nu

it's gotten late and now i want to be alone
all of our friends were here, they all have gone home
and here i sit on the front porch watching the drunks stumble forth into the night
you gave me a heart attack, i did not see you there
i thought you had disappeared so early away from here
and this is the chance i never got to make a move
but we just talk about the people we've met in the last five years
and will we remember them in ten more?

i let you bum a smoke, you quit this winter past
i've tried twice before
but like this, it just won't last

title and registration

och vi har alltid varit för obekväma, alltid längtat bort. aldrig haft den där bästa vännen, aldrig varit trevliga och skojat med våra familjer, alltid varit för sarkastiska och opersonliga för vårat egna bästa.
vi har aldrig varit de som sagt vad vi egentligen känner, för vi var alltid de som hade så klara tankar att det kändes som om alla andra förstod dem utan ord. och vi var alltid de som visste att vi hade rätt, och det var vi som fick känna hur ont det gör att få reda på att man har haft fel ett helt liv.
vi har aldrig varit de som krälat i stoffet bakom andra, nej, vi har alltid varit de som lämnat om det inte passat oss.

vi har aldrig varit de som skaffat månader år tillsammans med pojkvän efter pojkvän eller flickvän efter flickvän, utan vi har alltid varit de som skaffat enstaka kvällar nätter med okända människor vars namn vi glömde efter ett tag när nästa dök upp.
och vi var alltid fast i ögonblick, vi levde på våra ögonblick, på våra enstaka minnen av svarta och vita sekunder i ett liv av grått ingenting. vi levde på hur ditt ansikte lös upp första gången jag såg in i dina ögon och vi levde på minnet av den där konserten då du plötsligt lade armarna om mig, och vi lyssnade på jag ska aldrig ignorera dig igen, jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns, det är mitt nyårslöfte, och jag stod där med dina armar runt mig för första gången och ditt huvud lutat mot mitt och just precis då startade mitt nya liv för jag blev aldrig densamma efter den stunden.
vi levde på ögonblicket när du log sådär mot mig och frågade om du kunde få en kyss och sedan log ännu mer och sa hm, jag tror vi kan bättre än sådär, och vi levde på ögonblicket när vi gick ut från den där festen och gick ner till havet och satte oss och du var full men ville se på solnedgången med mig, och du tog av dig din kavaj och hängde den runt mina nakna axlar precis som de gör i filmerna. vi levde på minnena av alla nätter när vi låg omslingrade så som gud skapade oss och lyssnade på varandras andetag och jag levde på leendet som alltid målades på mina läppar när du började rycka i hela kroppen, alldeles precis innan du somnade, och du levde på känslan av hur min kropp alltid var varm, som om jag hade feber, varje gång du var bredvid mig.

vi var alltid de som glömde bort omvärlden så fort vi såg varandra, och vi var alltid de som alla andra tyckte passade som två pusselbitar i en värld av konkreta bilder, så tydliga att man kan skära dem med smörkniv.

och vi var alltid de som var för lika för vårat egna bästa, som passade för bra, så bra att vi inte passade alls, vi var alltid de vars inre röster skrek så högt att vi inte kunde förstå att de inte hördes ut till den andre.

and there's no blame for how our love did slowly fade
and now that it's gone it's like it wasn't there at all
and here i rest where disappointment and regret collide
lying awake at night

and so we say goodnight, from our own seperate sides, like brothers on a hotel bed

och jag funderar på om jag ska krypa ner i sätet och gömma mig när A går på, men bestämmer mig för att låtsas vara mogen så jag ler och säger hej och han nickar och sätter sig bredvid. artighetsfraser utbyts som vanligt och jag frågar inte varför han inte svarar på mina sms eller på msn, och jag säger ingenting om att det var längesedan vi sågs, för jag vet ju redan svaren på allt det där.
och hans lår rör sig inte mot mitt som det brukade göra, utan han sitter stelt på sitt säte och jag sitter stelt på mitt, och han ser ner i sitt knä och jag ser ut genom fönstret, för det är där du alltid kan hitta mig, vid fönstret, stirrandes ut, längtandes till något annat, för gräset är ju alltid grönare där.
och jag har ju alltid vetat, det har ju alltid varit min stora sorg, vetskapen om att allting tar slut, men jag trodde inte att A och mitt slut var så nära inpå. men jag kan inte skylla det här på honom, har aldrig kunnat skylla något på någon, för han har all rätt i världen att hålla sig på sin sida av sätet. för jag har ju alltid hållt mig på min sida, egentligen, och det är när de inser det som de kryper tillbaka på sin.
men det gör mig alltid lite mer grå när de väl gör det. för ibland så hoppas jag att de ska stanna, fastän jag vet att det är dumt.
always expect the worst.

