but i always choose the wrong way, this is why this love can't stay

och mina naglar börjar falla sönder,
och jag tror att det är på grund av allt det där lacket jag använder för att få dem att se fina ut.
som om det faktum att jag lägger ner så mycket tid på att polera ytan gör att de faller ihop på insidan.
precis som resten av mig,
kanske.

och sedan kör hans bil förbi mig och bort mot huset och jag vet inte vart jag ska ta vägen, så jag fortsätter bara gå, rakt fram, mot månen som är orange mot en midnattsblå himmel.
och jag undrar om han någonsin undrar.

det är jag, inte du

och mamma påminner om att jag inte behöver arbeta så mycket, påminner om att det finns annat att ta av och att jag inte behöver slita nio timmar om dagen, vad är det ni gör som tar så lång tid? och jag påminner henne om att jag vill arbeta, vill ha mina pengar som jag bara jag har gjort mig förtjänt av, pengar som det inte har satts skuldetiketter på, sådana där svarta som flyger in i munnen och ner i magen,
där de moler och moler tills någon säger att kommer du inte ihåg vem som försörjer dig, för då, då förvandlas de till svarta händer som kramar mitt hjärta, min mage och hela mig, nästan till döds.
jag påminner om att jag arbetar så länge som jag vill, att jag arbetar tills jag är klar och att jag inte kan gå därifrån förrän allt är avklarat,
och hon målar sina ord svarta, gör mönster av låtsad oro som egentligen bara är andra ord, förklädda, jag vill bara se till att du mår bra, och jag tänker att hon ljuger, skrattar nästan, vill hon att jag ska må bra, sen när då? för sent för allt det där, allt för många negligeringar och ignoreringar av alla varningssignaler, allt för mycket att det blir vad man gör det till. maskerade ord som egentligen betyder jag vill att du ska vara beroende av oss, för alltid, för då har vi en hållhake och då kan du inte lämna oss, då behöver jag inte vara ensam med allt som vi inte har i den här familjen,
jag vill behandla dig som ett litet barn för att jag ska slippa inse att jag är så gammal.

jag lägger på luren, medveten om att det antagligen rinner tårar nerför hennes kinder vid det här laget,
tårar för hennes kalla dotter,
men jag kan inte leva för henne,
kan inte tillbringa mitt liv med att fylla ut hennes,
måste tillbringa mitt liv med att se till att jag aldrig hamnar där hon är.

i just want to be your firecracker tonight

och det är att sitta i hans, vännen som vill att hans liv ska vara som en film, i hans soffa och dricka rödvin. han vill att jag ska sova över hos honom så att kan göra mig pannkakor på morgonen och jag kan få göra kaffet för han vet att det är det enda i matväg som jag är riktigt bra på.
han vill sitta ute på balkongen, med utsikt över hamnen, sitta där och dricka rödvin, och jag häller i mig och blir sådär filosofisk som man bara blir av rödvin, tills solen börjar göra mönster i rosa på himlen,
då tar jag min skinnjacka och han sin luvtröja och vi går ner med rödvinet i vårat lika röda blod, ner till spårvagnen och bort till klubben. där inne bjuder han på en öl till och vi hittar de andra och snart har jag blivit bjuden på två till och han som jag verkligen inte borde vara med, han som jag egentligen inte ens tycker om, han börjar lägga armen runt min midja och han undrar leendes hur han kan gottgöra för sin personlighet de andra gångerna vi har setts.
någonstans, på något sätt böjer han sig ner och kysser mig på kinden, och sedan på munnen och jag bryr mig inte,
jag bryr mig verkligen inte,
kom alla, jag bryr mig inte.
han tar tag om min nacke, böjer mig neråt och upp mot en vägg, upp mot en bar, upp mot en scen, och sedan kommer when you were young och jag flörtar med alla andra killar mitt framför honom och det gör honom galen,
så galen att han trycker sig mot mig ännu hårdare, jag sitter liksom fast mellan honom och vad det nu är jag lutar mig mot,
och jag bryr mig inte om att han är helt fel,
bryr mig inte längre,
bryr mig inte.
han kysser mig längs halsen och undrar ska vi inte gå nu? med glimten i ögat, och jag bara skrattar åt honom och han tittar konfunderat på mig innan han drar mig till sig igen. jag flyr från hans inviter genom att dra upp honom på dansgolvet igen,
sedan låter jag folkhavet omsluta mig, gömmer mig mitt bland alla andra som kanske är precis som jag,
gömmer mig bakom en pelare och ser honom stå och se efter vart fan tog hon vägen?
innan jag smyger upp för trappan och till nästa dansgolv,
nästa läppar,
nästa tunga,
och jag bryr mig inte,
bryr mig inte,
bryr mig inte.
och alkoholen får mig att må så bra,
allt blir så lätt,
inga djupa komplexiteter.
bara läppar,
och det där att inte bry sig, inte bry sig,
inte bry sig.

