but he doesn't know that i left my urge in the icebox

och vårat samtal dör totalt när han föreslår att jag ska ringa, höra orden och inte bara se dem. men hans skrivna ord har redan hunnit blåsa ut lågan inuti mig, jag kan inte ringa honom, det fungerar inte så, är för rädd för att han ska lägga på.
och jag kan bara inte.
så jag skämtar bort det lite, mycket väl medveten om att han tar det som en nobbning, och jag kanske borde säga att det inte är det, inte alls, är bara så rädd för att han ska lämna mig att jag inte vågar ta ett steg framåt. och jag borde kanske berätta för honom, en gång för alla, berätta om det här året och vem jag blev efter att han gick ut genom dörren, men det går inte, min älskade förbannade stolthet har alltid satt stopp. ingen ska någonsin få se mig ligga på golvet, bara jag jag jag.

och det är så man gör i min familj, det spelar ingen roll hur djupa plötsliga knivhugg är, för vi arbetar vidare, gör det vi måste, och sedan när vi är ensamma, hemma, i våra egna rum, på våra egna mattor, då, bara då, tillåter vi oss att falla ner och blöda.

och det är så man gör i min familj, det spelar ingen roll hur mycket vi vill skrika, gråta, för vi tänker, ler, går på autopilot, säger att allt är bara bra, och sedan när vi är ensamma, hemma, i våra egna rum, på våra egna mattor, då, bara då, tillåter vi oss att falla ner och gråta.

och jag är så trött nu för tiden att jag inte ens orkar gråta.

så jag låter samtalet dö, fäller ihop datorn och höjer ljudet på teven, flyr i någon timme, och sedan, när jag är ensam, hemma, i mitt rum, på min matta, då, bara då, sätter jag mig ner och stirrar på min säng, minns när du brukade ligga där.
och jag vågade bara se sådär på dig när du sov.

tråkmåndagsunderhållning;

1. put your music player on shuffle
2. press forward for each question
3. use the songtitle as the answer to the question even if it doesn't make sense.

will it be ok? if I could
how are you feeling today? i'll follow you tonight
how do your friends see you? compliments
will you get married? parakit
what is your best friend's theme song? amie
what is the story of your life? sunday bloody sunday
what was high school like? always
how do you get ahead in life? heartbeats
what is the best thing about your friends? dom som försvann
what is tonight going to be like? take me out
what's in store for the remainder of this weekend? warmth
what song describes you? what goes around comes around
how is your life going? i'm no angel
what song will they play at your funeral? homesick
how does the world see you? 25 years and running
will you have a happy life? defender
what do your friends really think of you? light years away
do people secretly lust after you? oh baby
how can i make myself happy? anti-anti
what should you do with your life? such great heights
will you ever have children? don't blame your daughter

i wish i could eat the salt off of your lost faded lips

och jag hatar att se kärleksscener på tv, hatar tanken på att du kanske ser dem och tänker på någon annan än mig.

one day i'll fly away

och regnet smattrar som vanligt, för mycket höst och svart himmel ute gör att klockan känns för mycket, så jag häller upp ett glas vitt och lägger mig i soffan, kanske ringer någon, kanske inte, kanske svarar jag, kanske inte.

och nu ska jag se på den vackraste filmen för 30:e gången typ.

you gave up your ghost, to be alone with me

och jag fäller upp mobilen sådär coolt, 2 missade samtal, från A.
jaha.
och jag har liksom ingenting mer att säga, trodde att han var klar med mitt känslomisshandlande, att han hade förstått och gått vidare.

men jag ringer upp, är glad och fröken charm, plötsligt står sju personer som jag inte har träffat på lite för länge för att det inte ska vara pinsamt innanför min dörr, men jag har alltid varit bra på att ignorera pinsamheter så what the hell.

och A följer mig ut ur rummet där vi sitter, går för nära, pratar för nära, och jag orkar inte det här nu. inte igen. vill inte göra så här mot dig, men förlåt, det är sådan jag är.
och jag kan inte hjälpa det.

och jag börjar springa runt, nervositet, försöker hålla mig själv utom räckhåll för hans armar, vill skrika fråga vad det är han inte förstår, jag är inte bra bra bra, är dålig, jag kommer att göra dig ont, det finns ingenting annat jag kan, snälla tvinga mig inte att förstöra det här igen, snälla tvinga inte det helvetes jävla dåliga samvetet över mina axlar igen, för jag äter, sover, andas för lite, tänker för mycket för att orka bära upp det.

och han sitter vid mina fötter, stirrar in i mina ögon, ber mig falla ner från min piedelstal till hans nivå utan att förstå att det inte är en piedestal, det är en grop, och A, du ser åt fel håll.

du borde stirra neråt istället för upp.

i'd do anything

och jag trippar runt på höga klackar i stan, man hör när jag kommer och de vänder sig om efter mig, ser på mig, och jag ger dem en blick tillbaka och vänder sedan bort den igen, trippar vidare i regndroppar och lågtryck utan att se mig om, svänger in i nästa affär och letar efter ännu fler saker som jag aldrig kommer att hitta.

och jag går in i affären där han. expediten jobbar, och han försöker fånga min blick men jag tittar bort, och jag försöker fånga hans blick men han tittar bort, och precis sådär leker vi våran lek ett tag tills vi lyckas matcha ögonkasten och han ler, nickar, och jag gör det samma tillbaka, ler ett trassligt leende som lyckas förvånansvärt ofta.
sedan vänder jag om och går ut igen, orkar inte vara charmig idag.

och tänker på när du dök upp häromdagen, hur du bara stod där, utan att säga något, tittade på mig, och jag kände inte igen dig, hur är det någonsin möjligt?
och när jag insåg att det var du sprack jag upp, log, men du bara stod där, och du är verkligen sprucken nu, är du inte?
och jag vågar nästan inte se in i dina ögon när du är sådan, påminner för mycket om mig själv, om alla sår som skrapas upp om och om igen, och även om det låter som ytliga konversationer så vet vi båda att det är så mycket mer.
för vi skrapar alltid på ytan.

och jag vet inte om jag vågar skrapa på din yta nu, kanske skulle du falla längre ner, kanske är du för tung nu för mina armar att hålla dig uppe, antagligen skulle du dra ner mig i fallet igen, så som vi alltid gjorde, vi har alltid fallit tillsammans.

men om jag ska vara ärlig så vet jag inte om mellanläget är bättre.

