nove

det var nio månader sedan. nästan ett år. och jag är kvar. även om jag har rört mig en hel del, så är jag fortfarande kvar.
det var inte så här det skulle bli.
det är inte sådan här jag är.
fast, de senaste nio månaderna har väl bevisat det. att det är sådan här jag är.

när vi gjorde slut så skyllde jag det på honom. jag hade ju försökt. för första och enda gången i mitt liv hade jag verkligen försökt. men nu har jag förstått att det var för sent. det tog för lång tid innan jag insåg att jag ville försöka. jag kunde inte lita på honom. fastän att jag ville, och fastän att jag visste att jag kunde lita på honom, så var jag för rädd. jag fattar att han inte orkade, jag var ju inte där. och jag kunde inte ens förklara det för honom. jag kunde inte säga ett ord om vad som pågick, om vad som pågår. jag var bara ett hårt skal, jag var bara ytlig.

och alla de nätterna som jag grät mig till sömns, efter att han hade gått utan ett ord, vad gjorde jag någonsin för att han skulle stanna? jag låg där och hoppades och inbillade mig att han kunde läsa mina tankar, men hur skulle han kunna göra det när jag aldrig visade dom?

och nätterna pågick efter att vi gjorde slut. då och då ringde han och vi hängde en hel kväll, som kompisar gör. gjorde upp olika ursäkter till varför vi inte skulle ta och ringa några av våra gemensamma vänner, väl medvetna om att kvällen skulle sluta med att vi låg där i varandras armar igen. allt handlade om det. och vi höll om varandra så hårt att jag ibland trodde att jag skulle kvävas. men det spelade ingen roll, för du var där. och du är den enda som någonsin spelat någon roll.

men kvällarna tog slut de med. jag visste inte varför, men sist av alla, efter månader, så fick jag reda på det. du hade någon ny.
hur kunde det vara sant? du ringde mig ju fortfarande, såg fortfarande in i mina ögon på samma sätt, försökte komma in under skalet. men du hade någon ny. jag vet fortfarande inte vem hon är, vägrar lyssna när hon kommer på tal. det är enklare så. och jag ringer inte dig längre. jag väntar inte på att du ska komma in på msn. jag är kallkallkall när vi ses. ingenting är fel, allt är som det ska vara. det är det du tror. för jag lät dig ju aldrig veta att det var på något annat sätt. jag lät aldrig någon veta. inte mina närmaste vänner, inte min familj, ingen ingen alls. för det är bara jag som förstår. alla andra tror att jag är över dig. de flesta tror säkert att jag aldrig var kär i dig, att du bara var någon jag lekte med ett tag. du har säkert trott det själv med.

men dom får tro det. ingen får veta hur det är på riktigt. jag vet inte varför, men ingen får veta. det är lättare om det bara är jag, om jag är ensam. jag har alltid tyckt om att vara ensam.
och jag gråter, och jag tänker, och jag saknar saknar saknar dig.
men vi fungerar inte. jag inser det. det är bättre så här. jag har lärt mig att leva med det.