i'd do anything

och jag trippar runt på höga klackar i stan, man hör när jag kommer och de vänder sig om efter mig, ser på mig, och jag ger dem en blick tillbaka och vänder sedan bort den igen, trippar vidare i regndroppar och lågtryck utan att se mig om, svänger in i nästa affär och letar efter ännu fler saker som jag aldrig kommer att hitta.

och jag går in i affären där han. expediten jobbar, och han försöker fånga min blick men jag tittar bort, och jag försöker fånga hans blick men han tittar bort, och precis sådär leker vi våran lek ett tag tills vi lyckas matcha ögonkasten och han ler, nickar, och jag gör det samma tillbaka, ler ett trassligt leende som lyckas förvånansvärt ofta.
sedan vänder jag om och går ut igen, orkar inte vara charmig idag.

och tänker på när du dök upp häromdagen, hur du bara stod där, utan att säga något, tittade på mig, och jag kände inte igen dig, hur är det någonsin möjligt?
och när jag insåg att det var du sprack jag upp, log, men du bara stod där, och du är verkligen sprucken nu, är du inte?
och jag vågar nästan inte se in i dina ögon när du är sådan, påminner för mycket om mig själv, om alla sår som skrapas upp om och om igen, och även om det låter som ytliga konversationer så vet vi båda att det är så mycket mer.
för vi skrapar alltid på ytan.

och jag vet inte om jag vågar skrapa på din yta nu, kanske skulle du falla längre ner, kanske är du för tung nu för mina armar att hålla dig uppe, antagligen skulle du dra ner mig i fallet igen, så som vi alltid gjorde, vi har alltid fallit tillsammans.

men om jag ska vara ärlig så vet jag inte om mellanläget är bättre.

men jag trippar vidare på höga klackar i alla fall, känner deras blickar i ryggen, ser regnmolnens pallisader över mig.