men jag trippar vidare på höga klackar i alla fall, känner deras blickar i ryggen, ser regnmolnens pallisader över mig.

failed

och varför gör jag så här mot mig själv?

hearts turned cold

och det mesta försvann in i någon dimma den kvällen, den natten, den veckan, detta året.
men vissa saker finns kvar. vissa saker minns jag.

jag minns att jag inte hade kunnat resa mig från golvet, sängen, soffan, inte kunnat äta, dricka, sova på tre dagar innan. som om jag hade ramlat ner i ett hål, täckt över det med ett duntäcke och bränt upp stegen.
och jag minns att jag på måndagen tog mig samman, plockade ut allt det som var jag och han, allt det som var vi, telepaterade mig själv upp och slängde ner allt det där igen, täckte över hålet igen, ringde honom och sa vi måste prata.

och det regnade den kvällen, som det aldrig har gjort förut, som i en förstklassig tv-såpa om det nu finns några sådana.
det regnade och han dök upp utanför min dörr, och jag önskar att jag hade kunnat säga att det var kylan och regndropparna som hade gett honom det där ansiktsuttrycket, men jag vet att det inte är sant.
han ställde sig i ett hörn, med ögonen fulla till bristningsgräns av saltvatten, och jag tror att jag såg död ut. för jag var inte där, svävade utanför fönstret.

och jag var likgiltighet, ultimatum, gjorde mitt bästa för att få honom att förstå att jag inte kunde ha det så här, att jag behövde ett svar, att jag behövde svart eller vitt för jag orkar inte ligga i den där grå gropen längre.
och mina ögon var is, för alla de där tårarna som rann över i hans ögon hade frusit i mina för länge sedan.
han var ångest, jag var som luft.

och jag minns att han inte kunde ge mig ett svar, minns att han frågade om det ska vara så här svårt, minns att han frågade gång på gång varför jag skulle vilja vara med någon som honom.
och jag minns att jag gav upp, där och då, men jag insåg inte att jag aldrig försökt få honom att förstå hur mycket han var, för jag visste det, mina tankar var så klara att jag aldrig tänkte på att de inte hördes ut.

och jag minns att jag till slut sa att jag inte klarade mer, minns att jag berättade om hur jag inte kunnat resa mig på tre dygn och jag minns hur hans ögon dog och hur hans mun blev ett svart hål.
och jag minns att han viskade, för jag tror inte att hans röst bar längre, tror inte att han någonsin insett att han hade kunnat få mig att bli sådan.
men du... det är jag inte värd.

och jag bad honom att stanna eller gå.
och han kunde först varken stanna eller gå, bara stod där.
och sedan gick han. med ett svart hål i bröstet och med orden du mår nog bättre om jag går.

och jag minns att jag inte gjorde det.

jag minns att jag i samma ögonblick som jag stängde dörren föll till golvet, minns hur tårarna förstörde min huvudkudde, hur de blev så kalla att det inte gick att sova.
jag minns att jag inte kunde leva på veckor, kunde inte äta, le, ringa honom, ingenting.

och jag minns att jag fick panikattacker, skakade oavbrutet i timtal.

och några dagar senare skickade han ett meddelande, frågade hur jag mådde.
och jag minns att jag valde mellan att berätta sanningen eller att låta allt försvinna.

och jag minns att jag svarade det är okej. lite mycket just nu bara.


och han fick aldrig reda på hur mycket han var för mig, inte när vi var tillsammans, inte efteråt.

men du, om du någonsin skulle läsa det här, om det någonsin skulle hända, så ska du veta det här;
du var allt.
du är allt.
och jag tror att du alltid kommer att vara allt.

it's been a long year

och det är underligt hur så lång tid kan gå så fort samtidigt som den går så långsamt.
hur kan ett par fötter gå så många mil och fortfarande vara fastklistrade vid samma plats, vid samma minnen?
och det är underligt hur man kan leva när man har dött så många gånger, när man förbannar varje dag som rinner förbi som dropparna i den där kranen som stör sömnen på natten.

och hur kan man drömma så många drömmar, ta så många steg framåt, inse så mycket samtidigt som man halkar tillbaka gång på gång? och hur kan så många andra passera förbi utan att fastna?

och det är underligt hur någonting som inte kunde vara fortfarande är så mycket, hur man kan äta, andas, dricka, leva på ögonblick som försvunnit för länge sen, och hur någonting kan verka så nära när det egentligen är så långt borta.

och det är underligt hur du går in genom dörren till mitt jobb exakt trehundrasextiofem dagar efter den kvällen då du gick ut ut mitt hem för att du inte tyckte att du var värd all sorg jag hade, fastän den fanns där långt innan den där dagen du dök upp.
det är underligt hur du dyker upp just idag och frågar mig frågor som jag inte kan svara på, för jag vet inte om du vill höra de sanna svaren.
och jag vet inte ens om du vet vilken dag det är.

ikväll är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stängde min dörr.
trehundrasextiofem dagar sedan du stod där med dina tårar i ett hörn, sedan jag satt där med iskallt blod, lugnet innan stormen.
ikväll är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stängde min dörr.

men egentligen har den alltid varit öppen för dig.

och det är underligt hur känslor som borde vara döda, tankar som borde vara uttjatade, kan slå med sådan kraft gång på gång på gång.

straight from the paving

och han där framme ger oss definitionen av maskrosbarn.

barn som växer upp under svåra förhållanden där de känner sig ensamma och får klara sig själva. de har ofta väldigt svårt att lita på, engagera sig i och släppa in andra människor eftersom de är så vana vid att behöva fokusera på sig själva för att överleva.
detta blir ett stort problem och även om dessa människor oftast inte vill erkänna det så är de nästan alltid mycket olyckliga.

och jag känner hur jag skruvar på mig i stolen, blicken flackar och hur han bredvid mig ger mig en obestämd blick.

aoch.

it's getting bluer and you can't keep faking that you don't feel this anymore

och de ringer så är det som att kasta en sten i en uttorkad brunn, det som borde lämna ringar på vattnet lägger sig bara längst ner och gör mig ännu lite tyngre.
och stenen försvinner nog med. för min brunn är tom.
det borde nog röra mig mer, ringarna borde slå sig ut lite i mig, jag borde le mot dem, gråta i alla fall för mig själv, men åh, jag blir så snuvig när jag gråter, och då måste jag hämta näsdukar, och jag kan inte ens resa mig upp och när jag gör det så hade jag lika gärna kunnat låta bli.

och jag låter dagarna rinna av mig som regndropparna rinner av fönsterrutan, låter de passera med tanken att det kanske slutar regna någon gång, till slut. med tanken, inte hoppet.

och mina ögon faller liksom ihop och jag är så trött.

verkligen, jag är så trött.

ser de inte hur trött jag är?

