tisdag, augusti 08, 2006

how our days have come and passed

jag lever fortfarande på ytan, tänker inte inte alls, jag kan inte ens gråta. tårarna är slut.
jag fick mani. städmani. jag - jag, som aldrig någonsin städar, och om jag mot förmodan gör det så blir det på höjd några drag med dammsugaren.
jag städade i tre fucking timmar.
jag städade min garderob. slängde ut allt gammalt (symbolik hey, och jag har en såndär walkinvariantt så det är värre än det låter), städade städade, tough alliance dunkade i mina öron, electronicapop med inga dolda budskap, inga dolda känslor, bara glada rytmer och rimmande ord, allt jag klarar av att lyssna på nu, allt jag vill lyssna på, för allt annat påminner om honom.
så jag gör mitt bästa för att inte tänka på honom, fyller min hjärna med tough alliance, böcker, städning, sömn, dödprat anything goes.
men vad hjälper det när den där presenten helt plötsligt dyker upp längst inne i garderoben.
den där jag köpte till honom i london, nån vecka innan vi gjorde slut.
den där som jag aldrig gav honom för att jag var så trött på alla problem.
den där som jag gömde längst in i garderoben och idag hittar och alla tough alliancelåtar kan inte hjälpa alls.
för bara några sekunder köksknivar i mitt hjärta, sablar och hammare bankar och jag stirrar, vad ska jag göra av det här, ilska fyller mig, eller är det sorg?
jag slänger presenten i soppåsen, så hårt jag kan, vill inte ha den och det finns ingen annan som jag vill ge den till. den var till dig men du kommer aldrig få den.
den kommer att brinna på en soptipp istället.
och hur jävla lätt är det att glömma dig när du envisas med att dyka upp hela tiden, du dök upp igår och tvingade mig att springa med dig och köpa pizza och jag tänker alltid att nästa gång ska jag inte bry mig om dig, låta dig springa själv, låta dig gå.
men jag rår bara inte för det.
och när jag väl kommit över presenten så loggar du in på msn och jag hatarhatarhatar att du får mig att känna så här, för visst ligger känslan och gråten där, gömd under någon filt i brösttrakten.
för du är överallt och jag kan inte hjälpa det.

Inga kommentarer: