för allt blir fel

och jag känner mig inte hemma här längre, fördriver mina dagar på stan för hjärnan minns inte saker som man brukade, kan göra. orkar inte ringa alla de som gav upp med konststycket att ringa mig för flera veckor sedan, orkar inte umgås med alla de som jag har tröttnat på och det sorgliga är att jag har tröttnat på alla, allt och jag vet inte riktigt vad det är meningen att jag ska göra med det här livet.
och ibland fastnar jag med blicken lite för länge på ingenting, och någon undrar om jag mår bra och jag måste ljuga, svara jadåjagärbaralitetrött, ord som är inövade under år dagar minuter, upprepade gång på gång och som kommer av reflex numera, som om det ligger inövat i ryggraden.

och ibland undrar jag om mitt hjärta fortfarande slår och ibland undrar jag om jag inte har fastnat i någonting ingenting mittemellan, och när jag ser förälskade, självlysande par på gatan så undrar jag om jag någonsin kommer bli sådan, om jag någonsin var sådan, om inte allt bara är en önskedröm för att komma undan frågan om jag någonsin kommer komma undan ensamheten.

och när jag står i en affär och de börjar spela en av dina favoriter i högtalarna så måste jag stanna upp och entvåtre sekunder senare när någons mobil börjar spela en annan så undrar jag om någon leker med mig, om någon bara lägger in alla smärtsamma minnen i min vardag fastän jag vet att det är mitt eget fel, bara mitt.
och jag står kvar och stirrar på samma klädhängare lite för länge, ytterligare en gång.

28

mobilen tjänstgör som väckarklocka och jag släpar mig upp ur sängen alldeles för tidigt för att det ska vara mänskligt. kaffe, buss, kramkalas, vadhardugjortisommar alldeles för många gånger och samma svar ännu fler gånger. introduktioner och nya lärare som tänker att de i alla fall kan låtsas att de är pedagogiska första veckan, upprop, fel uttal och så vidare och så vidare, och efter två timmar märker man inte ens att man har varit borta.

köper gymkort för för mycket pengar, tar mig hem och faller ihop på soffan, sover mig igenom tre timmar, vaknar och är ännu tröttare än jag var innan.

jepp, skolan har börjat.

you drive away, from the car crash of my heart

och jag träffar hans småsyskon, och min blick stannar lite för länge i deras ansikten flera gånger, och det gör ont, ont att se hans ögon, hans mun, hans leende i andra, och de ser undrande på mig, varför stirrar hon så på mig? och jag vill bara säga att jag saknar honom, säg till honom att jag saknar, men jag ler och babblar och säger ingenting relevant alls.

and you'll have my heart

och där är du, du går ur bilen, jag känner svärta, måste vända mig bort från dig för att våga vända ögonen tillbaka mot dig.
samtal utan ord, bara artighetsfraser, jag kan inte prata, inte med dig, inte nu, måste fokusera på att inte bryta ner mig själv inifrån, måste fokusera på att inte förmultna och bli ett med jorden under mig.
du ler, ser med dina blå på mig, säger att flygbiljetter är billigare än tåg, du kommer tillbaka.
jag ler, ser med mina gröna in i mig, nickar, förbjuder mitt hjärta att hoppas.
jag har inga ord kvar, allt som finns kvar går inte att säga, det är bara tankar som ännu inte lärt sig flyga ut, som kanske aldrig kommer lära sig, för det kanske inte är lönt om landningsbanan som du är inte finns kvar.

du säger du åker imorgon.
jag säger okej.
du försöker se mig.
dina ögon känns som pilar i hjärtat, men det är bara mitt fel.
jag nickar, säger ha det bra, vänder ryggen till igen, för pilar i ryggen gör mindre ont.
du blundar, nickar, öppnar dörren, går in i bilen, stänger mig ute, och kör iväg.

jag ler, viskar kör försiktigt.

du försvinner.

it's only memories

kaffe, sol, blå himmel sträcker sig över hela världen nästan, bara för att retas.
igår spelar ingen roll, inte imorgon heller, inte ens idag.
det får bära eller brista nu.

