the distance is quite simply much too far for me to row, it seems farther than ever before

och jag känner min mobil vibrera där den ligger mot mitt lår, den spelar en av mina favoritlåtar och jag använder det faktum att jag vill höra hela låten som undanflykt till att inte svara. den ringer en, två, tre gånger och sedan slutar den.
vill inte påminnas ikväll,
snälla du,
påminn mig inte.

jag önskar att allting vore så enkelt som det var de där kvällarna, att jag kunde vakna upp i ett par varma armar imorgon också och att vi kunde hålla varandras händer,
men mitt hjärta är som ett stort isblock, och det smälter bara när dina varma armar är runt mig. när du är någon annanstans är det lika kallt som vanligt, och jag vet inte ens om det är du som gör det,
du är för långt bort,
kommer alltid att vara för långt bort,
och jag vill inte,
alla är alltid för långt bort.

eller så är det jag som är för djupt inne i mig själv.
spelar det någon roll?
jag vet bara att dagarna sakta tickar ner och att allt har ett slut och att jag inte längre minns hur saker börjar. minns inte hur orden brukade flyta ut ur mina fingrar och minns inte hur man fångar känslor längre,
är fast i ett tillstånd av ingenting, nu igen, jag kommer aldrig härifrån,
det är en bur och även om någon gör mig fri skulle jag bara vilja flyga,
bort, långt bort, och sedan skulle jag vara för långt bort igen.
jag vill ha allting,
allting och ingenting.

och mobilen slutar ringa,
tre missade samtal,
och en mås som flyger förbi utanför fönstret.