lack of love will tear us apart

och jag ser ner på mina fötter, de ser så trötta, slitna ut. det vinröda nagellacket har repats, skavts av av för många steg framåt,
så många steg framåt, alltid, hela dagarna,
aldrig stanna upp,
för då påminns man alltid om hur få steg man gör där det verkligen räknas,
där inne,
någonstans.
jag städar ur hela min garderob, allt slängs ut bara för att jag inte kan förmå mig att sätta mig ner och stirra in i en vägg längre,
allt,
och sen när telefonen ringer säger den men trassel, det låter som om du städar bort hela dig,
och jag tänker att jag tror att jag skulle om jag kunde,
medan regndropparna smattrar mot sovrumsfönstret, ännu en dag.
och medan någon drar fingrarna över min nakna mage och nöjt suckar undrar jag vad han skulle säga om han visste hur jag beter mig för att den ska ligga sådär sträckt över musklerna, hur hårt jag anstränger mig varje dag för att den där grå klumpen inte ska synas, hur jag håller inne, andas in för att hålla den grå klumpen nere, bakåt,
hur jag idag har ätit fyra mackor bara för att jag insåg att två inte skulle räcka.
och allra senast, när jag ser in i ett par ögon och ser något jag tror jag tycker om, vägrar den där varma känslan i bröstet att infinna sig än en gång,
för det är så tydligt att han inte är det jag letar efter,
och det är så tydligt att alla andra sidor aldrig skulle väga upp,
och hur tydligt är det inte att jag är för rädd för att låta någon stanna kvar?

ibland undrar jag om det är jag som låtsas så bra att ingen märker någonting, men jag undrar om det inte är så att alla bara är för upptagna med att tygla sina grå klumpar inne i magen för att lägga märke till någon annans händer eller tallrik.
kanske är det alltid bara ett skådespel för jalusierna,
för människor som slutade se för länge sedan,
för skuggor.

kanske var det ett moln
i dina ögon blev himlen grå
mina ser i syne
för det var väl inte en tår?
himlen är blå
dina ögon krymper som blåjeans
mina ögon svider
de har torkat båda två

kanske var det en dröm
kanske är min hjärna tumlad och tömd
urblekt och tvättad
annars hade jag aldrig glömt
kanske har jag ett skal
ett hårt ogenomträngligt skalbaggeskal
av urvuxna kläder
ett litet barn som når till tak

varför får jag inte på mig dina blåjeans..?

and suddenly everything i own smells of you

och jag sitter och spelar ms röj, låter fingrarna leka fram, tänker inte,
det var länge sedan jag gjorde det här,
pratar i telefon samtidigt, skrattar, flirtar, ler för mig själv,
klarar nytt rekord grattis, du har rekordtiden för storröjare,
skriver in mitt namn,
och där,
bredvid de andra nivåerna läser jag hans namn,
hans bokstäver,
de där bokstäverna som gör att jag tystnar och tittar,
oförberedd,
där står han,
just det,
han brukade spela när jag duschade.
på den här datorn.
medan jag duschade,
i den där duschen.
han brukade sitta i den här stolen,
och jag brukade somna i hans armar,
i den där sängen.

hans namn,
och det ser så enkelt ut.
som om det aldrig var meningen att det skulle kunna suddas ut.
som om det aldrig skulle behövas.
som ett bevis,
det är inte bara en fantasi.
en gång fanns det ett vi,

och nu finns det bara små spår,
gömda där jag inte kunnat städa bort honom.

för jag skall komma in i dig, komma inom dig, komma innanför mig, komma över varann, komma någonstans

och vi står där, speglar varandras ryggar,
min har en hand på sig,
den är inte din,
och jag misshandlar luften emellan oss,
det är ett kraftverk,
linor med el som sträcker sig mellan våra hjärnor,
hjärtan,
energi,
det sprakar,
och jag vet inte om det är kärlek eller hat.