blog&yo

och jag funderar ibland på varför jag har den här bloggen. jag är egentligen ingen bloggmänniska, eller nej, jag är egentligen ingen dagboksmänniska. jag försökte förr, för alla små flickor ska ju skriva dagböcker, och jag önskade mig en ny varje födelsedag, sådana fina med disneymotiv, ringaren i notre dame, micke och molle - jag har haft dom alla.
och slängt eller kasserat alla.
jag tycker inte om när saken blir måsten. då blir jag rädd och springer iväg (även från dagböcker).

så plötsligt finner jag mig själv skrivandes dag efter dag, och inte bara dag efter dag utan om mig själv, om allt det där jag inte pratar om, om allt som inte finns på utsidan.

jag hittade en plats där jag kunde få ut det. som terapi. jag skulle antagligen vara en psykologs värsta mardröm, så jag är min egen psykolog istället, och det här är mina bläckplumpar, mina ord, det här är jag.
och när jag har skrivit ner det och kan se det framför mig, på riktigt, så känns det som om en del av mig kan släppa det.
när jag ser det framför mig så ser jag honom lite klarare. ångesten släpper för ett litet tag, lugnet kan infinna sig ibland.

det kanske är sant i alla fall, det där jag aldrig har trott på. kanske är ingen människa en ö.
det här kanske är min bro.

because if you start asking, i'll pull this heat i'm packing

så jag drog på mig joggingskorna igen, för andra gången denna veckan, pluggade in ipoden och gav mig ut. jag är lite förvånad över att jag faktiskt orkar springa mer & snabbare nu, när jag knappt har tränat på hela sommaren, än vad jag orkade i våras (eller så är det bara ytterligare ett bevis på att jag höll på att träna ihjäl mig).
jag sprang och sprang och plötsligt försvann allt annat än fötterna och musiken, jag hade hjärtat i halsgropen och var på väg att spy ut det, men vad fan, det hade kanske bara varit bra. jag fortsatte springa, jag måste sett manisk ut.
jag springer förbi utkiksplatsen, viker in på grusvägen med havet bredvid mig och omgiven av buskar, ser två figurer på avstånd, inser snart att det är dina föräldrar (vad fan VILL du mig, kan du inte bara lämna mig ifred för en enda dag, det här är ju helt GALET), fyrar av ett snabbt leende och säger hej, dom ler tillbaka och ser bekymrade ut och det känns som att allt jag får nuförtiden är bekymrade blickar, ser jag verkligen så miserabel ut?
i alla fall, springer jag förbi dom lite för snabbt och innan jag vet ordet av så ruschar jag.
jag tror du gör mig lite frusterad.
eller, dina föräldrar rättare sagt. (okej, du)
men alltså... alla dessa blickar.
suck.

the stars shine in the sky tonight

och jag ligger sömnlös om natten och stirrar upp i taket, i väggen, i kudden, i ingenting. det är för varmt, för kallt, för syrefattigt, allt på en och samma gång och tankarna springer ut ur min hjärna lika fort som de kommer in.
hjärtat går på högvarv och sekunderna släpar sig förbi medan minuterna springer iväg.
något där ute blixtrar, jag tror att det är åska och ligger och räknar för att få reda på om den är nära, men inget muller kommer och jag inser att det blixtrar i mina ögon, och jag vet inte.

jag är på väg upp mot alkohol, vad som helst som får mig att slappna av, men jag orkar inte resa mig upp, är för rädd för skuggorna som verkar kasta sig fram och tillbaka utanför sovrumsdörren.

jag hör vingar fladdra men är inte säker på om det är en fjäril som hamnat fel eller demonerna under sängkanten som rör sig.

tysta tårar rinner nästan utan att jag märker det, jag kastar mig fram och tillbaka för att hitta sömnen någonstans, den måste ligga gömd under täcket, eller hur?
mina tankar gör upp en plan på vad jag ska säga om jag träffar honom igen, fast jag vet att jag antagligen inte kommer göra det, magen vänder och vrider sig och det är väl inte så här det ska vara?

jag sätter mig upp i sängen, drar upp rullgardinen och ser ut på stjärnorna, samma stjärnor som vi brukade se på när vi just hade hittat varandra.
vi låg alldeles själva på gräsmattor och log och såg på stjärnor.
vi satt på klippor med havet framför oss och såg på stjärnor.
jag log och såg in i dina ögon och såg stjärnor.
du gick ut genom dörren den där kvällen, med ögon som bad mig om något som jag önskar att jag hade kunnat ge, och jag såg stjärnor.