och innan han hoppar av säger han ingenting om helgen, frågar inte om jag vill ses, säger inte så mycket alls utan bara säger hej och går.
och jag säger ha det bra, och sedan kryper jag in lite mot mitten av sätena igen och låtsas att någon annan, okänd, sitter där och har armen om mina axlar i några sekunder.
sedan pluggar jag in ipoden igen och räknar regndroppar på fönsterrutan.

naturally

och oj den där killen är söt.

(okej, jag tillåter mig själv att vara lite sådan här. i alla fall ikväll.)

anything, spontaniously

och jag går in genom dörren till affären och den söta expediten fångar mina ögon direkt och nickar med ett leende och hela jag spricker upp, damn, han minns mig från mina 10 minuter härinne i fredags, i've still got it!
och jag lägger huvudet på sned och glittrar, fast idag gör jag det liksom på riktigt, inte för att jag kan utan för att jag inte kan låta bli. och jag styr mina steg fram mot honom och han vet precis vad det var jag kollade på och leker personal shopper åt mig och vänder mina provstrumpor åt rätt håll som om det vore viktigast i världen och sedan ser han på mig med klurig blick och jag skrattar, och oj den här killen är söt. och jag frågar om han kan lägga undan nån timme och han tar mitt namn och sedan skriver han ner det på en lapp och jag tycker om sättet han gör det på.
och jag återvänder och innan jag hinner gå in så ser han mig inifrån och vinkar genom fönstret och jag skiner upp en hel grå gata och ger den glans och han dyker in och oj den här killen är söt.

och när jag går ut och ser ner på mina fötter så ser jag att han måste ha hunnit klistra fast små vingar på sidan av mina skor, för jag nuddar liksom inte asfalten längre, och han måste ha hunnit häfta fast mina mungipor uppe vid mina öron när han häftade ihop mina kvitton, och jag vet inte vad det var han gjorde som fick mina ögon att glittra sådär fint igen.
men oj den här killen är söt.
suck... det här kommer sluta i ytterligare överbelastning av mitt konto.

i'm not who i used to be

och jag hinner inte med tiden som plötsligt fått vingar och börjat flyga.
ett tag sprang jag där nere på marken med mina kängor gjorda av bly, sprang och såg upp mot minuterna sekunderna och försökte hinna med. sedan hände något, för ett tag sen, som fick blykängorna att bli för tunga och jag som aldrig ger upp gav upp som bara jag kan, och jag satte mig ner bredvid en sten och såg på när flocken av minuter sekunder flög över mitt huvud, bort, iväg, och där sitter jag ännu.

och jag vet att det är de här dagarna som är mitt liv, inget mer, inget mindre, och att jag borde ta vara på dem så som jag alltid rått andra till att göra, men jag kan inte längre leva som jag lär. istället sitter jag i timmar och stirrar in i en vägg, in i mig själv, minns gårdagen och drömmer om framtiden medan nutiden flyger iväg från mig. iställer sitter jag här och funderar på om jag ska svara när telefonen påminner mig om de som jag brukade dela mina dagar med och sedan förbannar jag dem för att de glömt bort mig.

och allt det här får mina helveteshundar, mitt dåliga samvete, att bita och riva i min mage och mitt bröst, detta dåliga samvete som jag burit på hela mitt liv utan anledning, det som ingen tror finns är egentligen för stort för min lilla kropp, det är för tungt för mina lätta fötter.

och han ringde och han pratade och jag svarade och frågade artiga frågor men jag log inte som förr, för jag var för upptagen med att inte lägga på luren, för det gör mycket mindre ont när jag lägger på än när han gör det. och han lät glad, och jag vet inte om det var för att det var mig han pratade med eller för att han har hittat något annat, någon annanstans, någonting som får honom att känna sig som hemma, det där som han alltid var för mig.
och sedan sade han att han måste gå, att han skulle dissekera ett hjärta.
han skulle dissekera ett hjärta.
och allt jag kunde tänka på var om det var där mitt hjärta hamnat. hos honom, för honom att dissekera.

