såg på mig sådär gjorde det ont i mig för allt jag undrar är om
du berättade om mig för honom när du åkte till honom dagen du lämnade mig.
vad du sa,
om mig.

mina vänner säger att han är konstig och jag nickar för
alla de jag tycker om är underliga,
dysfunktionella och
jag undrar när jag ska bli offer för teorin att
opposite attracts.

jag går ut och andas höstluft så klar som den kan bli i
stockholm innerstad;
irrar runt östermalm för att hitta restaurangen där alla sitter men ger upp,
stirrar på höstlöv,
går och tar en kaffe och går sedan genom hela staden, hem till hallen,
badrummet,
köket,
vardagsrummet,
gräver ner mig i sovrummet igen och
solen har gått ner men jag tvingar upp mig igen;
kläder utan röklukt,
svart smink,
röda läppar,
klackar på igen fastän
jag inget hellre vill än att somna om igen;
men jag måste ut och brinna för
det är det enda som håller mig vid liv.

utanför fönstret ligger molnen över världen så som mitt täcke ligger över mig. åtta dagar utan sol; jag tittar ut på gården och tänker att löven hade varit vackrare i höstljus. tystnaden ligger tung i lägenheten; bryts sporadiskt av flygplanen som flyger in över staden. alla städer jag aldrig har sett ekar i hjärtat ibland. jag stannar inne i stormens öga; fram och tillbaka över trägolven i någons vita frackskjorta. chokladpraliner och rosor på köksbordet blandas med gårdagens tvätt, och ibland är det lättare att inte göra någonting alls än att försöka välja bara en av alla världens möjligheter.

och jag biter på vinglaset; ögonen svänger fram och tillbaka genom rummet. människor överallt. all denna medvetenhet. jag tittar på mitt tomma glas och tänker att jag dricker för mycket. föreställer mig själv balanserandes på kanten; en miniatyrtrassel i klackar och röda läppar. det är varmt här inne. jag tar upp telefonen och läser ett meddelande från någon halvintelligent, halvointressant kille. svarar tvetydigt för att jag känner mig mindre ensam när han svarar en minut efteråt. han säger att jag alltid är så svår att få stopp på. jag tänker att han är rätt dum som inte förstår att det beror på att jag inte vill stanna för honom.
det här varmt här inne. alla dessa medvetna människor. mitt fågelhjärta fladdrar och jag biter på vinglaset; möter någons blick och längtar till huset vid havet.

och stockholmsnätterna går i orange och svart.

på slussen klockan nollfyra trettiofem stirrar jag på ett kort på dig i min kamera och känner ingenting; osäker på om det är för att jag inte bryr mig längre eller om det bara är så att digitala pixlar aldrig skulle kunna göra dig rättvisa.

things get more complicated when you're older, before you know it you're somebodys soldier, you get a gun and you name it after a girlfriend

och jag behöver ingen hjälp. det är skönt, och det är faktiskt sant. det hjälper att veta att det är du som sitter på alla de platser som brukade vara våra. det är skönt att höra att du isolerat dig. att du går hem tidigt från fester. det känns bra att kunna ignorera dina samtal. att det är så lätt. det känns skönt att jag inte ens behöver prata om dig. att jag nöjer mig med att rita fåglar lite överallt och ta en till cigarett. det är skönt att veta att du har ont. det känns bra att det är du som behöver hjälp. det känns bra jag inte har något behov av att ge dig den.

091017

playlist här

and it keeps coming, and it keeps coming, and it keeps coming til' the day it stops

och det konstigaste är att allt fortsätter som om ingenting har hänt. mitt hjärta slår som om alla hjärtattackerna aldrig inträffat. morgonen kommer varje dag, blir till eftermiddag. natten har inte blivit mörkare och vattnet rinner fortfarande i kökskranen. ljuset på tunnelbanorna är fortfarande lika starkt och de medlidsamma blickarna från människorna runtomkring försvann samtidigt som mina tårar. grannen på andra sidan gården; han som jag är säker på såg när du kom hem den natten, hans lampa är fortfarande röd. mina fötter går precis som vanligt och jag talar med samma människor. jag går fortfarande upp innan klockan elva och går fortfarande och lägger mig vid slutet av dagen. dagarna tar fortfarande slut; blir till nya. jag dansar på samma sätt och ler mot samma sorts män. det regnar inte ens ute. samma program går på tv och samma böcker står i min bokhylla. det är som om alla konsekvenser är utsuddade. jag behöver inte oroa mig för att möta dig på gatan eller för vad jag ska svara när du frågar vad fan som är mitt problem. kaffet smakar likadant och spriten också. arbetarna går fortfarande till jobben och lodisarna sitter fortfarande på medborgarplatsen. cigaretterna är lika dyra, och gubbarna på eftermiddagspromenaden hälsar fortfarande med samma leende. allting fortsätter som om ingenting har hänt. allting får mig att ifrågasätta om någonting någonsin hänt. om du någonsin kom hit. om du finns. om allt det här som fick mig att tro att jag skulle dö; den där känslan som dyker upp flera gånger om dagen, den som får mig att skaka och lägger sig över bröstet, om jag är ett symptom på någonting helt annat. för hela omvärlden saknar avtryck av dig.
det konstigaste är att allt fortsätter som om ingenting har hänt.
jag antar att det är en bra sak.