(och när jag var liten så blev jag omstoppad ibland, de tryckte in duntäcket under mig, så som föräldrar ska göra.
jag sparkade alltid upp det direkt. så jag antar att det inte är lönt att önska att någon var här för att stoppa om mig nu.)

where i am

och jag har sjukt mycket att göra, plugga och jag är nu inne på dagens femte kopp kaffe.
önskar mig själv lycka till med att somna.

fast det klart, jag har ju inte riktigt tid att sova inatt heller.
jag är helt klart för bra på att skjuta upp saker.

dagens matintag: 5 knäckemackor och lite ris med en halv panerad fiskfilé.
dagens dryckintag: 5 koppar kaffe, 4 glas vatten
sömnintag de senaste två nätterna: cirkus 5 timmar
sömnintag inatt: 3 timmar?
förståelseandel av det som tvunget ska in i hjärnan till imorgon: cirkus.... ingenting alls?

mitt liv går verkligen som på räls nu.
(okej, jag erkänner, jag var lite ironisk där i sista meningen.)

knowledge

och jo, jag vet att du inte heller mår bra.
jag vet att du aldrig gjorde det.
jag vet att vi såg varandra som sända från himlen, trodde att vi båda skulle ta varandra under vingarna och bära oss upp på jorden igen.
och jag vet nu, att man bara kan rädda sig själv.
och jag vet att den där jävla vetskapen tar bort allt som räknas.

och jag vet att jag stack knivar i ditt hjärta bara för att jag var så rädd för att förlora mitt.
men vad hjälpte det?
och jag vet att du betedde dig så där för att jag skulle förstå hur jag betedde mig.
men det gjorde jag inte förrän det var för sent.

och du visste att du älskade mig.
och jag visste att jag älskade dig.
men vi visste aldrig att vi blev älskade tillbaka,
för även om vi gick långt ut på kanten så vågade vi aldrig hoppa.
vi borde ha hoppat.
det är så dumt, man tror att man är säker från fallet bara för att man inte hoppar.
det är tvärtom.
man ska alltid hoppa.

och jag vet att du gav upp, att det var därför du tog henne.
och jag vet att jag låtsades som om jag inte brydde mig när du försökte göra mig svartsjuk.
men det var jag.
och jag vet att du inte ersatte mig med henne,
men ibland önskade jag att jag kunde ersätta henne.

och jag vet att du fortfarande stannar upp när vi träffas.
och jag vet att du fortfarande ringer mig.
och jag vet att vi fortfarande passar ihop som pusselbitar.
och jag vet att det gör lika ont varje gång jag ser in i dina ögon, hör dina ord och inser det.
och jag vet att jag faller lika hårt varje gång du är här.

och jag vet att jag inte skulle vilja göra någonting åt det.

och jag vet att jag förstörde allt.
jag vet att jag inte tog vara på dig, på mig, på oss.
jag vet att jag lät dig försvinna.

och allt jag minns är dina ögon innan du gick, och dina ord.
du frågade varför jag skulle vilja vara med någon som du.

och jag visste inte vad jag skulle svara.
för jag visste inte varför jag inte skulle vilja vara med dig.

the dark don't hide it

och asfalten ligger grå och kall under mina klackar, det är kallt och jag önskar att min pälskrage kunde göra någon skillnad. men det kan den nog inte. staden är för mörk, molnen är för täta, klockan är för mycket, jag är för ensam.

salta droppar rinner ner för mina kinder, jag gråter vanligtvis inte där folk faktiskt kan upptäcka mig, vanligtvis inte på mörka gator på sena nätter, men pälskragen verkar inte hjälpa mot tårarna ikväll heller. det gör för ont. alldeles för ont. jag är för ensam.

jag har varit tyst hela kvällen, du undrade vad som hänt och jag låtsades som jag inte hörde dig. vi har haft för långt avstånd, även fast man nästan alltid hittar oss bredvid varandra. men ikväll kunde vi inte dansa tätt intill, kunde inte le och skratta och dricka vin, jag var för trött, du var för trött. vi var så trötta på varandra och oss själva. du slutade försöka, försvann längre bort, och senare kan jag förstå varför men inte nu. inte nu.
du lämnade mig ikväll igen.
så jag drack upp det sista glaset, sade att jag skulle gå hem.
och nu ligger asfalten grå och kall under mina fötter.

och jag vrider om nyckeln i låset, brister och gråter, gråter, jag tror att jag kommer försvinna, avdunsta med tårarna men precis innan det händer ringer telefonen. det är för sent för samtal.

och du frågar om du får komma förbi, om jag mår bra, och jag svarar ja på båda frågorna för jag kan bara ingenting annat. du säger bra, för du står redan utanför och jag torkar tårar framför spegeln i hallen, tar fram en tub lim ur kylskåpet och klistrar upp mungiporna lite. sedan öppnar jag.
du står i skuggan, tittar upp och säger hej, går in, tar av dig jackan och hänger upp den medan jag står och tittar ner i marken, letar hårstrån i mattan, avskavt läder på skor, vad som helst utan dina ögon klarar jag av just nu, men du tvingar upp min blick och jo, jag klarade visst av dem med.
du skakar på huvudet åt mig, säger att jag inte borde se så trött ut och får till slut in mig i dina armar.

och klistret i mungiporna lossar och klibbar av sig på dig istället, och jag kunde inte slita mig ur dina armar på timmar.

men när du går ligger asfalten fortfarande grå och kall. och när jag stänger dörren rinner mina tårar längs samma linjer som alltid.

japanese gum; till dig

it's not like i'm a slut or that i really like to fuck
i just want every boy i see to walk away with part of me
until there's nothing left to hold
until there's nothing left to hate
i appreciate your help but even you can't save me from myself

we found the ground

och jag lyssnar på samma låt på repeat om och om och om igen, orkar inte resa mig upp för att ändra, för himlen har samma färg som mina urtvättade gråa mjukisbyxor. skulle nog inte kalla dem mysbyxor, för mysiga var de bara när du låg bredvid.
fast det klart, då brukade jag mest ligga där i dina. de var för stora.
de var mysiga.
och jag tror min kropp går på solenergi, enda förklaringen till varför jag blir så trött dessa dagar. för mörkt när tårna når golvet på morgonen, för grått när fötterna kommer innanför dörren på eftermiddagen och för svart när fötterna är för kalla och man bara vill somna om.
teven står framför och dammar, måste känna sig bortglömd, har inte ens energi eller trötthet för att koncentrera mig på pixelmiljoner, samstämda för att få en att glömma bort sina problem.
ledsen, men mina låter sig inte glömmas så lätt längre.