jag minns dig inte längre,
vill inte.
du säger att jag är annorlunda,
fast ändå likadan.
att jag har låtit det ta över mig,
inte längre bara ögonblick av svärta,
nu mer minuter,
jag tänker att du har fel,
förr minuter,
nu dagar, månader.

jag minns dig inte längre,
minns inte hur jag brukade vara.
vill inte.

when you wrote to me, i never wrote back, somewhere i believe, we went the wrong track

och hon frågar om jag inte kan ringa, kolla med honom att det är okej att jag kommer jag också, det vore mycket roligare om jag kom och jag tänker att det väl inte är omöjligt,
det är hemma hos A,
och det slår mig inte förrän jag har lagt på telefonen,
det där att han tydligen har bjudit alla utom mig.
i vanliga fall skulle jag bli förolämpad, men han har rätt, jag förstår honom.
sedan tar jag en dusch, drar på mig fina klänningen och sätter upp håret, glansiga läppar och sedan en självinbjudan via sms. han svarar självklart och en halvtimme senare går jag in genom hans dörr, in i vardagsrummet där han ligger med armen runt sin nya flickvän. jag ler, säger hej och drar mig in i köket istället, undrar varför det alltid gör mig så obekväm att se honom med henne,
vet liksom aldrig åt vilket håll jag ska titta, vet aldrig vad jag ska säga,
vet däremot att jag inte riktigt har rätt att känna mig obekväm,
vet att det var jag som kastade bort honom om och om igen,
vet att jag inte hade tyckt om mig om jag vore honom.

jag ställer mig bakom soffan, ser på semesterbilder och efter ett tag kommer han gåendes, ler emot mig och ställer sig bredvid mig istället för att sätta sig i soffan. han knuffar till mig lite sött och säger att det är så långt mellan varje gång han ser mig nu för tiden. jag nickar och säger detsamma, och han skakar på huvudet åt mina undanflykter.
efter ett tag lutar han huvudet mot min axel, lägger armen runt min midja sådär som han brukade göra och han står sådär i några sekunder innan han kommer på sig själv, rycker till, ställer sig rak i ryggen några centimeter bort istället,
och efter någon minut går han bort till henne och stryker henne över håret,
och kvar står jag, stel som en pinne och känner fortfarande hur hans hand låg över min höft.

sedan ser jag bort mot honom,
tänker att han förtjänar det här,
henne,
tänker att hon är bra. att han är bra. han förtjänar någon som henne.
att det är bättre så.
han ser bort mot mig och ler ett underligt leende,
och jag bara nickar tillbaka.

efter någon timme går jag ensam hem,
tänker att jag alltid fortsätter gå utan att komma någon annanstans.

så jag låser dörren, öppnar fönstret, tar sats, mot vad jag kallar frid

och dessa relationer, alla dessa relationer, är de det som livet verkligen går ut på? det verkar så, jag försöker hitta andra saker att fokusera på men allt är så litet, allt är små platityder jämfört med alla spel vi spelar med varandra varje minut varje dag. jag kan fundera på små konkreta fakta men kommer alltid till samma slutsats; den att fakta är ointressant, tråkig, oböjbart; den att allt är relationer och den att inget svart eller vitt, inget rätt eller fel finns; den att alla situationer bara är formade av olika människors tolkningar och värderingar, ingenting är samma för två människor, och det är det som gör det så intressant.
alla de där spelen vi spelar, det är de som formar livet, de som gör att vi aldrig kan lägga oss ner på golvet och nöjt konstatera att vi vet allt som finns att veta,
det är de som håller igång våra hjärnor, får oss att uppleva nya saker,
det är de som krossar våra hjärtan,
men framför allt;
det är de som får våra hjärtan att aldrig någonsin bli nöjda, aldrig sluta slå.
det är så det måste vara.

thinking of you, thinking of you, so what can i do, when i'm thinking of you?

och på jobbet är det kaos, tillbringar nio timmar om dagen med att springa runt som en idiot, utan att sitta ner en enda gång, men det är lugnt, det är okej, för jag går på adrenalin och det kan vara det bästa transportmedlet för jag hinner inte tänka, inte fundera,
medan min kropp går sönder har min hjärna semester,
och det är skönt, det är okej.
när arbetskamraterna skriker åt mig att sätta mig ner i fem minuter, sitt!! går jag runt hörnet och låtsas sätta mig fastän jag fortfarande arbetar, måste göra allt koncentrerat,
så fort detta är över kan jag vila hur mycket jag vill tänker jag och sedan kommer jag på mig själv med att ha alldeles för lätt för att bli beroende, av saker,
hur lätt jag har för att fastna trots att inget verkar fastna på mig.

