medan malen flyger som eldflugor runt gatlampan utanför fönstret

if i could fall in love again, i'd fall in love with you

och på andra sidan bordet iakttar han mig och kontrasten mellan min tystnad och det nervösa plockandet med ett paket tändstickor och
han frågar vad som står på,
och när jag tittar på honom och berättar att jag ska åka får jag inte min väntade reaktion;
natten gör inte entré på tre sekunders tid; kaffet i hans kopp byts inte ut mot en åtta whiskey,
hans ögon blir inte svarta,
han blir bara tyst en stund innan han nickar och frågar om jag hittat någon lägenhet än,
och jag antar att jag skulle kunna analysera avsaknaden av ord och hans blickar ner i golvet som någon slags sorg,
men vad vet jag,
antagligen sitter det bara i min hjärna;
den beslutsamma min hans ansikte gör medan han säger att det blir bra,
en anledning för honom att resa bort lite oftare.

how fast must we run before we can just take off in flight?

och plötsligt försvinner du några dagar och jag kan inte sluta gå över när vi senast sågs; hur vi sågs; hur du såg på mig och jag är inte riktigt säker på hur jag såg på dig för du var full och jag var full när jag dök upp på baren där du var så upptagen med att hälla ut dina känslor för mig inför min bästa vän att ni inte ens märkte att jag dykt upp.
jag går över hur dina ögon blev dubbelt så stora och hur nervositeten byggde bo i dem när du fick se mig och jag minns precis hur jag skakade på huvudet när du gått och hon frågade om jag ville veta vad du sagt,
jag minns mig sittandes i ett hörn med en cigarett och en flaska öl och dig på andra sidan serveringen,
kastandes blickar,
och jag minns hur jag rörde mig ut ur ditt synfält.

och sedan var det väl din tur att försvinna så jag låter mobilen ligga kvar hemma, går ut och låter någon blond kille bjuda mig på kaffe och han är lätt, så olik dig, så olik mig,
vi kan skratta tillsammans och jag vet inte ens vem han är men bryr mig inte riktigt,
ett luftombyte blir en konsert, blir en bio och när jag är hemma igen ligger mobilen tyst ännu,
du försvann men jag kan inte förebrå dig,
för jag har inte ens nämnt att jag planerar att flytta härifrån inom en månad.

skrivkramp II

in the night time we are found

misty sorrow swoop unbound
whisper you mean it, say you'll stay
hold my heart to brighter days

now i'm searching and i'll do it alone

this queen of hearts is dancing on her throne

but i need sorrow baby

lifes sorrow is the drug

so will i ever find that place they call good love?

good love

passed it last night in a dream

good love

and my heart caught fire

i drove past true love once, in a dream

like a house that caught fire, it burned and flamed

then the magician disappeared as quickly as he came

and with a sound like white magic caught in a black cars blazing trail

the house set fire to my heart

like an inferno we shone rays

and i swallowed the sun in your form

i woke up and you were crying

i woke up and you were saying

good love
passed it last night in a dream
was that good love?
'cause my heart caught fire

skrivkramp

" men skalden njuter aldrig så mycket av naturens prakt som då han pressat och torkat sina växter, fastställt deras art och namn och satt in dem i herbariet, systematiskt ordnat efter carl von linné.
livet är skönast när det pressats samman och torkats ut till bleka och spröda tecken mot grovt papper. först när livet hamnat i ett herbarium får det en mening och betydelse, det är katalogiserat och registrerat som språk - växterna har blivit tecken, kalligrafi, som bokstäver."

"de vackraste blommor
blommar för evigheten.
den starkaste skönheten
växer i ensamheten."

- Klas Östergren

och ibland när jag ser hur du ser på mig önskar jag att vi kunde riva hela världen;
låtsas att allt bara är kulisser medan du tar min hand,
för du är alltid först fram för att tända min cigarett,
dina ögon glittrar på ett speciellt sätt när du är med mig och
jag tycker inte ens om din attityd men det gör ingenting längre,
för den tillhör dig.

en gång sa du att du var en sådan som alltid var ensam, hur mycket folk som än rörde sig runt dig och
du vet ju att jag är likadan och
sedan trodde du att kunde rädda mig men
jag vill ju egentligen inte bli räddad och
du vet inte vad du ska göra och
det är inte det att jag inte förstår,

det är bara det att jag inte klarar av verkligheten.