and when i see you, i really see you upside down

och jag slocknar i soffan och vaknar upp 14 timmar senare med så där ont i halsen som bara jag kan ha, när jag blir sjuk, varje gång jag blir sjuk (vilket händer rätt ofta nu för tiden).
och jag drar mig upp med ett huvud som hotar att spränga hela huset, bara för att inse att alla värktabletter är slut, och sedan inser jag att det är söndag och att alla apotek har stängt.
så jag lyckas göra en kopp te, sjukanmäla mig, och hamnar framför teven där två smådjävlar påstår att dom heter ibu & metin, ibu-metin, ibu-metin, ibu-metin och jag försöker få hjärnan att spränga sönder teven istället för sig själv men det fungerar inte.
jag hatar numera den där jävla reklamen.

och jag hatar verkligen att vara sjuk. verkligen.
och jag har verkligen inte råd eller tid att vara sjuk nu. verkligen inte.

aoch

aj mitt bankkonto!

fan att jag alltid glömmer vilken baksmälla retail therapy ger...

nu kan du få mig så lätt

och jag åkte hem igen och gick tillsammans med 18000 andra för att se håkan sjunga, och varje låt handlade om oss. han sjöng om alla nätterna på åvägen när vi höll oss kvar till gryningen, och om hur jag önskar att jag inte blev kär i dig, och om hur jag önskar att jag blir mer kär i dig.
och han sjöng om hur du är det finaste jag vet och att allén inte é så dålig ändå, när du går bredvid, och om att vi kanske ses på nån spårvagn nånstans. och jag såg upp mot himlen och tänkte att du kanske såg upp mot himlen samtidigt, och det tröstade mig att vi i alla fall lever under samma blå, och sen steg orden mot vår, deras himmel, och jag undrar, är du också själv?
var är du ikväll?

och sedan sjöng han om hur jag har hört att du träffat nån och jag hör att hon är allt jag inte var, och jag sjöng om hur jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. och jag mindes hur allt är falskt och bedrägeri, men det struntade jag i, för vi dansade och du har så mjuka läppar. och han sjöng om alla broar jag bränt och alla vänner jag känt, ingen som jag riktigt behöver, nej, och om hur jag inte går isär när jag går med dig.

och han sjöng vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den, och vad vet du om hur hjärtat kan bränna för kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva?

och när jag stod där och stirrade någons hand på någons axel och såg hur de såg på varandra så sjöng jag

jag blir hellre ensam, än lycklig med nån annan.

oh just remember the telephones, well they're working in both ways

och jag bestämde mig för att fly iväg från min stad några dagar så jag bokade tågbiljetter upp till stockholm och på väg till perrongen så beslutar jag mig för att fly iväg från mig själv några dagar, så jag begraver sorgsna ögon och tungt sinne långt ner och klistrar på utmanande ögon och kvicktänkthet.
och hamnar bredvid kille på tåget, 3-4 timmar av konstanta raggningsrepliker och förfrågningar, jag satte mig här av en anledning, hehe, och bekräftelsemonstret som jag låtsas som jag inte har hoppar av glädje och vältrar sig i suggestioner, och jag bestämmer mig för varför inte, jag ljuger ihop ny identitet, ny stad, blir någon annan och när jag kliver av tåget skyndar jag mig bort från honom, kanske från mitt andra jag med.
och på tunnelbanor försöker de fånga min blick och jag tittar på dem och de ler och jag ler tillbaka och vänder mig mot fönstret igen och försöker att inte börja skratta, och bekräftelsemonstret börjar bli övermätt, fast det vet vi ju alla att det aldrig riktigt blir.

och jag plockar upp mobilen ibland och funderar på att göra det G sa att jag väl kunde göra, skicka ett sms och säga att hej, jag är tjugo minuters resväg ifrån dig, ska vi ses? men jag vågar inte, borde våga, vet inte varför jag inte gör det, men det kanske är lika bra. kanske är det bättre, kanske ger det mig mindre att analysera sönder till atomer.

men sanningen är den att han är den enda som är värd att analysera.
den enda som jag vill ska se på mig i tunnelbanor på det där sättet är han.