böcker ligger på bordet, påminner om allt jag borde göra, men vad fan, osynliga armar trycker ner bröstkorgen på mig, försöker äta lite men magen säger stopp, går inte att få ner en bit, kan nästan inte andas, hamnar ute på trappan med inget mer sällskap än förbipasserande som undrar vad jag gör där utan en cigarett, de och månen som glimtar fram ibland bakom moln.

och jag ser ner på mina ben, tänker att jag måste verkligen köpa nya mjukisbyxor.

we might die from medication but we sure killed all the pain

och jag rensar nya inlägg, de verkar mest meningslösa och jag har aldrig varit den som sparar på saker jag inte vill ha.

och ikväll satt jag nära igen, kände hand på mitt knä och min fot var på någons mage. och jag vet inte riktigt hur jag gör det men plötsligt är allt som vanligt igen, han som har vägrat prata med mig på veckor sitter där, skojar och ler mot mig som alltid och jag känner ibland för att ge efter.
och vi sitter i hans bil och radion börjar spela musik som påminner om någon annan, någon speciell, den enda speciella och trots att jag inte är ensam så fastnar blicken utanför, räknar vita streck på vägen, fingrar på berlocken som hänger runt min hals.

och sättet någon speciell pratade till mig på, förut idag, det lastar tegelstenar på varandra, hindrar mig från att se ut. du bygger in mig, ensam med ditt spöke som envisas med att hemsöka min hjärna.

och detta är the anthem of my life;

i know that it is freezing but i think we'll have to walk
i keep waving at the taxis, they keep turning their lights off
but julie knows a party at some actors west side loft
supplies are endless in the evening, by the morning they'll be gone

when everything is lonely i can be my own best friend
i get a coffee and a paper, have my own conversations
with the sidewalk and the pigeons and my window reflection
the mask i polish in the evening by the morning looks like shit

and i know you have a heavy heart, i can feel it when we kiss
so many men stronger than me have thrown their backs out trying to lift it
but me, i'm not a gamble
you can count on me to split
the love i sell you in the evening by the morning won't exist

you're looking skinny like a model with your eyes all painted black
you just keep going to the bathroom, always say you'll be right back
well, it takes one to know one kid, i think you've got it bad
but what's so easy in the evening by the morning's such a drag

i've got a flask inside my pocket, we can share it on the train
and if you promise to stay conscious i will try and do the same
yeah, we might die from medication but we sure killed all the pain
but what was normal in the evening by the morning seems insane

and i'm not sure what the trouble was, that started all of this
the reasons all have run away, but the feeling never did
it's not something i would recommend, but it is one way to live
cause what is simple in the moonlight by the morning never is
it was so simple in the moonlight, now it's so complicated
it was so simple in the moonlight
so simple in the moonlight
so simple in the moonlight

jag försökte springa

och ibland trodde jag att jag hade hunnit ikapp lite, men inget förändras egentligen.

wicked game

någon säger att jag är söt snygg smart, allt man kan önska sig, någon säger att kom igen kom hit, nu, ikväll, till mig och jag ler, tänker på hur hans läppar en gång var på mina, han var på ställen där han inte borde varit, men nej, det sätter inte igång nostalgitankar, du sätter inte igång några tankar alls så det är inte värt det.
har redan haft dig en gång, det är allt jag behöver.

och han har fin bil, för mycket pengar för sitt eget bästa, har aldrig behövt lyfta ett finger i hela sitt liv, slänger pengar och presenter runt sig men jag kunde inte bry mig mindre. han är uppnåelig, inte spännande, inte rolig, viker ut sig för mycket, för även om det såg ut som om jag vek ut mig för honom de där kvällarna nätterna så var det egentligen tvärtom.
det han såg var aldrig mig.

så jag reser mig upp, kastar bort honom en gång till och dricker champagne på eget håll i höga glas, skålar och slänger med håret, ser hans namn på min display en gång till och lägger tillbaka honom i min väska en gång till, borde inte vara så svårt att leta fram honom igen om jag skulle behöva det.

kvällen är för full av champagne, jag är för full av champagne, precis som jag var de där nätterna när han var för full av champagne, de där nätterna när jag var för full av honom.

och jag leker med tanken att säga att jag tänkte på mitt ex varje minut sekund när han var ovanpå.

you remind me of home

och visst undrar jag, varför jag fortsätter, men det jag vet ju att det är såhär;

det har varit rockstjärnor och rikemanspojkar, vänner, killar från majorna, linné, örebro och stockholm. det har varit engelsmän och italienare, självmordsbenägna, besatta, de har sett mig som det bästa som har hänt dem, ända tills de insett att jag nog är det värsta. för jag är hon som är hela världen, jag är den roliga, svala, söta, kaxiga med svar på tal twentyfourseven, jag har gröna ögon röda läppar, obestämbar hårfärg och inte en finne så långt ögat når. det syns på långt håll att jag är plågad på något sätt, fast man förstår det aldrig riktigt, men visst finns det där, hindrar mig från att någonsin bli tråkig.
allt det där är jag tills jag vet att jag har er, då betyder ni ingenting (och egentligen gjorde ni det aldrig från början heller), nej ni är bara där för att mata mitt ego, för att jag ska kunna inbilla mig att jag inte är värdelös och ensam (och nej, det har aldrig funkat, men jag fortsätter försöka ändå).

nej, sedan blir jag tyst, och blicken blir kall och istället för att spegla stjärnorna i himlen så fryser sjöarna i ögonen till is och blir gråa och trötta, speglar dimma. vackra visst, men inte levande. plötsligt känner ni er inte on top of the world längre, för jag har alltid varit bra på att ignorera. har alltid varit bra på att glömma era ansikten även om namnen ligger lagrade i någon låda längst in i garderoben.
nej ni betyder ingenting. och jag trodde aldrig att någon skulle betyda någonting. trodde inte på kärlek.

