title and registration

och vi har alltid varit för obekväma, alltid längtat bort. aldrig haft den där bästa vännen, aldrig varit trevliga och skojat med våra familjer, alltid varit för sarkastiska och opersonliga för vårat egna bästa.
vi har aldrig varit de som sagt vad vi egentligen känner, för vi var alltid de som hade så klara tankar att det kändes som om alla andra förstod dem utan ord. och vi var alltid de som visste att vi hade rätt, och det var vi som fick känna hur ont det gör att få reda på att man har haft fel ett helt liv.
vi har aldrig varit de som krälat i stoffet bakom andra, nej, vi har alltid varit de som lämnat om det inte passat oss.

vi har aldrig varit de som skaffat månader år tillsammans med pojkvän efter pojkvän eller flickvän efter flickvän, utan vi har alltid varit de som skaffat enstaka kvällar nätter med okända människor vars namn vi glömde efter ett tag när nästa dök upp.
och vi var alltid fast i ögonblick, vi levde på våra ögonblick, på våra enstaka minnen av svarta och vita sekunder i ett liv av grått ingenting. vi levde på hur ditt ansikte lös upp första gången jag såg in i dina ögon och vi levde på minnet av den där konserten då du plötsligt lade armarna om mig, och vi lyssnade på jag ska aldrig ignorera dig igen, jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns, det är mitt nyårslöfte, och jag stod där med dina armar runt mig för första gången och ditt huvud lutat mot mitt och just precis då startade mitt nya liv för jag blev aldrig densamma efter den stunden.
vi levde på ögonblicket när du log sådär mot mig och frågade om du kunde få en kyss och sedan log ännu mer och sa hm, jag tror vi kan bättre än sådär, och vi levde på ögonblicket när vi gick ut från den där festen och gick ner till havet och satte oss och du var full men ville se på solnedgången med mig, och du tog av dig din kavaj och hängde den runt mina nakna axlar precis som de gör i filmerna. vi levde på minnena av alla nätter när vi låg omslingrade så som gud skapade oss och lyssnade på varandras andetag och jag levde på leendet som alltid målades på mina läppar när du började rycka i hela kroppen, alldeles precis innan du somnade, och du levde på känslan av hur min kropp alltid var varm, som om jag hade feber, varje gång du var bredvid mig.

vi var alltid de som glömde bort omvärlden så fort vi såg varandra, och vi var alltid de som alla andra tyckte passade som två pusselbitar i en värld av konkreta bilder, så tydliga att man kan skära dem med smörkniv.

och vi var alltid de som var för lika för vårat egna bästa, som passade för bra, så bra att vi inte passade alls, vi var alltid de vars inre röster skrek så högt att vi inte kunde förstå att de inte hördes ut till den andre.

and there's no blame for how our love did slowly fade
and now that it's gone it's like it wasn't there at all
and here i rest where disappointment and regret collide
lying awake at night