uhoh

och jag har ipoden i öronen när någon bakom mig plötsligt knackar på min axel, säger att någon ropar på mig därborta, jag vänder mig om och i en bil sitter gammalt ligg från i våras som tydligen har tillbringat 2 minuter med att ropa efter mig och jag tänker att kan du inte bara ge upp efter två gånger som alla andra så jag slipper dig? men istället klistras leende på och han klagar på att det var för länge sedan och jag håller med och försöker att inte komma ihåg att jag ignorerade alla hans samtal, sms och blockade honom på msn, och han vill köra mig hem och jag måste komma på jättedåliga anledningar att inte hoppa in i bilen med honom, been there, done him, bokstavligt talat, men gud, vad är det med killar och signaler?

jag. är. inte. intresserad. av. dig. och. har. aldrig. varit.
du. var. vad. man. kallar. för. ersättningsobjekt.

och nej, det spelar ingen roll hur fin bil du har.

ett av partierna borde haft införandet av besöksförbud mot gamla ligg på deras agenda.
jag hade röstat på dem i alla fall.

i'm much too busy fucking up since you left me, but i will always be the prettiest mess you've seen

i just want to make it home to hold your hand

och de ser knappt på mig längre, tror jag ignorerar dem, tror jag inte vill prata.
och de tröttnar på min sorgsna uppenbarelse, på mina isgröna, tröttnar på mig och sättet jag agerar på, och varje gång de vänder sig bort från mig så minns jag hur många som har gjort just det och då hatar jag dem, men sedan drar sig hjärnan till minnes att det alltid är jag som lämnar först, min rygg vänder alltid först, och då hatar jag mig själv istället.

och när människor undrar om något har hänt vill jag bara sjunka ner ner ner genom asfalt, gräs, betong, jord, lava, om jag hoppas på att jag lyckas hålla en tillräckligt rak kurs så att jag hamnar i sunny australia och får börja om på nytt.
en gång till.

och jag träffar mina gamla nära vänner, eller ja, så nära de nu kan vara, och jag har inget att säga till dem och pinsam tystnad dyker upp och jag ser ut genom fönstret istället och längtar iväg till något annat.
och jag ringer A, men han svarar inte, och jag ser honom på stan och ringer igen, och han svarar inte och när han ringer tillbaka 4 timmar senare så är han sur för någonting, allting jag någonsin gjort mot honom och han säger inte ett ord om det, men jag hör isen i rösten och tänker att den måste smitta. och han säger du låter trött och jag svarar ja, jag sov och han säger aja, men sov vidare då, hej då och jag måste gömma händerna under soffkudden för att inte kasta mobilen ut genom fönstret och önska att det kunde vara jag som singlade ner genom syrekvävemolekyler.

och alla andra får mig att känna mig så ensam och när jag är själv känner jag mig ensam, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att springa ifrån det där tomma för jag har redan försökt springa barfota men fotsulorna fastnar alltid mot marken ändå.

jag borde lämna, men jag kan inte. kan inte kan inte kan inte.

always have, always will

och vi ses ensamma utanför, och i samma ögonblick som vi ser in i varandras ögon är vi inte ensamma längre.
och vi börjar gå, en och en, inga kramande händer, inga ömma ord, bara gå och le, vi låtsas att vi inte vet hur promenaden kommer sluta.
och vi pratar om att ringa vänner och ovänner, fråga vad de gör, men vi vet båda lika bra att de andra inte finns när vi är tillsammans. det har de aldrig gjort.
någon ringer min mobil, jag svarar, säger jag är ute och går med honom, telefonen blir tyst tills den säger va? och jag skrattar och lägger på och du skrattar och ingen av oss säger någonting.
och vi fortsätter ner till havet, mitt älskade hav, och himlen är nattblå och stjärnklar och jag sätter mig på den där bänken och du står och ser på mig och snart drar du upp mig och följer mig hem.
och på något sätt hamnar vi i min soffa, jag i ena hörnet, du i andra och jag spänner varje muskel för att inte smälta ihop till en pöl som oskuldsfullt flyter bort till dig för jag inbillar mig fortfarande att det där inte ska hända ikväll.
och du sitter med benen upp i soffan, uppdragna så att det är ett mellanrum mellan dem, och plötsligt klappar du dig mot bröstet och säger sätt dig här istället och du säger det som om det är det mest självklara i hela världen.
och mitt hjärta slutar nästan slå när jag flyttar mig ljudlöst intill dig men snart börjar det slå i takt med ditt och jag har aldrig känt mig så hel i hela mitt liv.
och vi låtsas se på tv men snart flyter vi ihop i en hög nånstans och dina läppar smeker mina så mjukt så självklart och dina händer är överallt men jag vill ha dem på ännu fler ställen och mina fingrar känner konturerna i ditt ansikte, de där konturerna som jag aldrig får nog av fastän jag kan dem utantill fler gånger om.
och du frågar om vi ska gå in i sovrummet och jag nickar ja, fortfarande ljudlöst och jag reser mig upp och du går nära mig bakom mig hela vägen fram till dörren där du tar tag i mig och slänger mig i vita drömmar och sedan lägger du armen över min nakna mage och jag lägger huvudet under din arm, den säkraste tryggaste platsen på hela jorden och våra hjärtan slår nog inte längre.