och sedan kommer pausen eller dagens slut, och medan jag står där och smörjer in mina snart söndertvättade händer eller gör rent espressomaskinen kan jag inte komma undan mig själv och mina dagdrömmerier,
tänker på någon,
fantiserar ihop att han kommer in genom dörren, vilken sekund som helst nu, för att hämta upp mig och köra mig hem. han kommer att säga jag köpte sushi och hyrde en film alternativt mina vänner frågade om vi ville gå ut och ta en öl ikväll, och jag kommer att le, säga något retsamt och sedan kommer han att le också för att han är en sådan som förstår att min ironi alltid bara är ironi, fan, han kommer till och med att tycka om det,
och sedan kommer han luta sig fram och kyssa mig på andra sidan diskmaskinen.

och nästa dag är jag där igen, tänker äntligen, komma undan tankarna. och det är övertid, men mer än gärna och jag springer runt på adrenalin, men det är skönt, det är okej,
och jag flyr ifrån mig själv.

damaged goods

och jag sjunger i duschen, stannar plötsligt till med en hand mot kaklet, allt trycker mot min hand, den enda som bär upp och jag vet inte om det är vattendroppar från ledningarna i mina väggar eller de i mina ögon som rinner, men tror att det är de där isolerade i väggarna, tror inte att mina egna kan vara så där varma.
och jag vet inte vart jag ska, den där känslan bara kryper upp, kramar om mig, ett par svarta luddiga armar runt om mina höfter och jag vet inte vart jag ska, vet inte,
och det finns inga ord, finns inte ens en lampa och allt är bara tomt, fast ändå inte, ungefär som luft som blåses in i en ballong, ungefär som om luften börjar ta upp lite för mycket plats, ungefär så mycket plats som det finns, lite som att hela jag håller på att sprängas, ja, ungefär så, som om det där ingentinget tar upp så mycket plats att jag inte finns kvar,
jag vet inte vart jag ska och jag vet inte vart jag är och jag vet inte ens vem jag är.
regnet börjar smattra mot fönsterrutorna igen och jag står fortfarande framåtlutad, hela tyngden på handen, min lilla, lilla hand. jag står kvar, försöker låta känslan rinna av mig, men det går inte, vattnet rinner av den som om den vore ett lager av en andra hud,
som om känslan är taggar inuti men hud på andra sidan, utåt, en blank och fin yta men som inte låter någonting tränga in, blöta ner, fastna.
ingenting fastnar.
telefonen ringer där ute, jag svarar inte, svarar aldrig nu för tiden, vet aldrig vem det är,
måste alltid förbereda mig innan; lägga upp konversationer i huvudet, steg för steg, som om mitt sociala liv vore ett parti schack som jag måste vinna,
måste vinna,
jag måste alltid vinna,
måste alltid komma fram först,
men det är så jävla svårt när jag inte vet vart jag ska.

she wants to play a game of hearts

och det är tripp trapp trull, trippa med fötterna, runt runt runt, och under bordet möts både mina och dina, dina ligger kvar medan mina trippar lite till, lägger sig till rätta bredvid till slut, bara för att då och då lekfullt snudda vid dina med ett leende. det är fingrar runt glasen, det är skål skål skål, och de klirrar när de möts och mina ögon är dimmiga men dina fortfarande klara, du skrämmer mig så att jag måste dra handen genom håret, lägga det på ena axeln och dra med mitt högra pekfinger över nyckelbenet.
det är rabblanden av telefonnummer, sifferminne nästa stora partytrick och det är skicka hemliga sms mellan dina fingrar och din väns, sms som förvandlas till menande blickar och flin medan jag sitter på andra sidan och läser signaler, försöker klura ut vad de säger med sina tysta leenden, samtidigt som jag har blicken riktad mot någon annans mun. det är krypa krypa, trippa på tå, som katter runt het gröt fast katterna har förvandlats till uttråkade någonstans-mitt-emellan-barn-och-vuxna som fastnat någonstans på vägen som förr verkade så utstakad. och gröten, den har blivit till öl, vin, kanske till och med vodka. det är kvällar som borde vara varma men som kräver infravärme, trots att det är mitt i juli, men jag trotsar kylan och sitter i min klänning för att det är finare så, måste vara fin, hela tiden för man vet aldrig vad man missar. kaskader av rödblont hår som svallar över axlar, gröna ögon med långa fransar och blek matt hy, det är röda naglar och jag tappar bort mig själv i allt det där ytliga, men det är bra, det är okej, det är skönare så.
det är bara att släppa taget om allting och låta något annat styra, det är inget djupt ikväll, inget djupt, det är bara spel.
och dina fötter snuddar lekfullt mot mitt ben,
en gång till.

