you keep on talking about reconstruction

och varje gång du är nära känner jag längtan, längtan efter armar som håller om mig, en näsa som andas in min luft och mitt hår, en mun på min panna och ett leende som inte bryr sig om att jag är dum och trasslig. längtan efter fingrar som stryker över min rygg och som smeker mig till sömns, längtan efter att vakna och känna någon bredvid, längtan över ett bröst att luta huvudet mot.

och varje gång du sitter bredvid mig så funderar jag över om jag kanske bara kanske ska flytta mina ben närmare dina så att de snuddar sådär, och varje gång du sluter dina händer om mina handleder så reser sig håren på mina armar och hjärnan springer ett extra varv.

och varje gång du lägger ditt huvud på sned och ser, tittar, stirrar in i mina ögon som om du
letar efter något där, sanningen kanske, så försöker jag se tillbaka men du ser så bönfallande och så hjälplös ut, som om du vill att jag ska rädda dig och jag vet att man bara kan rädda sig själv och jag vet att du är för djupt nere i det här, att du snart drunknar, så jag måste blunda och titta bort.

och trots att jag vill flytta närmare varje gång jag ligger nära så vet jag att det inte är på grund av dig utan bara en längtan, en längtan efter något annat, nej, någon annan, och du behöver inte mig och det jag gör.

jag bara längtar efter något annat, någon annanstans.