because it's too important to stay the way it's been

och jag får hjärtattack när jag ser dig, du ska ju inte vara här mer nu, jag vill skrika ut, åkåkåk bort och låt mig för gudskull inte se dig.

men visst är det du och din blick fastnar på mig och jag faller lite igen, men neråt nu, vill inte falla mer nu, vill inte att du ska få mig att falla, för jag klarar det lika bra på egen hand, allt detta tänker hjärnan men det gör den så upptagen att den inte hinner ha kontroll på hjärtat som verkar skrika ut på egen hand, ber om skjuts hem.

och du verkar inte bra, och för en gångs skull verkar jag vara den som mår bäst, och det händer inte ofta, men på något sätt gör det mig lite nöjd. mina ögon ser och min hud känner att du inte mår bra, att något är fel, och du säger att man hinner fundera för mycket på sådana här resor och jag frågar vad du egentligen gör i stan och du svarar med svarta ögon jag vet inte. och sedan är det punkt, inte mer och inte mindre, och du verkar inte ha förändrats så mycket för du visste aldrig då heller.

och apropå ingenting så säger du att du har hört att jag har ihop det med någon, och jag skulle kunna säga sanningen, säga det finns inga andra än du, har aldrig funnits, men jag tittar bara förvånat på dig och frågar vem som sa det, och du pratar bort det, säger att du inte riktigt minns, men jag vet att du ljuger, vet att ingen berättar om mitt kärleksliv för dig, vet att du bara vill ha en anledning att fråga.

och vi pratar om din familj, den jag alltid tyckt så mycket om och fortfarande träffar då och då, och plötsligt, bredvid dig i bilen, så vet jag att jag inte kan göra så här längre, inte vill.
jag vill inte träffa dig mer, vill hålla mig borta från din familj, vill inte veta hur du har det, vill inte att du ska ringa mig mer, vill inte att du dyker upp i mitt synfält. vill bara att du ska hålla dig borta, att du inte ska få mig att falla mer, vill inte se dina mörka ögon som speglar mig själv och allt det där jag inte klarar av.
vill inte längre drömma om dina händer på mig, vill inte tänka att vi är menade för varandra, även om vi kanske är det någonstans. jag känner mig smutsig, idiotisk, någon som tror på saker som inte finns, känner mig så dum för att jag ibland tänker på vårat bröllop och huset i mina drömmar som vi skulle köpa för våra fina löner.

jag vill bara låta dig falla i glömska, sluta måla dig i ord och färger, för det här förstör mig och jag vet inte om jag kan ta mer. kanske är dags att låta dig ta ansvar för dig själv, och börja ta ansvar för mig istället.

och jag älskade dig så mycket och gör det fortfarande, från den första gången vi sa hej har det aldrig någonsin funnits ett tillfälle då jag har velat att du ska gå, aldrig aldrig aldrig.
men jag kan inte fortsätta bygga mitt liv på kärleken till någon som bor på andra sidan landet, som har varit med någon annan de senaste 7 månaderna, någon som jag inte längre känner.
det går inte.

och du stannar bilen och jag tar min väska och mina påsar och säger bara tack för skjutsen. ha det bra.
och du säger ha det bra.
och utan att vända mig om kliver jag ut och går mot min dörr, stänger, låser, finner mig själv nere på golvet där klumpar av svarta ögonblick kommer ut genom ögonen, låter mig bryta ner en gång till, bakom låst dörr.
jag låter dig försvinna för stunden nu.