jag sitter i min säng, ensam och sömnlös och ser stjärnor.
stjärnorna finns kvar länge.
lite för länge.

looks like i'm losing this fight

hur kan tre ord förstöra så mycket?
jag ska flytta.
och min värld rasar och jag kan nästan inte andas.
och allt jag svarar är jaha, på så vis, och jag undrar hur det är möjligt att rösterna som skriker inuti inte hörs ut, nej åk inte lämna inte mina drömmar mina ord mina minnen, snälla du lämna inte mig.

jag är så jävla maktlös, jag hatar hatar hatar hatar det här och mig och att jag är så jävla efter och att mina röster inte hörs ut. och jag förstår alla bekymrade blickar fastän att min blick blev is i samma ögonblick som du sa till uppsala.

och hela dagen innan jag fick veta hade några ord ekat i min hjärna utan att jag visste varför.
people come back.
sedan fick jag veta. och jag vet att du inte kommer tillbaka. att det är punkt nu. du åker. till något annat, och det finns inte en enda jävla sak jag kan göra åt det och jag har så ont i mitt hjärta att jag inte kan ta djupa andetag, för då kramar en osynlig hand om det.

och jag sitter och stirrar ut i luften.

helvete, varför gör jag så här mot mig själv?
helvete.

hjärtattack

han ska åka härifrån.
han ska flytta 50 mil härifrån.
han ska flytta till uppsala.
åh herregud.

aj mitt hjärta, jag tror jag dör nu.

you keep on talking about reconstruction

och varje gång du är nära känner jag längtan, längtan efter armar som håller om mig, en näsa som andas in min luft och mitt hår, en mun på min panna och ett leende som inte bryr sig om att jag är dum och trasslig. längtan efter fingrar som stryker över min rygg och som smeker mig till sömns, längtan efter att vakna och känna någon bredvid, längtan över ett bröst att luta huvudet mot.

och varje gång du sitter bredvid mig så funderar jag över om jag kanske bara kanske ska flytta mina ben närmare dina så att de snuddar sådär, och varje gång du sluter dina händer om mina handleder så reser sig håren på mina armar och hjärnan springer ett extra varv.

och varje gång du lägger ditt huvud på sned och ser, tittar, stirrar in i mina ögon som om du
letar efter något där, sanningen kanske, så försöker jag se tillbaka men du ser så bönfallande och så hjälplös ut, som om du vill att jag ska rädda dig och jag vet att man bara kan rädda sig själv och jag vet att du är för djupt nere i det här, att du snart drunknar, så jag måste blunda och titta bort.

och trots att jag vill flytta närmare varje gång jag ligger nära så vet jag att det inte är på grund av dig utan bara en längtan, en längtan efter något annat, nej, någon annan, och du behöver inte mig och det jag gör.

jag bara längtar efter något annat, någon annanstans.

love is no big truth

och jag har just upptäckt att förälskelsekänslor är ganska lika de fjärilar i magen man får av riktigt starkt kaffe.

damn, kaffe är världens bästa uppfinning.

you squandered your chances

och det är fel, det känns fel, den här situationen kräver något mer än dina bekymrade blickar och platityder - det känns fel att vi är som mötande spökskepp ute i dimman som tror vi är ensamma och på grund av det blir så förvånade när vi möts att vi inte kan yttra en blinkning, ett nödmeddelande, ett kanonskott, inte ens ett jävla ord.

och det känns fel att jag blir någon annan varje gång vi pratar, att jag blir cynisk, leende, självförtroendet själv, jag tror bekymmerlös är ordet, alldeles alldeles fri.
och det är fel att leendet dör bort och blicken får något svart och sorgset i sig varje gång vi slutar prata och du går, lämnar mig ifred, för hon behöver ju helt klart inte mig, det har hon aldrig.

och det är fel fel fel att jag känner mig så tom efter att jag träffat dig, så tom trots att hela hjärnan hjärtat hela jag fylls av alla de där orden som aldrig får lämna mina läppar, fylld av alla fantasier och dagdrömmar om det där ögonblicket när du ser in i mina ögon och jag ser in i dina och jag låter dig se mig, hela mig, bara mig, för jag ser ju bara dig.