och morgonen efter sitter jag vid msn och ser på din bild och läser status online om och om igen och väntar på ett ord på samma sätt som du antagligen satt vid msn och läste status online om och om igen och väntade på ett ord som aldrig kom, från något håll alls och sedan skar vi sönder våra drömmar lite mer och väntade utan ord på nästa gång våra hjärtan skulle börja slå igen.

ytspänning

och jag har två sätt att hantera misslyckanden och pinsamheter; det ena är att älta det om om om om och om igen och det andra är att helt enkelt låtsas som om det aldrig hände, som om det inte finns.
det ena går mig på nerverna och det andra förstör mig, det andra kanske inte finner sin väg upp till hjärnan, kanske aldrig blir sönderanalyserat till små skarpa vassa glasbitar, nej, men på vägen ner till magen smälter de istället ner till en grågrå massa som lägger sig i magen, och ibland när massan är riktigt envis så fastnar den i hjärtat på vägen ner, svarta gråa klumpar på mitt hjärta.

och förut gick jag där varje dag och undrade varför de såg på mig som om jag var full av färger, rosa blått grönt gult, full av liv som olja på duk, när jag egentligen bara var grå.
och nu går jag där och undrar vad som hände, när färgerna försvann, när jag blev grå och sedan undrar jag när de slutade se mig.

och sedan vänder jag mig om och ser spegelbild i skyltfönster, bussfönster och glasbitar sticker ut ur mina ögon och jag förstår att de ser mig. nu mer än någonsin.

de ser mig för bra.

fiest

ute och springer, springer.
tar vägen förbi badplatsen, förbi grillplatsen och ser ett välbekant huvud på avstånd. pluggar ur ipoden och ler, för visst är det C.
C ler ännu större och säger kom hit honey, och jag tar ett kliv in i hans armar och skrattar.
vi säger det var länge sedan, M kommer fram ur ett hörn och ler ett hej han med och jag skuttar in i hans armar jag med och ibland glömmer man bort de där människorna som kan få en att le sådär okonstlat, och det är det som är charmen. om jag hade sett dem oftare så hade jag garanterat inte blivit så glad över att träffa dem.
de säger att vi måste fika någon dag, jag säger klart vi ska, kom förbi när ni vill och menar det verkligen.

till skillnad från när jag träffade E, en av mina "närmaste" vänner en kvart innan och inte hade något att säga till henne.

you don't know me

och jag tröttnar på att alla tröttnar på mig och jag tröttnar på mig själv.
och jag bestämmer mig, bestämmer mig för att börja låtsas igen, att le och gnistra igen, att utsidan ska bli lycklig, att jag ska hålla mig själv för mig själv.
och när de ser mig så ler jag och ser glad ut och jag låter inte min blick vandra iväg nu.
jag förpassar ångesten och sorgen till nätterna, förpassar tårarna till golv innanför låsta badrumsdörrar.
jag ska bli älskvärd.
i alla fall ska ni tro det.

and you're the only person in the world i feel that way about

och när jag inte träffar honom eller pratar med honom på lång tid så känns det ibland som om jag bara klänger mig fast vid ett minne, att han inte är allt det där jag kanske bara inbillar mig, att jag målar honom i för klara minnen och gör honom till något han inte är, inte var.
men varje gång vi pratar så hör man nästan klicket.
ibland önskar jag att jag kunde, men jag kan inte undkomma den där känslan av att allt är rätt när jag är med honom. att det är vi och vi är något annat.