och jag minns den första blicken du gav mig, och jag minns att jag visste redan då, och jag minns hur du rörde vid mig ofta, och av någon anledning så var det spännande, inte självklart som med de andra.
och jag minns när jag lurade av dig ditt telefonnummer, och jag minns när du ringde mig första gången och jag sjönk ner på en gräsmatta full av vitt päronblomster, och jag minns den där festen när jag för första gången var i dina armar och sedan inte kunde sova på två nätter för att jag var så lycklig och då, just då, då var jag så levande som jag någonsin kommer vara.
jag minns hur jag började tveka, hur jag blev rädd för mig själv och för dig. slutade ringa dig och svarade när andra ringde mig istället, grubblade på om det verkligen var värt det.
och jag minns när du dök upp där, på den där konserten och hur allt var som en dröm, för sådant där händer inte på riktigt, men jo, jag tror att det gjorde det den gången. och då visste jag att det var värt det.
och jag minns hur jag umgicks med dina vänner, och hur du tvingade ut dem ur rummet, hur du kittlade mig så att jag var tvungen att sätta mig på knä, bredvid, och med dina läppar alldeles för nära men inte nära mina nog frågade du om du kunde få en kyss.
och jag minns hur jag ville fråga om jag kunde få hela dig, om jag fick tvätta dig i för varmt vatten så att du krympte, så jag kunde ha dig i innerfickan hela tiden, alltid. du var allt redan då.

och jag minns hur du brukade smeka mig över pannan, och sedan kyssa mig där, jag minns hur du kallade mig för stumpan (ingen har någonsin vågat kalla mig för stumpan innan), jag minns hur vi dansade på packhuskajen till musik vi båda ogillade starkt, men vad spelar det för roll när jag är där med dig? jag minns hur de andra såg avundsjukt på oss och jag minns hur mycket jag var för dig, jag var nummer 1, och du var nummer 1.
men jag vågade aldrig tro.

men, hur mycket jag än undrar varför jag fortsätter så vet jag ju att det är såhär;

du skulle försöka dra mig upp, hur långt ner jag än föll.
med eller utan rep.

we will become silhouettes

och fastän jag försöker så gott det går, så kan jag inte fly från det faktum att om du imorgon hade dykt upp utanför min dörr, för att fira att det snart gått ett år sedan det oficiella, då hade jag släppt in dig.

jag skulle ha bjudit på ett glas rött, och vi hade båda vetat att ett glas skulle bli en flaska, kanske två, utan invändningar eller kommentarer. jag hade smugit iväg medan du var på toaletten och skruvat på stereon, satt på en av de där låtarna som förklarar allt, och sedan bara nickat och låtsats att det bara var en slump när du fastnade i mina ögon och sa, bra låt, och vi hade båda vetat vad du menade.

vi skulle ha skrattat och pratat i mun på varandra, för våra ord har alltid passat så bra ihop, lika bra som dina armar runt mig, och du hade inte sagt ett ord om dina andra, och jag hade varit lika tyst om mina, det skulle vara som om hela jorden utanför hade blivit ett nytt hiroschima, försvunnit, medan glansen runt oss hade fungerat som en nukleär sköld och vi skulle vara som de enda två levande i denna värld, vår värld, och vi skulle inte ens behöva formulera det i ord.

och någon gång skulle våra ord tystna, för det gjorde de alltid, de skulle inte behövas längre. och du skulle ha kommit närmare och närmare, för det var alltid du som gjorde det, och aldrig jag. och du skulle ha frågat hur jag mådde, egentligen, och jag skulle ha lett lite sorgset, funderat på att berätta sanningen, på riktigt, men sedan sagt att jag överlever, och du skulle ha sett sådär oroat på mig, lett besviket för att jag fortfarande inte kunde släppa in dig ända in, och du hade svarat att det ser inte ut så.

och sedan skulle du ha lagt tillrätta en hårslinga bakom mitt öra, låtit pekfingret följa linjen på min kind där mina tårar brukade rinna, och sedan skulle du lagt ner mig på soffan och hållt om mig. och efter ett tag skulle jag ha vänt upp mitt ansikte mot ditt och kysst dig, och du hade tvekat, för det gjorde du alltid, rädd för att du skulle gå sönder, eller kanske jag, men du gav alltid upp till slut och just precis där skulle tiden stanna och jag skulle aldrig mer vilja se soluppgången.

och medan du somnade skulle mina fingrar känna linjen längs dina ögonbryn, ner över din näsa, ner till munnen och längs läpparna, och du skulle ha öppnat dem och låtit mitt finger glida in emellan och bitit tag och jag skulle skratta, innan jag lade en hand på din mage, mitt huvud på din arm och somnat.

och morgonen efter skulle jag följa dig till dörren, du skulle ta på dig jackan, skorna för snabbt, jag skulle önska att dörren gick i baklås för att du skulle få en anledning att stanna utan att jag skulle behöva be dig, och innan jag ens hade märkt att en sekund gått hade du vänt dig om, gett mig en sådan där blick och sagt vi hörs, precis som du alltid sagt.

och jag hade bara nickat, tyst, stängt dörren medan du fortfarande såg på mig, och låst, vänt ryggen till och sjunkt ner på golvet och undrat varför jag aldrig varken kunde släppa dig eller be dig stanna.

varför kan jag varken släppa dig eller be dig stanna?

i'm doing this for another ten years, that's one of my worst fears

och jag sitter här ibland och försöker skriva något som skär i vener artärer, något som handlar om annat än oss, om något annat än honom, och tro mig, om jag kunde vara ledsen över det så skulle jag vara det, men jag kan bara göra ord till knivar när det handlar om något som jag verkligen brinner för, och det verkar som om det enda jag brann, brinner för, är han, oss, minnen och drömmar. det spelar ingen roll hur mycket jag än önskar att det vore annorlunda, och om jag ska vara ärlig så önskar jag det inte ens.

jag tycker lite om att vara plågad. det får mig att känna mig speciell.

och det är ju det att från den sekund då jag föll har allt annat i mitt liv framstått som trivialiteter; alla andra som jag har varit med har aldrig riktigt stannat kvar i mig tillräckligt längre för att jag ska hinna känna något för dem; allt som händer mig känns bara som en biverklighet; det enda riktiga jag har är det som är inuti mig, det är det enda som spelar någon roll, och när inte han är där så finns där ingenting alls.

