lördag, oktober 28, 2006

you gave up your ghost, to be alone with me

och jag fäller upp mobilen sådär coolt, 2 missade samtal, från A.
jaha.
och jag har liksom ingenting mer att säga, trodde att han var klar med mitt känslomisshandlande, att han hade förstått och gått vidare.

men jag ringer upp, är glad och fröken charm, plötsligt står sju personer som jag inte har träffat på lite för länge för att det inte ska vara pinsamt innanför min dörr, men jag har alltid varit bra på att ignorera pinsamheter så what the hell.

och A följer mig ut ur rummet där vi sitter, går för nära, pratar för nära, och jag orkar inte det här nu. inte igen. vill inte göra så här mot dig, men förlåt, det är sådan jag är.
och jag kan inte hjälpa det.

och jag börjar springa runt, nervositet, försöker hålla mig själv utom räckhåll för hans armar, vill skrika fråga vad det är han inte förstår, jag är inte bra bra bra, är dålig, jag kommer att göra dig ont, det finns ingenting annat jag kan, snälla tvinga mig inte att förstöra det här igen, snälla tvinga inte det helvetes jävla dåliga samvetet över mina axlar igen, för jag äter, sover, andas för lite, tänker för mycket för att orka bära upp det.

och han sitter vid mina fötter, stirrar in i mina ögon, ber mig falla ner från min piedelstal till hans nivå utan att förstå att det inte är en piedestal, det är en grop, och A, du ser åt fel håll.

du borde stirra neråt istället för upp.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hmm, tänk att någon annans ord såväl stämmer in på en själv. Du skriver fint och sådär jobbigt att man känner igen varje känsla du vill förmedla....så jobbigt att såra och bära tunga oket av sitt dåliga samvete när man vet att man gör någon annan person illa...

sara sa...

å jag tänker också de där tankarna. låt bli mig. det är nog bäst så.