love, love, love fades away

och varje gång telefonen har ringt de senaste två dygnen så har jag ignorerat den, vänner, jobb, familj som undrar vart är du och vad gör du, har något hänt, varför svarar du inte i telefonen, men varför ringer du inte tillbaka och jag fortsätter ignorera samtal och meddelanden för jag är för upptagen med att inte tänka, för upptagen med att försöka stilla orkanen som härjar i magen, min hjärna är för upptagen med att försöka undanhålla sanningen från mitt hjärta.

och jag borde äta mer och oftare och jag är blek och mina byxor är för stora och ramlar nästan ner när jag jobbar och bär två kaffekannor i varje hand och därmed inte har någon hand att dra upp dom med.

och sängen är så stor och vit och inbjudande och luften är så klar och skön att andas, och ensamheten är så underbarunderbarunderbar.

och jag vet att jag inte kan fortsätta så här, jag känner det.
men jag tror att jag börjar sjunka. på riktigt.