han fyllde upp tomrummet som alltid funnits där och varje gång jag väljer att släppa honom igen så blir det tomt, har ingenting annat att fylla upp det med, har aldrig haft. och det är inte det att jag är djupt olycklig konstant hela tiden, visst tycker jag om att ligga i sängen länge om mornar och njuta i höstsolen och andas in saltvatten och visst njuter jag ibland, skrattar åt någon över kaffe, men det ger mig liksom ingenting, stannar inte kvar, fyller inte upp någonting.

det känns ibland som om någon, kanske jag själv, har lindat in hela mig i bomull och moln och där svävar jag runt, som i en dröm, njuter från gång till gång, men med en stark känsla av att det inte är på riktigt, något ligger där emellan och tar emot, hindrar mig från att verkligen känna allt.

så jag sitter här, och det är som om jag för länge sedan insett att jag bara drömmer, att jag inte lever.
det måste vara såhär det känns att vara fast i ingenting, mittemellan.

fooling my selfish heart

och jag har svårt för att erkänna det, för jag har alltid varit den envisa, den som aldrig nöjt sig med mindre, men någonstans på vägen gav jag upp.
någon gång lämnade jag över mig själv till tiden, någon gång släppte jag taget om min kropp och hjärna och lät en flod av minuter och sekunder sakta flyta iväg med dem, och sedan dess har jag försökt täcka det för mig själv och andra fastän jag alltid har vetat.
mitt största sår är vetskap om att ingenting är för evigt, inte ens för lång tid, och det gör det så svårt att lita på något, någon. och någonstans så lämnade jag över mig själv till den tanken, och mitt mantra blev, är, detta kommer också att ta slut, ett mycket bra mantra under dåliga dagar, och ibland orsaken till att jag fortfarande är här, men det gäller inte bara under dåliga, utan även bra, och medan jag fick mig själv att komma igenom allt det där så satte det sig i hjärnan och började förstöra allt som var bra med. för vad är det för idé att lita på, älska något som ändå kommer försvinna?

och sakta förgiftade det mig och snart satt jag och stirrade in i en vägg i timmar, kände inte av att tiden gick, lät bara floden forsa fram med mig och någonstans på vägen dök han upp, som ett träd med en gren som sträckte sig ut i vattnet, som om han ville rädda mig, och plötsligt så fick jag lust att sträcka ut armen, hålla fast vid något, men mitt hjärta var för tungt och vattnet för starkt så han var tvungen att släppa, låta den där trädgrenen försvinna med mig och vattnet, och kvar finns bara jag, klamrandes fast vid någonting som nog inte ens är en del av honom längre, men det är liksom det enda jag har och när jag håller fast i det så hårt så blir det så svårt att få tag på något annat som flyter förbi.

och jo, det är nog sant, jag gillar nog metaforer.

you'll find it hiding in shadows, you'll find it hiding in cupboards, it'll walk you home safe every night, it'll help you remember

och vindarna viner, håret flyger, svävar och jag sträcker ut armarna, låtsas som jag kan flyga, ler. ser ner, ser hans bil, hinner undra hur det kommer sig att han dyker upp där jag är, hela tiden, precis som om det vore meningen någonstans, och sedan vänder jag bort blicken mot de andra, skrattar och flyger lite till.
saltstänk på mina kinder, röda läppar, gröna ögon, känner blicken nedifrån, undrar om du inte ska åka tillbaka snart, till ditt nya hem, lämna mig ifred med mig själv, och dansar lite smått, ser nog ganska lycklig ut från långt håll, minns regnet och hur vi sprang för några timmar sedan, ser din bil försvinna till slut, ser inte på dig när du åker, skjuter prick på patetiska tankar i hjärnan och låter vinden slå omkull mig en gång till.

det vibrerar i fickan, A ringer och jag svarar förvånat, han undrar vad jag gör och jag svarar, han säger han kommer, jag säger att visst, jag ringer om det är något och sedan lägger vi på och jag vänder mig om och ser in andra ögon, som ler tillbaka och nej jag känner dig inte och nej jag vill inte lära känna dig, men du får se på mig hur mycket du vill om jag bara får låtsas i några sekunder, okej? sedan flyger jag iväg på nya vindar igen, ser bromsljus och nummerplåtar i gatulampors sken, slösar bort mig själv och alla andra, slösar bort tid, den enda jag har men stjärnor och månar syns inte ikväll och vindarna är för starka och hösten känns för närvarande för att jag ska bry mig; måste nog bara vara, låta er ringa, se på mig, köra iväg för det är allt jag kan göra för tillfället.


(och for the record; jag kommer nog aldrig komma undan mig själv, och du kommer nog alltid finnas kvar någonstans. borde berätta det för dig; men enklare så här. och inom paranteser behöver jag inte inse något på riktigt.)

it seems so out of context

återkommande drömmar från flera år tillbaka, alltid är det jag som springer ifrån, till, något, varför jag springer är inte det viktiga, utan substansen är att jag alltid springer för långsamt. mina fötter klistras alltid fast vid marken, paniken slår mig alltid och det enda jag önskar är att jag kunde springa snabbare.

undrar; vad är mening med allt det här egentligen? vem/vad/vart/varför är jag fortfarande här, ingenstans, mittemellan, lagom, mellanmjölk, ingenting någonsin, allt bara försvinner för lättvindigt. önskar jag kunde springa ikapp, åtminstone förlänga mina armar så att jag hann gripa tag men jag sover för lite och åt inte mina ärtor när jag var liten.

ifrån det här, till något annat; jag önskar verkligen att jag kunde springa snabbare.

because it's too important to stay the way it's been

och jag får hjärtattack när jag ser dig, du ska ju inte vara här mer nu, jag vill skrika ut, åkåkåk bort och låt mig för gudskull inte se dig.

men visst är det du och din blick fastnar på mig och jag faller lite igen, men neråt nu, vill inte falla mer nu, vill inte att du ska få mig att falla, för jag klarar det lika bra på egen hand, allt detta tänker hjärnan men det gör den så upptagen att den inte hinner ha kontroll på hjärtat som verkar skrika ut på egen hand, ber om skjuts hem.

och du verkar inte bra, och för en gångs skull verkar jag vara den som mår bäst, och det händer inte ofta, men på något sätt gör det mig lite nöjd. mina ögon ser och min hud känner att du inte mår bra, att något är fel, och du säger att man hinner fundera för mycket på sådana här resor och jag frågar vad du egentligen gör i stan och du svarar med svarta ögon jag vet inte. och sedan är det punkt, inte mer och inte mindre, och du verkar inte ha förändrats så mycket för du visste aldrig då heller.