och det är så fel att jag aldrig låter dig veta sanningen.
att jag saknar dig.

compliments

och vi möttes med våra cyklar idag, längst uppe i en backe. jag skulle ner på en sida, han på en annan. jag såg honom på långt håll.
vi sa hej, bara hej, inget av alla de ord som aldrig blev och aldrig blir sagda.
och han såg på mig och såg bekymrad ut.
på riktigt. innan vi cyklade vidare.
jag tycker inte om när folk ser på mig och ser bekymrade ut.
det får mig att undra vad de bekymrar sig för.
fler frågor utan svar är inte vad jag behöver.

it's about progress (i've got a taste for blood)

whisteling a new tune, hoping it will come soon

det är löjligt hur mycket man kan gå runt och noja sig över ett telefonsamtal.
och hur enkelt det känns när man väl har ringt det.

och snart är det tillbaka till verkligheten, studier på heltid, spanska italienska psykologi blablabla, för första gången någonsin känns det skönt (i alla fall än så länge) tillbaka till rutiner, tillbaka till alla människor man inte har träffat på evighet, bort härifrån, bort från dig.

och jag ska köpa nytt gymkort, faktiskt bry mig lite om det jag gör (?), festa, bli glad (?), köpa en ny kalender, slänga den där gamla som din födelsedag fortfarande står kvar i (det spelar ingen roll hur mycket jag suddar, avtrycken försvinner liksom inte). jag ska träffa någon som får mig att le, hoppas, jag ska läsa de där böckerna och jag ska börja följa en tv-serie, i alla fall en. och jag ska köpa en liten cappucino nästan varje morgon och samla stämplar på mitt coffecupkort som har legat oanvänt i plånboken hela sommaren, jag ska köpa nya kläder för alla pengar som jag inte har, jag ska se på solnedgången på bussen hem och inte tänka på att du kanske går på på nästa hållplats. jag ska ladda min ipod varje kväll så att jag alltid har något att lyssna på på spårvagnen, jag ska gå ner till espresso house och äta grova scones med cream cheese på håltimmarna, ligga och sola vid fontänen mitt emot storan, jag ska göra allt det där jag brukar göra men på riktigt den här gången.

man kan ju alltid hoppas, eller hur?
(men det spelar ingen roll hur mycket jag suddar, avtrycken försvinner liksom inte)

parasitpatetik

Anonymous said...
I say briefly: Best! Useful information. Good job guys.»
torsdag, 10 augusti, 2006


va?
det här är inte information.
det här är självömkan på högsta nivå.
inte useful någonstans.

arghgg.

anonymous, i will hunt you down.

the wrong hands

men vad fan är det med alla dessa spamkommentarerna? de har tagit över min blogg.
det är som ett stort hån, jag skriver något som tar evigheter och som är som en bit av mitt hjärta och sen får man nåt "you've got very nice pictures and graphics!"

va?!?
jag har typ tre bilder på hela den här bloggen?!

jag vill bara ta tag i personen i fråga, ruska om honom och skrika det här för fan min själ!

haha. det här blev ju rätt komiskt.

men kan ni lämna min blogg ifred?

och jag tänker inte säga snälla, pretty please, för ni är parasiter.

(jag är lite lättirriterad nu för tiden)

everyone is trying to be someone

och så fort jag skickat iväg sms till honom så loggar han in på msn, A lilla A.
jag klänger mig fast vid honom utan att det märks, han får vara min räddare, den som håller mig kvar uppe på jorden när jag helst av allt vill sjunka ner under.
och ibland när han har jeans och vit t-shirt så ler jag lite extra mot honom (för det finns inget snyggare på en kille än jeans och vit t-shirt) och ibland när han sitter nära så slänger jag upp mina ben i knät på honom, för även om han kanske ser på mig med ögon som jag inte förtjänar så vet jag att han har lärt sig och att han längst inne vet.
jag vet att det inte gör något att jag inte släpper honom längst in.
så jag kan slappna av, med benen i hans knä och med hans leende i mina ögon.
och när jag går så vet jag att jag kanske borde stanna. men jag vet också att han vet att jag inte kommer göra det.
kanske gör det mig oförtjänt av honom, men han finns där fortfarande och jag är väl lite glad för det.
glad för att det finns någon som inte kräver någonting.