the distance is quite simply much too far for me to row, it seems farther than ever before

och jag känner min mobil vibrera där den ligger mot mitt lår, den spelar en av mina favoritlåtar och jag använder det faktum att jag vill höra hela låten som undanflykt till att inte svara. den ringer en, två, tre gånger och sedan slutar den.
vill inte påminnas ikväll,
snälla du,
påminn mig inte.

jag önskar att allting vore så enkelt som det var de där kvällarna, att jag kunde vakna upp i ett par varma armar imorgon också och att vi kunde hålla varandras händer,
men mitt hjärta är som ett stort isblock, och det smälter bara när dina varma armar är runt mig. när du är någon annanstans är det lika kallt som vanligt, och jag vet inte ens om det är du som gör det,
du är för långt bort,
kommer alltid att vara för långt bort,
och jag vill inte,
alla är alltid för långt bort.

eller så är det jag som är för djupt inne i mig själv.
spelar det någon roll?
jag vet bara att dagarna sakta tickar ner och att allt har ett slut och att jag inte längre minns hur saker börjar. minns inte hur orden brukade flyta ut ur mina fingrar och minns inte hur man fångar känslor längre,
är fast i ett tillstånd av ingenting, nu igen, jag kommer aldrig härifrån,
det är en bur och även om någon gör mig fri skulle jag bara vilja flyga,
bort, långt bort, och sedan skulle jag vara för långt bort igen.
jag vill ha allting,
allting och ingenting.

och mobilen slutar ringa,
tre missade samtal,
och en mås som flyger förbi utanför fönstret.

these canals it seems, they all go in circles, places look the same, and we're the only difference

och eftersom alla verkar jobba när jag är ledig ger jag huset ute vid havet en chans, och se, himlen har spruckit upp och är blå, och vimpeln i flaggstången vajar i vinden.
huset är tomt förutom på den gamla hunden, och klockan är bara åtta på morgonen. jag driver runt, plockar, går ut en sväng med hunden, och sedan går jag ut och kör i gång gräsklipparen på det där gröna som har växt sig väl över vad som är fint, till och med i en vildvuxen trädgård. nya rosenbuskar har börjat sticka upp mitt i gräset, de har nog spritt sig och jag är noga med att klippa runt om, tänker att det blir fint nästa sommar när de vita rosorna tar upp ännu mer plats. tomten är stor och det tar ett tag att klippa den, men det är skönt att få röra på sig, och jag plockar till och med upp krattan och börjar räfsa undan det klippta gräset, upp i små högar. sedan är klockan halv tolv och jag går in och tar på mig min bikini, för trots att jag var ganska brun för ett tag sedan har de tre veckorna av konstant regn gjort mig mjölkvit igen, och därmed gäller det att passa på att fånga sol medan det går. jag somnar i solstolen nere på däcket där det alltid är lä, och vaknar av att postbilen kör förbi.

telefonen ringer några gånger men jag väljer att låtsas som om jag inte hör. jag äter absurda mängder vattenmelon och går och handlar keso och knäckebröd. sedan när jag inser att det blåser för mycket för att sola går jag in och tar en lång dusch, innan jag sjunker ner i världens mjukaste soffa med en bok.

huset vid havet är så fint.

i try to try to lose my head, but i wish wish wish that you were always here

och hon ringer när klockan är kvart över elva på måndagskvällen, säger hej, vi är snart utanför ditt, kom med ut, ta en öl! jag drar på mig hightopsen och den fina luvtröjan med rosetter och möter upp utanför. vi går neråt, inåt, träffar på hennes pojkvän och hans kompisar, den där kompisen som är söt men konstig ser glad ut när jag kommer fram och säger hej, jag sätter mig mitt emot och plötsligt sitter vi i samförstånd, med händerna bara några centimeter ifrån varandra, framåtlutade, nästan kind mot kind, men vi lyssnar båda på någon annan.
jag ser hur han tar upp min mobil med ena handen, snurrar den fram och tillbaka precis som om den var hans, fram och tillbaka,
alltid bara några centimeter ifrån min hand.
innan vi skiljs åt säger han att de kommer hit på onsdag igen om jag vill träffa dem,
och jag bara ler, säger okej,
och känner absolut ingenting alls.