och ibland vill jag bara riva ner alla de där kulisserna tillsammans med dig;
rädda oss från att bli räddade och
leva i drömmen utan alla deras ord och gravitation,
utrota mänskligheten så att vi kunde vara helt ensamma,
tillsammans.

men nu,
åker jag istället,
som så många gånger förr.

om jag rör mig riktigt snabbt, kommer ingen ikapp

och plötsligt har mina fötter kontakt med marken igen och
jag har inte en aning om vad jag ska göra nu.

well the sun don't shine forever, but as long as it's here then we might as well shine together

och jag vet inte vem jag är i din värld. jag tror inte att du hade haft några problem med att berätta det för mig, om jag frågade,
så jag antar att jag egentligen inte vill veta.

du står två meter bort och din blick glider över allt som omger oss och jag vet att du letar efter någonting att fokusera på; någonting som passar in i den subjektiva, sceniska verklighet som du lagt hela ditt liv på att upprätthålla,
och jag kan inte säga att du gör fel i det längre,
för livet har väl ingen mening;
du försöker väl bara skapa dig din egen.

din blick landar på mig och jag tror inte att du letar längre. din hand ligger över min och du är alltid trygg bredvid mig. jag antar att jag passar in; att du inte behöver tolka om mig så som du gör med allt annat. jag dömer dig inte som de andra; jag är alldeles för upptagen med mig själv för att verkligen bry mig,
ända tills jag möter din blick och ser lugnet,
skimret.

och du gör det bra;
solen skiner lite mjukare och kullerstenarna är lättare att gå på när du är med,
men ibland känns det som jag bara har en biroll,
och plötsligt känns göteborg för litet igen,
och jag undrar om det är dags att ge sig av,
på nytt.

baby it seems, sometimes we're lost in tv

och mina tankar tillhör ju egentligen bara mig själv men du ser på mig som om du kommer söka upp mig om sex år då vi båda kanske är redo för varandra. vi sitter tysta över våra kaffekoppar och låtsas som vi inte hör alla de osagda ord som ekar i ravinen mellan oss; som om vi inte redan visste allt om varandra och förnekade alla runtom; de med sina cigaretter och fördomar,
som om dina vänner vid bordet tre meter åt höger inte såg att ditt knä just tryckte sig mot mitt.

du bryter tystnaden genom att bara öppna munnen och en minut senare talar du; om att vara gammal och se tillbaka på sitt liv, om hur vi kommer tala om de här åren och om allt det vackra. om vad eftertexternas kommentarer skulle säga om oss; om vilken roll vi spelar i våra liv och åter igen får jag känslan av att du skulle vilja ha mig sittandes bredvid då, där i länsstolen,
mitt vinglas skulle kunna stå bredvid din konjak medan du berättade historien om vår belle epoque.

när vi går från caféet går du tätt intill och du lägger din panna mot min innan du hoppar på spårvagnen till din sida av staden,
innan jag cyklar åt andra hållet med min kjol fladdrandes i vinden,
och jag lyssnar på vårt soundtrack och undrar om vi vore redo för verkligheten om sex år.

... och utanför mitt fönster svävar en grupp måsar över staden i sällskap av lågtrycket som äntligen kom och förlöste oss,
staden - min stad, din stad; den stad vi delar med tiotusentals andra som vi inte lägger märke till när vi tysta vandrar på gatorna bredvíd varandra. våra händer mot våra sidor; handryggar som ibland nuddar varandra utan att rycka till. vi delar sekunder av samförstånd innan världen dyker upp och särar på oss igen.

jag vet - det finns så mycket jag inte borde göra, men som jag så gärna gör tillsammans med dig,
det är så vi är, du och jag; en ständig kamp mot gravitationen,
en hopplös kamp som gång på gång gör oss till förlorare,
men vi delar i alla fall förlusten.

jag vågar inte fråga om henne och du har slutat fråga om honom, efter alla mina svävande svar.
du är inte här när lågtrycket och måsarna glider förbi mitt fönster, men på spegeln står en ny mening skriven,
och när regnet till slut börjar smattra mot asfalten nedanför suckar staden till av förlösning,
och jag undrar om det är varandra eller bara omöjligheterna som vi dras till,
egentligen.