pellegrino

och det finns inte mycket som är skönare än att få en oväntad sovmorgon. ni vet när man går upp klockan 7, är aptrött och verkligen inte orkar jobba, och man plötsligt inser att det är imorgon man ska jobba.
och man kan bara gå och lägga sig igen, med gott samvete.
sådär som man önskar att man kunde göra varje gång man egentligen ska iväg och jobba.

och jag bakar morotsbröd.
öhm.

i guess she said that too

jag vet ju så väl att det är smärtan som gör att man vet att man lever.
det är kanske därför avsaknaden av allt - inklusive smärtan - gör mig så trött.
om jag åtminstone hade ont kanske det hade varit lättare.

trasselfia goes 53

1. Jag anser mig inte behöva någon annan än mig själv
2. Jag värderar mig själv efter hur jag lyckas med saker och ting
3. Jag har alltid tyckt att olycklig kärlek är vackrare än lycklig
4. Jag blir rädd när jag inser hur lik jag är min pappa
5. Jag lugnar mig för det mesta när jag lyckas förtränga det igen
6. Jag är lite för bra på att förtränga saker
7. Detta trots att jag anser att man kan ljuga för vem som helst, men aldrig för sig själv
8. Jag tycker inte om att ljuga, däremot kringgår jag gärna sanningen
9. Jag utnyttjar gärna människor för att komma dit jag vill
10. Jag kan för det mesta utan svårighet sätta mig in i andras känslor och situationer
11. Jag ber extremt sällan om ursäkt eller förlåtelse
12. Jag skämtar ofta bort obekväma situationer utan svårighet
13. De obekväma situationerna innebär ofta att någon försöker lära känna mig på riktigt
14. Jag känner mig extremt obekväm när mina föräldrar rör mig
15. Samma sak gäller ofta andra människor
16. Förutom när jag är full
17. När jag är onykter tar jag alltid allting på väldigt lite allvar
18. Vilket leder till att jag ofta gör något dumt
19. Jag är bra på att få vem som helst att känna sig intressant om jag vill
20. Jag har alltid velat ta hand om mig själv
21. Jag har varit tillsammans med en av mina tränare
22. Det finns bara en enda person som jag egentligen har saknat, och honom drev jag bort
23. Jag är bra på att driva bort människor
24. Mina föräldrar vet ingenting om mitt liv
25. Det finns ingen som känner mig på riktigt
26. Jag tycker om att ha det så
27. Jag tycker om att sova
28. Jag dansar gärna, och bra
29. Jag flörtar med i stort sett varje kille jag träffar
30. Fast inte om dom är jättefula
31. Jag är allmänt känd för att vara svår
32. Jag är även allmänt känd för att vara en besserwisser
33. Jag har aldrig självmant sagt till någon att jag älskar den, inte ens mina föräldrar
34. Förutom till mina föräldrar har jag aldrig sagt till någon alls att jag älskar någon
35. Jag älskar sommaren och havet
36. Jag känner mig hemma vid havet
37. Jag dagdrömmer mig genom mina dagar
38. Jag avskyr när människor fördömer andra på grund av deras musiksmak
39. Jag avskyr fördomar överhuvudtaget och försöker att inte ha några
40. Fast jag vet att fela är mänskligt
41. Jag hatar att förlora
42. Jag hatar mig själv när jag förlorar
43. Jag är rädd för att misslyckas, vilket ofta gör att jag inte vågar prova på nya saker
44. Jag är rädd för att bli lämnad
45. Så jag lämnar själv istället
46. Jag tycker om att vara ensam
47. När jag var liten låste jag in mig på toaletten för att få vara ifred från mina kompisar
48. Ibland låser jag in mig på toaletten, lägger mig i fosterställning på golvet och gråter
49. Om jag skulle vara ett djur så skulle jag vilja vara en fiskmås
50. Min familj är extremt dysfunktionell
51. Förra julen gick jag iväg och åt min middag själv ute i vardagsrummet
52. Jag är jättekittlig i svanken
53. Om någon som kände mig hittade till den här bloggen skulle jag vara tvungen att utesluta han/henne ur min bekantskapskrets