love is a losing game

och ibland ligger jag i sängen och önskar att jag kunde bryta ihop. ibland saknar jag att vältra mig i det där mörka, mörka, där ingenting annat spelar någon roll. att bara hänge sig totalt åt något. men jag verkar inte kunna längre. förr hade jag svårt för det, förr gjorde jag det aldrig när någon annan såg på,
men nu gör jag det inte alls längre.
det händer ibland att jag lyckas pressa fram ett par tårar och tycka lite synd om mig själv, men det går över lika fort som det kommer, och sedan ligger jag där igen och stirrar in i det förbannade vita taket ovanför mig,
vill gråta,
vill,
mest för att man sover så skönt efteråt,
mest för att man vaknar upp som en ny människa.
jag minns det.

den där kvällen kunde jag inte heller gråta. han grät, det minns jag, försökte få mig att stappla fram till honom och bara bryta ihop. jag tror att om jag hade brytit ihop när han såg mig hade han stannat, om han bara hade fått veta att jag brydde mig. istället satt jag där på min säng med is i ögonen och i rösten,
och jag tror inte att jag hade stannat om jag hade varit honom heller.
jag skrämde mig själv den kvällen,
och så fort jag hade stängt dörren efter honom plockade jag upp telefonen och ringde, och det är enda gången hon någonsin hört mig gråta,
och den gången grät jag för hela mitt liv,
men efter ett tag insåg jag vad jag gjorde och lade på,
och sedan bröt jag ihop, var nere vid golvet i veckor, nej, under golvet, för ingen kunde komma igenom. efter några dagar vågade han skicka några ord, frågade hur jag mådde och jag satt i minuter och undrade om jag borde skicka sanningen eller en lögn.
där jag satt, där jag inte hade ätit på fem dagar, där jag fick panikattacker där jag kunde ligga med hjärtklappning och en skakande kropp i flera timmar, där jag inte pratade med någon, där skrev jag att det är lite mycket just nu.

det tog väl några veckor innan han började sova över igen, han brukade pussa mig på pannan innan jag somnade, och han försökte att göra mig offentligt svartsjuk genom att ge små ord om de där flickorna på de där festerna, men jag brydde mig inte märkvärt eftersom jag hade mina pojkar på de andra festerna. han tog med mig ut i sin bil en kväll och frågade, frågade och frågade om jag inte bara kunde känna någonting, om jag inte bara kunde berätta någonting, om jag inte bara kunde blotta mig lite, och jag vände ansiktet mot glasrutan och räknade vita streck på vägen tills han gav upp och släppte av mig utanför mitt hus. sedan slutade han plötsligt sova över, helt plötsligt försvann han sakta ut i natten, inte till mitt hus utan ifrån det,
och jag tillbringade hela mina dagar med att arbeta ut planer till att få tillbaka honom till min säng, hur han skulle få tro att det var hans idé och inte min. jag är en sådan som manipulerar, det är sant, och han visste nog om det lite.
och varje natt grät jag mig till sömns,
varje natt.

sedan, en dag ringde en vän och gav mig den där nyheten som inte var en nyhet för alla andra men som ingen vågat berätta för mig, trassel, han har en ny flickvän, och jag bara satt där, tyst, tittade in i väggen som inte verkade finnas längre, inga väggar, bara golv, golv var allt jag kunde se,
men inga tårar.
istället kröp bitterheten över mig, och jag skrattade lite åt hans tafatta försök att hålla undan allt från mig, för han försökte fortfarande få mig att tro att han inte var upptagen av någon annan än mig.
men jag orkade inte gråta längre,
så jag grät inte längre.
slutade bara.
så jag vaknade aldrig mer som en ny människa, alltid med något svart i hjärtat, fastän det var mitt fel,
jag vet att allt inte var mitt fel,
men ändå,
allt var mitt fel.
jag vet att det antagligen aldrig hade kunnat hålla,
för vi höll bara när det var bara vi två, och man kan inte hålla världen utanför hur länge som helst,
men det hade kunnat sluta på ett finare sätt.
jag hade kunnat vara finare,

han hade förtjänat det.

hur det känns att se honom med armen runt någon annan och impulskasta sig in i en trappuppgång?