han sa det en gång;

- det är konstigt.
- vad är konstigt?
- hur bra du passar in mellan mina armar.

burning

jag sätter mig vid datorn, kollar igenom listan över inloggade av ren reflex trots att jag slutade vänta på att han skulle finnas där för länge sedan.
men idag, idag står namnet där.
lättheten infinner sig i mitt vanligtvis turbulenta tunga sinne och jag skriver.
och han skriver.
han skriver att jag svävar med svaren.
jag skriver att han känner mig, jag tycker om att sväva.
för det gör han nog. känner mig. i alla fall. vad jag än vill tro. på något sätt förstår han, trots att han inte förstår alls.
det går inte att beskriva i bokstäver, hur mycket jag än försöker. så jag tänker inte försöka, inte idag.
och han skriver att ölen är billig och jag känner hur värme strålar ut i alla kroppsdelar som varit döda så länge och jag inser att mina mungipor lyfts till skyarna.
och han skriver att vi borde höras oftare, och jag tänker att jag hör dig varje sekund varje minut varje dag.
och efter ett tag sätter jag stopp, säger jag måste gå, säger åt honom att ha det bra, kram.
och han säger att vi hörs och säger ha det bra, kram.
och både mina ord och jag svävar.

i am trying to be mad as hell, but i end up getting drunk instead

och plötsligt resulterar varje ledig dag i en kväll av fylla, fastän jag inte blir full längre, så jag halsar och shottar och sitter på golvet med den där killen och vi babblar och skrattar och han ser in i mina ögon och glimten är där och jag ser in i hans ögon och glimten är där med, eller i alla fall alkoholen och ibland är de lika summa summarum.
och jag dansar och jag dansar bra och dom säger åt mig att dansa dåligt istället för dom blir avundsjuka annars och jag ler och dansar bra.
och jag springer upp och ner och ut och in och sedan springer jag upp igen, och när jag springer ner för andra gången så ser jag in i ögon jag känner, ögon som är som G's, fast det är inte hans, det är hans kusin och jag vet inte vad ödet har för problem till mig för det kan ju tydligen inte lämna mig ifred. och han ler och säger hej och kramkalas och jag ler och säger hej och alkohol är för jävligt för sedan börjar jag prata med honom och jag kommer inte ens ihåg vad jag sa.
och jag missar sista bussen hem och lyckas ta mig någon annanstans och sover två timmar, vaknar, inser att jag inte vill vara där, reser mig upp och drar på mig byxorna och jackan, smyger ut och tar tidig tidig buss hem och allt som finns kvar på min näthinna är hans ögon.
fastän de inte var hans.

watching me fall apart

och jag letar igenom min telefonbok på mobilen och fastnar vid ditt namn, din bild, ditt nummer.
jag har funderat på att radera det några gånger men snart insett att det inte skulle spela någon roll eftersom mina fingrar minns,alltid kommer att minnas, siffror på en mobil är lätta att radera men inte minnen, vanor, inpräntade i ryggraden.
blicken vandrar från ditt namn på displayen till den gröna knappen strax till vänster, under, och tanken av hur lätt det hade varit att trycka där och få höra din röst slår mig rakt i solar plexus men förlorar kraften lika snabbt igen för jag vet att jag inte kan, inte kunde, inte kommer kunna. att ringa dig, att skicka ett sms, det går inte, det har inte gått riktigt sedan den kvällen du gick, trots att du har ringt mig, skickat mig sms många gånger.
jag tror hindret kallas stolthet.
och jag kommer att tänka på min sms-inkorg. på de där meddelanden som ligger längst ner i listan, de som jag aldrig någonsin läser. de med ditt namn på, med dina ord i. de som bevisar allt det där jag aldrig ville se.
att du var min. bara min.
de har legat där i evigheter men jag har aldrig kunnat ta bort dem, när jag bytte mobil så fick de följa med på simkortet, för även om jag inte läser dem så finns de ändå där som en påminnelse om att det var på riktigt. om att du var på riktigt.