here we go

andra poolpartyt på sju dagar (trots att jag hellre hade legat hemma i soffan), rätt okej antar jag, apple martinis i sommarregnet, blickar blickar, åh alla dessa blickar jag vill bara strypa er och skrika förstår ni inte hur patetiska ni är men jag tänder ändå cigaretter åt killar i poolen,
k#1 - men jag vill ju ha den i munnen
k#2 - haha, så du vill ha den i munnen? så får du ju inte säga
k#1 - haha
trassel - suck, leende
kille #2 - fast jag vet inte, du lilla trassel kanske går med på det, flörtblinkar, du kanske gillar att ta den i munnen
trassel - nej tack, går

lite senare, hämtar öl åt andra killar, dom säger vilken service, jag ler konstlat, säger var är dricksen då? kille spänner blicken i mig säger vill du ha den i pengar eller á natura?
jag ler lite mer konstlat, spänner blicken i honom, pengar blir jättebra, ler och går igen, med nävarna tryckta längs sidorna för att inte slå till honom eller mig själv, för fan jag är ju lika patetisk jag.
men vad fan tror du att jag ska säga? åh, nämen á natura är den enda valuta som gäller för mig, kom så går vi in på toan och kör en omgång blink blink?
jag tycker om att ligga i min soffa. själv.

patetik

fötterna rör sig, den ena framför den andra, den andra framför den ena. sommaren verkar ha försvunnit, klockan är inte ens tio men solljuset lika frånvarande ute i verkligheten som inne i mig. luften står stilla, inte en vindpust, änglarna vill nog inte leka ikväll. allt står stilla.
droppar faller ner, snart fler, till slut alldeles för många och skyfallet färgar min gråa kofta svart.
jag står bara och stirrar på något, vet inte vad. vad som helst kanske.
min värld känns inte riktig längre, jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig.
ingenting känns äkta längre, inte ens smärtan. allt känns bara grått tomt meningslöst.
tankar spökar i mitt huvud, borde äta, borde le lite, borde ringa mina vänner. borde inte kasta bort allt och mig själv.
men ändå, det spelar ingen roll. alls.
himlen speglar min hjärna, min insida, mitt hjärta, det största molnet mina ögon sett ligger över mig, blåttsvartgrått. det är stilla, sträcker sig inte riktigt över hela himlen än, framför mig ligger en strimma vackert midnattsblått, ljuset i tunneln kanske.
och det ser ut som om jag bara går en stund så kommer jag fram till gränsen där det inte regnar mer, där himlen är vackert midnattsblå och där molnen ligger bakom mig, men jag vet att det inte är så. dit bort når jag inte.
jag orkar inte gå så långt, orkar inte prata längre, orkar inte äta, orkar inte sova, orkar inte tänka orkar inte känna, orkar överhuvudtaget ingenting någonsin alls.
jag finns inte på riktigt nu.

eclipse

och med huvudet fullt av värk och magen full av illamående kommer jag hem till slut, sitter här, vet inte varför, som om något fattas mig och det vet jag ju att det gör.

love, love, love fades away

och varje gång telefonen har ringt de senaste två dygnen så har jag ignorerat den, vänner, jobb, familj som undrar vart är du och vad gör du, har något hänt, varför svarar du inte i telefonen, men varför ringer du inte tillbaka och jag fortsätter ignorera samtal och meddelanden för jag är för upptagen med att inte tänka, för upptagen med att försöka stilla orkanen som härjar i magen, min hjärna är för upptagen med att försöka undanhålla sanningen från mitt hjärta.

och jag borde äta mer och oftare och jag är blek och mina byxor är för stora och ramlar nästan ner när jag jobbar och bär två kaffekannor i varje hand och därmed inte har någon hand att dra upp dom med.

och sängen är så stor och vit och inbjudande och luften är så klar och skön att andas, och ensamheten är så underbarunderbarunderbar.

och jag vet att jag inte kan fortsätta så här, jag känner det.
men jag tror att jag börjar sjunka. på riktigt.