a man walks in to a bar, orders a scotch and a bottle of coke, but the laughter's gone in his heart, you never told me the end of the joke

och klockan är fyra på en lördagseftermiddag, hon hämtar upp oss utanför L och jag hoppar in i framsätet. hon frågar vart vi ska, jag säger smögen? och plötsligt är vi på väg.
det är blandskiva i cd-spelaren, inte den musiken jag skulle valt men jag kan alla texterna ändå. vi skrattar åt våra totalt inkompetenta försök att läsa kartor och beslutar oss till slut för att bara följa vägen, och visst kommer vi fram till slut. vi tar bryggan fram och tillbaka, ramlar in på någon krog där jag dricker mig halvfull på vin medan chauffören får en ursäkt till att ta vatten, seglarpojkarna på bordet mitt över sneglar över lite då och då och jag vill slänga mitt glas i golvet och skrika att jag behöver någonting, men jag vet inte vad så jag ignorerar impulsen.
efter några timmar sitter vi i en bil igen, tillbaka till den så kallade storstaden, och jag somnar efter att ha smugit in en hörlur kopplad till min ipod utan att någon såg. när jag vaknar ringlar sig vägen kringelikrokig och jag blir snurrig och vi skrattar lite till, men jag vet inte vad det är vi skrattar åt, kanske är det så här livet ska vara,
kanske känner jag mig trygg på vägar men inte på destinationer,
kanske är det lättare att släppa saker när de passerar lika fort som streck på svart asfalt där vi rusar fram på landsvägar, kanske är det så svårt att veta,
så svårt att veta vad det är jag behöver.

i wish you had met my family, my mom and bulldozer

och jag ligger och väntar på att jobbet börjar och jag lyssnar på jens lekman och hans ord snurrar och vaggar och han skriver så fint, så fint.

"blind girl i miss you
i've missed you so much
i've been sending you letters, trying to call you
but i can't seem to get in touch

i bet your mom and dad were scared of me
or maybe they just care about their dollars
i think back upon summer camp
and i think i wanna show you more colours

here's white, here's black
here's the colour of my heart as it started to crack
deep red, dark blue
i think i'm in love with you

blind girl i wish you were here
i wish we'd come closer
i wish you had met my family
my mom and bulldozer

i think back upon summer camp
on new year's eve, when we danced
and i could sit and watch my life go by
or i could take a tiny chance, 'cause

someday i'll be stuffed in some museum
scaring litte kids
with the inscripture 'carpe diem'
something i never did

but can you remember how we rode shiny horses
and we set courses for the sky and the ocean
and I tried to explain it to you
but it was too huge

blind girl i miss you
blind girl i miss you
blind girl i miss you"

transatlanticism

och kuddarna har aldrig så lätt för att kväva dig,
lakanen är aldrig så skrynkliga,
luften som kommer in för att värma sig i rummet är aldrig så kall,
och täcket är aldrig så tjockt.
sängen är aldrig så tom,
och nätterna är aldrig så ensamma,
som när man minns de som inte är det.

och jag letar efter filtar att kasta över längtan och minnen,
men de verkar vara slut.

jag skulle så gärna vilja sova bort det mörka,
och låta solskenet smeka mina ögon till vaka.

as i lie in my bed beneath the sky

och det är det där med att ligga i en nybäddad säng med öppet fönster och höra regnet smattra mot taket,
med en ensam lampa tänd i andra hörnet av rummet och med en bukett nya vita rosor på bordet där borta,

det är det där med att ligga där med en kopp vars gröna te är uppdrucket bredvid mig, det där med att ha en dvd-box och en fyrtiotvåtummare att se på, det där med att himlen börjar bli mörk igen och att den inte var det där uppe i landet, där jag satt med en hand om min.

det är det där med att minnas hur bra det känns att må bra tack vare någon annan, det där med att det finns vissa personer i den här världen som kan få allting att kännas okej,
och det är det där att ingen av de där personerna ligger med en arm runt mig nu,
det där med att jag ligger ensam i min nybäddade säng med öppet fönster och hör regnet smattra mot taket.
det är det där med att ha en mobil bredvid sig, med ett nummer i, men en ovilja att vilja ringa det för att det är det där med att alla människor jag vet som får mig att glömma saker alltid lyckas vara så långt bort, även när de är alldeles bredvid,
och det är det där med att han som höll min hand så hårt bor så långt härifrån att det inte finns i min tanke att ringa nu.