och idag har jag tagit sovmorgon, gått timmeslång promenad innan frukost, gjort sextio situps, druckit smoothie och ätit löskokta ägg, tänkt på hur du vill ha dina, duschat, torkat, fönat, sminkat mig, klätt på mig kläder, vikt ihop kläder, stirrat på din tröja inslängd i garderoben - det enda bevis jag har på att du faktiskt varit här, förutom att jag inte har ditt nummer längre - arbetat, läst, skrivit, gått ner och druckit kaffe, rökt en cigarett, gått hem igen, slötittat på tv, tänkt på att du inte har någon tv, tänkt på att jag nog inte haft någon tv på två år, pratat med en vän, gjort en playlist, undrat när nästa panikångestattack kommer dyka upp - den är smärtsamt nära i bröstet nu - studerat hur flygplanen åker fram och tillbaka över mitt tak, lagat lax med gräslökssås, ätit lax med gräslökssås, suttit med huvudet i händerna i tio minuter, föreslagit att vi ska ta den där ölen en timme tidigare istället, stirrat på klockan, diskat tre gånger, öppnat fönstret för att jag inte kan andas, stängt fönstret för att det är så jävla kallt ute, stirrat på telefonen medan den ringer, fokuserat på golvtiljorna för att få hjärtat att lugna ner sig, undrat varför du aldrig lämnar mig om det nu är en sådan lätt sak att göra.

jag tänker mig att när din tröja slutar lukta som din hals, då ska jag ha slutat tänka på dig

i'm not a political fighter, and i don't even have a cigarette lighter

och jag har svårt att sitta still;
dagarna har blivit till små evigheter och jag vet inte hur man blir av med all denna tid. jag sätter på teven men kommer snart på att jag inte tycker om teve så jag sätter på kaffe men häller ut det när jag inser att det inte gör rastlösheten mindre. jag lagar ordentlig middag men äter upp den för snabbt; ringer vänner men ingen svarar. lägger mig med en bok men det kryper i mig så jag går till duschen för att försöka skrubba bort myrorna som kryper innanför min hud men hjärtat slår alldeles för fort, blodet rinner för snabbt för att jag ska kunna vila.

när mörkret kommit tar jag på mig kappan och går ut; går och går och på götgatan rör sig ett tåg av mörkklädda människor med facklor i handen och flaggor vars symbolik jag inte vet. jag tittar fascinerat; jag försöker sakta ner men går ändå så mycket snabbare än alla dem. det är som om omvärlden vägrar försvinna; den promenerar alltid där på andra sidan av min väg, kantar alltid mitt liv,
och medan alla händer och facklor lämnar mitt synfält undrar jag igen vad de
brinner för.

mina ben rör sig fort uppför backen; upp mot höjden och där uppe sträcker vattnet ut sig under mig. han brukade säga att jag skulle sakna havet om jag flyttade. jag vet inte om det är den kalla luften eller bara åsynen av vatten som lugnar ner blodet; jag kan andas i takt med fotstegen här. hela stockholm ligger för mina fötter, men i mörkret syns bara alla ljus. ljusen från staden blir ljusen som några tänt vid statyn där, blir till glöden från min cigarett.
det finns så många fler ljus än människor. jag undrar vad de alla brinner för.

so don't come back to stockholm no more

och efter två flaskor vin är jag full och när jag i kön till toaletten säger att jag tycker om honom himlar hon med ögonen innan hon naglar fast mig vid väggen med orden;
det är för att han är konstig, trassel. precis som alla de andra.
och jag rycker på axlarna och tänker att jag inte kan hjälpa att jag tycker att
det är vackrare att kämpa mot sig själv än att vara perfekt.

youth is like diamonds in the sun, and diamonds are forever

och vi trivs på våra piedestaler och höga hästar och tillbringar hela våra liv med att balansera på kanten. den där hisnande känslan när man är på väg ner. på väg.

den hisnande känslan när man lyfter från marken. vi fortsätter flyga, för att vi inte klarar av marknivå. för att jorden är mer porös än skyn är bärande. asfalten är grå men där uppe lyser det klarblått. midnattsblått.
så vi flyger för att vi inte klarar av att falla. för att livet känns mer uthärdligt med ett perspektiv ovanifrån. för att vi inte vet hur man ska leva om
man inte lever fullt ut
hela tiden.
för att vi är unga.
för att det gör så ont att ramla.