och apropå ingenting så säger du att du har hört att jag har ihop det med någon, och jag skulle kunna säga sanningen, säga det finns inga andra än du, har aldrig funnits, men jag tittar bara förvånat på dig och frågar vem som sa det, och du pratar bort det, säger att du inte riktigt minns, men jag vet att du ljuger, vet att ingen berättar om mitt kärleksliv för dig, vet att du bara vill ha en anledning att fråga.

och vi pratar om din familj, den jag alltid tyckt så mycket om och fortfarande träffar då och då, och plötsligt, bredvid dig i bilen, så vet jag att jag inte kan göra så här längre, inte vill.
jag vill inte träffa dig mer, vill hålla mig borta från din familj, vill inte veta hur du har det, vill inte att du ska ringa mig mer, vill inte att du dyker upp i mitt synfält. vill bara att du ska hålla dig borta, att du inte ska få mig att falla mer, vill inte se dina mörka ögon som speglar mig själv och allt det där jag inte klarar av.
vill inte längre drömma om dina händer på mig, vill inte tänka att vi är menade för varandra, även om vi kanske är det någonstans. jag känner mig smutsig, idiotisk, någon som tror på saker som inte finns, känner mig så dum för att jag ibland tänker på vårat bröllop och huset i mina drömmar som vi skulle köpa för våra fina löner.

jag vill bara låta dig falla i glömska, sluta måla dig i ord och färger, för det här förstör mig och jag vet inte om jag kan ta mer. kanske är dags att låta dig ta ansvar för dig själv, och börja ta ansvar för mig istället.

och jag älskade dig så mycket och gör det fortfarande, från den första gången vi sa hej har det aldrig någonsin funnits ett tillfälle då jag har velat att du ska gå, aldrig aldrig aldrig.
men jag kan inte fortsätta bygga mitt liv på kärleken till någon som bor på andra sidan landet, som har varit med någon annan de senaste 7 månaderna, någon som jag inte längre känner.
det går inte.

och du stannar bilen och jag tar min väska och mina påsar och säger bara tack för skjutsen. ha det bra.
och du säger ha det bra.
och utan att vända mig om kliver jag ut och går mot min dörr, stänger, låser, finner mig själv nere på golvet där klumpar av svarta ögonblick kommer ut genom ögonen, låter mig bryta ner en gång till, bakom låst dörr.
jag låter dig försvinna för stunden nu.

luno

och jag smäller i dörren, andas tungt och för mycket, bryr mig inte om att volymen på ipoden kommer göra mig döv, jag går går går går.
vill trycka upp förbipasserande främlingar mot tegelväggar, för jag vet vad de tänker, vill inte att de ska se på mig sådär, vill inte att de ska se att jag går för fort, har för svarta ögon, vill inte att de ska se att jag hatar ikväll.

and you're tired of your mum and you're tired of your dad
got you jumping through hoops, got you shaving your legs
let it pass, let it pass over you

and you're tired of your face and your tired of your nose
got you jumping through hoops, got you shaving your legs
let it pass, let it pass, let it pass over you

och jag hatar fjortisarna med ölburkar i händerna och jag hatar paren för de kysser varandra för äkta, jag vill kasta sten på bilar som kör förbi.
jag hatar människorna som tvingar mig att äta dubbla portioner för att de ska må bra, och jag hatar att jag måste koncentrera mig så hårt för att inte kasta gafflar i postkodsmiljonärentittandes människor, hatar att de blir upphetsade av trivialiteter.
jag hatar alla de som påpekar att jag ser nere ut, de som säger åt mig att le istället, för vad fan vet ni om någonting? jag hatar alla som vill att jag ska tala ut, för de ljuger, ljuger, ljuger.

and your nose is bleeding, and your nose is bleeding
you've been lying to me

och mina ben bränner, jag haltar av smärta från gamla skador men jag kunde inte bry mig mer, går för fort, har för ont men jag vill känna smärtan, den driver på mig, matar min ilska, jag blir inte arg ofta men någonting brände mig ikväll.

there will be no hesitation
there will be no confrontation
there will be no indication
there will be no cause
there will be no exultation
there will be no justification
there will be no way at all

och jag vill skrika på familj som alltid låtsas, som aldrig erkänner, aldrig någonsin förstår eller bryr sig, för så länge allt ser bra ut så spelar det ingen roll vad som händer innanför låsta ytterdörrar, och våra ytterdörrar har alltid varit låsta.

and your nose is bleeding, and your nose is bleeding

you've been lying to me

och jag hatar dig för att du aldrig skrek på mig, aldrig blev arg för allt jag inte gjorde, jag hatar dig för att du aldrig tvingade mig att inse vad det var jag gjorde. jag hatar dig för att du flyttade till andra sidan landet, jag hatar dig för att jag saknar dig för mycket, jag hatar dig för att du aldrig berättade för mig om henne, jag hatar dig för att du bara accepterade mig så som jag var och aldrig bemödade dig att ta reda på vad som pågick på riktigt. och jag hatar dig för att jag älskade dig så mycket, för att du fick mig att rämna, hatar dig för att det var du som grät den kvällen du lämnade mig och inte jag, hatar dig för att du tror att jag klarar mig bättre utan dig.

luno
come back to me the the way you were
the way you were when we were young
i'm trying to tell you everything
i'm trying to tell you everything

och jag hatar alla som lämnar mig, hatar er för att ni inte ger mig en käftsmäll och säger åt mig att komma upp på jorden, hatar er för att ni inte lägger armarna runt mig och låter mig gunga fram och tillbaka. hatar er för att ni bara låter mig låta er försvinna.

i can heal the blind, I can cure the sick
i can heal the blind, I can cure the sick
i can say the right things
i can say the right things
where'd you get so cruel, where'd you get so cruel
where do you go, where do you go?
cos you're never here

och jag hatar resten av er, hatar er som envisas med att stanna kvar, hatar er för att ni inte vet bättre, för att ni låter mig sätta knivar i er gång på gång.