how our days have come and passed

jag lever fortfarande på ytan, tänker inte inte alls, jag kan inte ens gråta. tårarna är slut.
jag fick mani. städmani. jag - jag, som aldrig någonsin städar, och om jag mot förmodan gör det så blir det på höjd några drag med dammsugaren.
jag städade i tre fucking timmar.
jag städade min garderob. slängde ut allt gammalt (symbolik hey, och jag har en såndär walkinvariantt så det är värre än det låter), städade städade, tough alliance dunkade i mina öron, electronicapop med inga dolda budskap, inga dolda känslor, bara glada rytmer och rimmande ord, allt jag klarar av att lyssna på nu, allt jag vill lyssna på, för allt annat påminner om honom.
så jag gör mitt bästa för att inte tänka på honom, fyller min hjärna med tough alliance, böcker, städning, sömn, dödprat anything goes.
men vad hjälper det när den där presenten helt plötsligt dyker upp längst inne i garderoben.
den där jag köpte till honom i london, nån vecka innan vi gjorde slut.
den där som jag aldrig gav honom för att jag var så trött på alla problem.
den där som jag gömde längst in i garderoben och idag hittar och alla tough alliancelåtar kan inte hjälpa alls.
för bara några sekunder köksknivar i mitt hjärta, sablar och hammare bankar och jag stirrar, vad ska jag göra av det här, ilska fyller mig, eller är det sorg?
jag slänger presenten i soppåsen, så hårt jag kan, vill inte ha den och det finns ingen annan som jag vill ge den till. den var till dig men du kommer aldrig få den.
den kommer att brinna på en soptipp istället.
och hur jävla lätt är det att glömma dig när du envisas med att dyka upp hela tiden, du dök upp igår och tvingade mig att springa med dig och köpa pizza och jag tänker alltid att nästa gång ska jag inte bry mig om dig, låta dig springa själv, låta dig gå.
men jag rår bara inte för det.
och när jag väl kommit över presenten så loggar du in på msn och jag hatarhatarhatar att du får mig att känna så här, för visst ligger känslan och gråten där, gömd under någon filt i brösttrakten.
för du är överallt och jag kan inte hjälpa det.

lua

och tid att inse faktum att du inte är min längre, hon var där och hon var inte som jag, inte som jag och inte som du alls. hon var glad och hon var lite lagom söt och fan hon var glad.
inte som jag. inte full av problem som måste lösas och inte full av mystik som till början är spännande men som blir svartare och svartare i takt med att dagarna går och du inser att du inte kan lösa problemen, hon var en såndär bratjej. en svärfarsdröm. hon var inte en sådan som jag, en sådan mystisk tjej. en tjej som skulle flörtat med svärfar i stället.
och det slår mig hur lika vi är, du och jag. lika svarta, lika mystiska, inte underligt att det inte gick, att vi fick lämna varandra. mörka sinnen behöver kanske ett ljust för att inte gå under, och du har hittat ditt ljusa.
jag saknar fortfarande ditt svarta.
så alkohol blir hjälpen, tacka gud för alkohol, alkoholen inbillar mig att det inte spelar någon roll, inte ens när jag liksom står utanför mig själv och ser mig springa ut ifrån huset, bort ut, in i skuggorna i en buske där jag sitter och andas.
men inga tårar, inte nu, inte då. inga ingående tankar som upprör, jag lever på ytan.
någon kille som heter jesper ger mig en blomma, en orange, jag ser på den, inbillar mig att den är från dig. jag sätter den bakom örat.
jag smiter iväg från de andra, går upp, befinner mig plötsligt i ditt rum, vårt rum som nu är erat rum, framför sängen som du brukade dela med mig men som nu bär en bratjej.
jag tar ett andetag, inser.
tar blomman från mitt öra, den som var från dig.
lägger den på din huvudkudde.
ler och inser att det är så här det är.
och går hem.

i'm all dressed up for you, i'm all dressed up for her too

jag har inte träffat honom på evighet och evigheter.
och ikväll är det så, att jag ska dit, till honom, till honom och hans bror.
och kanske dit, till henne. hondennya. om hon finns längre. vad vet jag?
tid att stänga av.
kroppen är brun, slät, glänsande,
benen nyrakade och mjuka.
håret tänker volym, blankt allt på plats.
hyn jämn, lugn, fasad över vad som pågår där under.
läppar svala svala, inbjudande.
ögonfransar, långa svepande svarta.
ögon.
ögon tomma.
ögon går inte att sminka över.