det är det där med att veta hur det känns att inte vilja ha någonting mer, och det är det där med att veta hur det känns att inte känna så där.
det är det där med att minnas hur man saknar.
det där repet som verkar dra i mitt bröst så hårt,
dra mig upp ur min säng och ut någonstans där jag kan döva allt igen.

det är det där med att längta efter att känna någonting igen, och det är det där med att minnas hur tomt det är att känna.

men samtidigt är det det där med att det fanns fler än en person som kunde få allt okej,
och då är det möjligt att det kan finnas fler än två.

waking up sunday morning feels fine again, to believe what's lying beside me i close my eyes and count to ten

och han är lagom lång, har brunt fint rockrufsigt hår, läppar som tycker om att fastna på mina och stora händer som alltid verkar söka sig runt min midja, över mitt ryggslut eller på mitt ben.

och vi sitter där i ett öltält och plötsligt går vi ut och tittar på de där som spelar med elgitarrerna och de spelar precis samma låt som förra året när jag stod här med någon annans armar runt mig. han har handen på min höft, när han inte trycker den mot min hand, och han håller takten med foten precis som jag.
vi har känt varandra i femton minuter,
vi kommer inte ihåg varandras namn för vi är båda för dåliga på första möten,
men han håller i min hand när han inte håller om min höft.
och jag vet redan att jag tycker om honom när han ler sådär, precis som en liten pojke, och sänker sina läppar mot mina,
för första gången.

vi sitter i nästa öltält, alla hans vänner har gått förutom en; han som sitter med armen om min väninna.
vi på ena sidan bordet,
de på den andra,
och han kramar om min hand när han inte lägger sin på mitt ryggslut.
han lutar sig närmare och låter läpparna dansa över mina, till takten av lovers are lonely och jag tänker att jag inte är ensam i natt samtidigt som jag stannar upp min tunga,
låter munnen vara öppen, och han bara stannar till, funderar, innan han ler sådär igen och säger med sin hesa röst att jag är så jävla mysig, och orden snurrar in i min hjärna och blandar sig med alkoholen och jag vet redan att jag tycker om honom.
och han håller mina händer i sina när hans inte är runt min midja.

det tar en halv evighet men medan hans vän och min vän till slut är ensamma inne i ett rum tar vi vodkaflaskan som står på byrån och ett paket cigaretter och sätter oss där ute i var sin trädgårdsstol. solen håller på att gå upp och jag känner mig så dekadent och allt är rosaskimrande där vi sitter och tar ömsom en klunk av flaskan, ömsom en kyss, och jag blir djup precis som honom och där vi sitter och pratar om allt det där jävliga och allt det där fina och hur ingenting egentligen spelar någon roll om det inte gör det,
där säger han att han vet precis vad jag menar och att jag är något annat än allt annat och något i mig tror på hans ord för första gången på så länge.
för första gången på så länge tror jag på att han vet precis vad jag menar, på att jag är något annat än allt annat och när han säger att han önskar att vi bodde i samma stad nickar jag och säger samma sak.
och medan kyssarna blir fler än klunkarna ur vodkaflaskan håller han min hand, när hans inte smeker min kind.

och sedan, plötsligt inne i en säng, är jag överallt och han är varm mot min kalla hud och jag minns hur det känns, allt känns, jag känner syret i luften och jag känner hur jag sakta tinar och jag känner allt, allt, allt,
tills vi faller ihop och han ler i mitt öra samtidigt som han pussar mig på kinden.
när jag vaknar efter ett tag har han båda armarna runt mig, skyddar mig mot alla spökena under sängen, och för första gången på så länge fungerar det.
och när han inte har båda armarna hårt virade runt mig håller han mina händer i sina,

och jag hade glömt hur det kändes att tro,
hoppas,
bara finnas till.
hade glömt att jag är,
att jag andas,
hade glömt hur två armar virade runt mig kändes, på riktigt,
men jag minns nu.
så jag ligger där och låter mina andetag följa hans, och ganska snart känner jag att det inte bara är hans hjärta som slår, jag ser ner på mitt bröst och jag känner hur det slår inuti, som om tjälen försvunnit,
och jag behöver inte ens låtsas inatt.

jag vet hans namn,
han vet mitt,
och jag visste att jag tyckte om honom redan när jag såg honom le första gången.

när han får syn på mig kvällen efteråt kan jag inte hindra mungiporna från att åka upp till himlen.
han går emot mig,
och medan han säger hej och kysser mig på munnen håller han mina händer,
hårt.