och jag träffade H idag och hon sa något som fick mig att nämna att du hade flyttat bort och hon såg bekymrat på mig hon med innan hon kom på andra tankar och frågade om du inte hade en flickvän, och jag tänker att jo det hade han ju faktiskt, vad hände med henne? och jag svarar att jag inte har en aning om det hon hon rycker på axlarna och min förvirring växer och krymper på samma gång för det enda jag verkligen vill göra nuförtiden är att ta av mig kläderna, lägga mig i det höstkalla havet och flyta, flyta tills jag inte kan flyta längre. och då vill jag sjunka.
och medan jag sjunker ska jag tänka på orden i de där smsen.

innan bomberna - kristian anttila

men som allt annat brann kvällen ner till glöd
och jag såg sprickor i himlavalvet och gav mig iväg
lämnade kvar minnet av hur du tog min hand
innan bomberna föll, innan hoppet kom till sömns
gav mig ett löfte om något högre, någon annanstans
om hur lång tid, i vilken famn, i vilket liv?
jag tittade upp och jag såg flygplanen, eller var det svalor?
jag är tyst, här upphör spåren, boken stängs
du sa allt har ett slut
mitt börjar här och nu

i hate this place, i hate this crowd

fester jag inte vill gå på, fester där alla vet vem jag är och där känslan av att alla förväntar sig saker av mig ger mig paranoia. vill springa iväg och sätta mig ensam i ett undangömt hörn där ingen hittar mig, men istället sätter jag mig vid A och lägger huvudet på sned och blinkar lite och efter en sekund kanske två har han glömt vad det nu var han var sur över och ser på mig på samma ögon som vanligt och jag hatar mig själv.
som vanligt slutar det med att jag är ensam tjej kvar på hela stället och någon säger att jag är själv kvar för att alla killar vill ha mig kvar och jag spyr på mig själv och undrar vad fan jag inte reser mig upp och går ut genom dörren.
jag sätter mig på trappan med jon och dricker lite till och jon gör det samma och vi lägger ner sarkasmerna ett tag och ser på blixtarna i horisonten som färgar natten blåblåblå och vi går in och han shottar ner mig men jag kan fan inte ens bli full längre.
så jag drar på mig skepparkavajen, märker inte regnet utan går sakta hem igenom natten, kommer hem, borstar tänderna, tvättar ansiktet noggrant men avsmaken i blicken i spegeln går inte bort hur mycket jag än skrubbar så jag släcker lampan och går och lägger mig ensam i min för stora säng.
ser ut genom regnet och undrar vad du gör ikväll.
beslutar mig för att jag inte vill veta.

för hon sa att allting var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

och på vägen ner till stan ser jag ett brunt löv singla ner från ett träd, stannar upp och inser att sommaren är över, och jag har inte ens märkt att den har börjat.
jag har alltid målat sommar älskade sommar i solnedgångar och värme, grillfester och värme, salta bad och värme, värme inte bara utanför utan såväl inuti, har alltid målat de där månaderna i att allt känns lättare, bra, att det kommer att ordna sig. har alltid känt sorg när hösten har fötts i spåren efter.
vad som hände vet jag inte, för nu gör min hjärna bara ett kort konstaterande av att sommaren är död och sedan fyller acceptansens tomhet det lilla hålet som brukade tas upp av solen.

och A är sur på mig utan anledning och jag undrar stilla om löven faller där G är, för jag vet inte längre hur han har det eller ens var han är, och sedan saknar jag honom lite till och jag har inte ens berättat för mina vänner att han har flyttat och jag vet inte riktigt varför.

det är höst i göteborg
jag passerar kortedala torg
regnet faller hårt över natten, över alla hemlösa katter
låt mig få sova en stund
bara en liten liten blund
för hon sa att allting var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

så vi pratade i timmar
dina tårar i mina lakan
du sa att du tyckte du var ful
jag fattar ingenting
för det där är skitsnack, och det vet du
du är det vackraste jag har sett ju
jag har förlorat mig själv i dig
förlorar jag dig så förlorar jag mig
hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv

när hon sa att allt var över
såg jag henne gå där bland löven
det enda minne jag behöver
hon sa att allt var lönlöst
men när hon reste sig för att gå
gick mitt hjärta aldrig sönder
jag kommer aldrig förstå

jag kommer aldrig förstå
jag kommer aldrig förstå

jag tyckte hon sa lönnlöv - jens lekman