and your nose is bleeding, and your nose is bleeding
you deserve it, you've been lying to me

men mest av allt hatar jag att jag en gång trodde att jag kunde börja om på nytt, undkomma allt som varit och bli ny människa, jag hatar att det inte går att gömma sig från det förflutna, hatar att det går som en skugga bakom mig och väntar på ögonblick som det här då det kastar sig över mig och våldtar mig, och jag hatar att jag stannar, att jag inte kämpar mer mot det, att jag inte har pepparspray att spruta skuggan i ögonen med.
mest av allt hatar jag att jag är så trött på mig själv.

there's beauty in the breakdown

och ibland undrar jag om jag verkligen vill komma ur det här.
ibland undrar jag om jag verkligen skulle vilja vara allt det där, vara lycklig. ibland tycker jag att det verkar tråkigt. medelsvenssonigt. ibland undrar jag om jag inte skulle sakna de där topparna, de som får mig att känna mig levande, för om jag kände mig levande hela tiden, då skulle jag ju till slut vänja mig, och det finns inget jag hatar så mycket som att vänja mig. inget jag hatar så mycket som att ta saker för givna.

för jag har alltid tyckt att sorg är vackrare än lycka, i svart ser man snyggare, smalare ut än i vitt. i vitt blir allt svulstigt och vitt är alldeles för lätt att fläcka ner.
svart är alltid rent, även om det inte är det. det finns inget som heter offblack, inga mellanting.
och jag tror verkligen att det är sant, att kreativitet kommer ur lidande, för jag har sett det så många år, varit så nära det och för varje konstnär, konstverk, varje ord jag ser blir jag mer och mer övertygad.

och det här med svart och vitt, jag tycker om att beskriva saker i det. vissa säger att allting är svart eller vitt, andra att allt är gråzoner, jag säger både och,
för mig är livet de där små öarna av svart eller vitt i en hel ocean av gråzoner. de små stunderna när jag har känt mig som mest levande har aldrig varit målade i grått, alltid i svart eller vitt. de har aldrig gått att tolka på olika sätt, har alltid varit bestämda, har aldrig kunnat vara på något annat sätt - de har varit självklara och oanalyserbara. de har bara varit.
och det är de där stunderna som gör att jag fortfarande finns här, tron på att de dyker upp då och då, saker som man inte kan undkomma, som jag inte kan ignorera eller gömma hur jag än försöker. det är alla de där stunderna som jag kommer minnas när jag ligger på min dödsbädd.

stunder då allt är äkta, då leendet eller tårarna inte går att trycka bort, då orden bara flödar ur min mun, då mina ögon glittrar utan att jag medvetet strött stjärnor i dem, ögonblick som jag inte hade velat ändra någonting i.
mitt liv är en bergochdalbana, och ibland gör den mig spyfärdig, men det är det kanske värt för att ibland få känna sig tyngdlös.

i'll be your winter coat

och imorgon är ledig dag, imorgon är sova hela förmiddagen, gå upp, äta nybakade grahamnsscones & kaffe, jag ska gå ner på stan, svänga förbi sötexpiditen, le och flörta lite, kanske ringa någon, fråga om en till kopp kaffe, imorgon blir duktig dag, plugga (på riktigt den här gången), imorgon ska bli sådan där bra dag som folk har ibland.

(något säger mig att det kommer bli sova halva dagen, kaffe till frukostlunch kanske en skinkmacka plus, slösa pengar på saker jag inte behöver, tillbringa två timmar med att stirra på läxor för att inbilla mig att jag lika gärna kan göra det imorgon)

you shouldn't think what you're feeling

och jag äter ingenting längre, lever på kaffe och någon macka, har haft förkylning från helvete i två veckor nonstop, mitt hår börjar bli trassligt och gå sönder, min hud kräver ständig insmörjning och jag måste köpa nya byxor för alla mina har blivit för stora (eller som syster sade det; eller så har trassel blivit för smal).

men jag har en ny fix idé, går och köper nagelkit, lägger energi på att massera in nagelbandscréme & olja, filar och målar, varje kväll.

för, fina naglar kan man ju i alla fall ha, right?

(human brain makes no sense at all.)

let go

och som för att bara ge mig en käftsmäll så loggar du in precis när jag tryckt på publish post.

using white lies if we have to

och jag inser att jag gömmer mig, från allt och alla, under filten i soffan behöver jag inte ta itu med mig själv med alla andra, med vänner jag en gång hade, med G, med A, med familj, med all mat jag inte längre äter, inte ens med vodkan som ligger glömd någonstans, som föll ut ur mina tankar helt för jag tycker inte om att den får mig att tycka så synd om mig själv dagen efter.
nej, jag trivs bättre här under min röda filt, och jag skyller på mitt förstörda immunförsvar och elaka halsont och huvudont som har spökat i mig i två veckor och som vägrar försvinna, och jag kunde inte bry mig mindre.
och vid familjemiddag sitter syster vid köksbordet, skriker gråter över trötthet och att ingen tycker synd om henne någonsin, mamma gråter, pappa har svarta ögon som alltid och jag slutade låta elektricitet och spänning gå genom min kropp för länge sedan, sätter mig mitt emot med tomma ögon och utan ord och undrar om hon verkligen inte har insett än att den enda som någonsin tycker synd om en på riktigt är en själv. och mitt i helvete och storm är jag ögat, den enda lugna, för jag orkar inte bry mig längre.

och när jag drömmer så är han där i dimman någonstans, diffust, och allt jag vet är att jag inte vill hitta honom, vill att han ska stanna där i dimman för då slipper jag påminnas om allt jag kunde vara och känna. det är bättre att bara ignorera allt det där, bättre att stänga av mobilen och msn och koncentrera mig på att andas och att ta en till kopp kaffe. det är bättre att låta vara.
men glömma kan jag nog inte. vill nog inte.
men du, jag låter dig leva ditt liv därborta nu. vill nog inte lägga mig i mer. vill nog inte stå på kanten och väga alternativ om att skicka sms eller msnmeddelanden, bättre att ignorera att mina fingrar alltid minns ditt nummer, bättre att stänga av datorn när du loggar in.

fast jag vill nog inte radera ditt nummer, vill nog inte ta bort dig från min kontaktlista.

men jag förstår inte vad poängen skulle vara längre, jag menar, kanske bättre att acceptera att jag aldrig mer får känna det där som jag alltid ville, kanske bättre att aldrig se dig mer, att försonas med likgiltighet och träffa andra, inse att det finns andra och sluta se dem som en klump som inte är du.

kanske bättre att gömma mig under min filt, det är bara tre månader tills 2007.
fast jag vet inte vad det skulle göra för skillnad.

(och jag tror att jag svamlar)