blog&yo

och jag funderar ibland på varför jag har den här bloggen. jag är egentligen ingen bloggmänniska, eller nej, jag är egentligen ingen dagboksmänniska. jag försökte förr, för alla små flickor ska ju skriva dagböcker, och jag önskade mig en ny varje födelsedag, sådana fina med disneymotiv, ringaren i notre dame, micke och molle - jag har haft dom alla.
och slängt eller kasserat alla.
jag tycker inte om när saken blir måsten. då blir jag rädd och springer iväg (även från dagböcker).

så plötsligt finner jag mig själv skrivandes dag efter dag, och inte bara dag efter dag utan om mig själv, om allt det där jag inte pratar om, om allt som inte finns på utsidan.

jag hittade en plats där jag kunde få ut det. som terapi. jag skulle antagligen vara en psykologs värsta mardröm, så jag är min egen psykolog istället, och det här är mina bläckplumpar, mina ord, det här är jag.
och när jag har skrivit ner det och kan se det framför mig, på riktigt, så känns det som om en del av mig kan släppa det.
när jag ser det framför mig så ser jag honom lite klarare. ångesten släpper för ett litet tag, lugnet kan infinna sig ibland.

det kanske är sant i alla fall, det där jag aldrig har trott på. kanske är ingen människa en ö.
det här kanske är min bro.