till dig. det är okej nu.

alone we stand together we fall apart

fredagsfrihet

saker jag gör samtidigt som jag tar bort vartenda meddelande du någonsin skickat mig:

• luktar på halsringningen av din tröja; den luktar fortfarande som du
• dricker fyra koppar kaffe
• försöker röka ut genom fönstret, men det blåser bara in i vardagsrummet
• solar i sängen
• tittar upp i taket
• försöker återupptäcka hur man ser på teve
• laddar ner fyra hundra nya sånger

it could all be so simple but you'd rather make it hard. loving you is like a battle and we both end up with scars. tell me who i have to be to get some reciprocity. no one loves you more than me. and no one ever will. is it just a silly game that forces you to act this way? forces you to scream my name, then pretend that you can't stay. tell me who i have to be to get some reciprocity. see no one loves you more than me. and no one ever will. no matter how i think we grow you always seem to let me know, it ain't working. it ain't working. and when i try to walk away you hurt yourself to make me stay. this is crazy. this is crazy. i keep letting you back in. how can i explain my self? as painful as this thing has been, i just can't be with no one else. see i know what we have to do; you let go, and i'll let go to. because no one's hurt me more than you, and no one ever will. care for me care for me, i know you care for me. there for me there for me, said you'd be there for me. cry for me cry for me, you said you'd die for me. give to me give to me, why won't you live for me?

but even at our swiftest speed, we couldn't break from the concrete of a city where we still reside

och jag klarar av att må dåligt,
det är okej,
men jag hatar att känna mig dum.

jag hatar att du får mig att känna mig dum.

jag hade inte hört av dig på en månad och allt var underbart.
du kom och allt var underbart.
och sedan rev du sönder mig och nu kan jag inte sova, äta eller sitta ner.

jag hatar att du kunde förstöra min lycka på fyra dagar.

jag går och lägger mig klockan tio och går upp klockan åtta.
stirrar på kylskåpet och mockabryggaren och vänder mig mot fönstret.
jag tar en dusch men orkar inte tvätta håret.
jag står naken och stirrar in i min garderob men har glömt hur man väljer kläder.
varför man väljer kläder.

finskjortan som du tyckte om. varför inte?
kjol och fin frisyr.
fint.

jag tittar ut genom fönstret.
klockan är nio på morgonen och solen flödar över södermalm.
kalendern är tom,
och jag hatar att inte veta vad jag ska göra med all denna
frihet
du tvingat på mig.

... ända tills jag hänger tvätt och mina händer plötsligt håller i din t-shirt. den luktar fortfarande som du.

men jag vet inte,
när man har varit kär i en fasad som har fallit,
så har man väl inte så mycket att ha kvar känslor för.

det gör bara så jävla ont att jag var någon slags statist i din
kuliss
i filmen om ditt jävla liv.

men jag antar att det är du som blir kvar där; med din kuliss och ett par statister.

och på kvällen har jag samlat mig men när jag kommer in genom dörren till min lägenhet så står din jävla kaffekopp där bredvid frukosten du aldrig åt innan du gick utan att vända dig om;
min säng är kladdig av dig, din tröja ligger vid fotänden som gått sönder, mina underkläder ligger fortfarande där du drog av dem,
hela min jävla lägenhet luktar av dig och jag
vet inte vart jag ska börja så jag börjar diska; skrubbar frenetiskt och sliter av lakanen från sängen tills jag finner mig själv på golvet, skakandes och slåendes på en jävla kudde som inte kan känna någonting av de fem hundra känslorna jag önskar att jag kunde få dig att känna just nu.
det ligger en jävla tyngd över mitt bröst, förstår du inte att jag inte kan andas på grund utav dig? jag kan inte andas. jag kan inte andas. och när jag vaknar klockan sju av att du skriver lyckas du förstöra ännu en dag redan innan den börjat,
och när jag kommer hem klockan tio på kvällen hittar jag min frukost på bordet; den jag inte hann äta för att jag hade lika bråttom härifrån som du. du från mig - jag från det hjärta du hugger, om och om igen,
och påstår att det är jag som bär skulden.

och mina vänner säger precis som de alltid sagt; att jag är underbar och han ett avskum och de förstår inte kniven i mitt hjärta, för det har ju alltid varit jag som försvarat honom.

DU GÖR MIG ILLA

JAG HAR SÅ JÄVLA ONT

IDAG VAR DAGEN DÅ ELDEN SOM KANSKE ALDRIG FANNS SLOCKNADE. VI DOG OCH JAG VILL ALDRIG MER SE DIG ELLER HA DIG I MIG. DET HÄR ÄR EN MINNESRUNA ÖVER NÅGONTING SOM ALDRIG FANNS. DET HÄR ÄR ETT FARVÄL.

says it better II

says it better