så jag drog på mig joggingskorna igen, för andra gången denna veckan, pluggade in ipoden och gav mig ut. jag är lite förvånad över att jag faktiskt orkar springa mer & snabbare nu, när jag knappt har tränat på hela sommaren, än vad jag orkade i våras (eller så är det bara ytterligare ett bevis på att jag höll på att träna ihjäl mig).
jag sprang och sprang och plötsligt försvann allt annat än fötterna och musiken, jag hade hjärtat i halsgropen och var på väg att spy ut det, men vad fan, det hade kanske bara varit bra. jag fortsatte springa, jag måste sett manisk ut.
jag springer förbi utkiksplatsen, viker in på grusvägen med havet bredvid mig och omgiven av buskar, ser två figurer på avstånd, inser snart att det är dina föräldrar (vad fan VILL du mig, kan du inte bara lämna mig ifred för en enda dag, det här är ju helt GALET), fyrar av ett snabbt leende och säger hej, dom ler tillbaka och ser bekymrade ut och det känns som att allt jag får nuförtiden är bekymrade blickar, ser jag verkligen så miserabel ut?
i alla fall, springer jag förbi dom lite för snabbt och innan jag vet ordet av så ruschar jag.
jag tror du gör mig lite frusterad.
eller, dina föräldrar rättare sagt. (okej, du)
men alltså... alla dessa blickar.
suck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar