och hon frågar om jag inte kan ringa, kolla med honom att det är okej att jag kommer jag också, det vore mycket roligare om jag kom och jag tänker att det väl inte är omöjligt,
det är hemma hos A,
och det slår mig inte förrän jag har lagt på telefonen,
det där att han tydligen har bjudit alla utom mig.
i vanliga fall skulle jag bli förolämpad, men han har rätt, jag förstår honom.
sedan tar jag en dusch, drar på mig fina klänningen och sätter upp håret, glansiga läppar och sedan en självinbjudan via sms. han svarar självklart och en halvtimme senare går jag in genom hans dörr, in i vardagsrummet där han ligger med armen runt sin nya flickvän. jag ler, säger hej och drar mig in i köket istället, undrar varför det alltid gör mig så obekväm att se honom med henne,
vet liksom aldrig åt vilket håll jag ska titta, vet aldrig vad jag ska säga,
vet däremot att jag inte riktigt har rätt att känna mig obekväm,
vet att det var jag som kastade bort honom om och om igen,
vet att jag inte hade tyckt om mig om jag vore honom.
jag ställer mig bakom soffan, ser på semesterbilder och efter ett tag kommer han gåendes, ler emot mig och ställer sig bredvid mig istället för att sätta sig i soffan. han knuffar till mig lite sött och säger att det är så långt mellan varje gång han ser mig nu för tiden. jag nickar och säger detsamma, och han skakar på huvudet åt mina undanflykter.
efter ett tag lutar han huvudet mot min axel, lägger armen runt min midja sådär som han brukade göra och han står sådär i några sekunder innan han kommer på sig själv, rycker till, ställer sig rak i ryggen några centimeter bort istället,
och efter någon minut går han bort till henne och stryker henne över håret,
och kvar står jag, stel som en pinne och känner fortfarande hur hans hand låg över min höft.
sedan ser jag bort mot honom,
tänker att han förtjänar det här,
henne,
tänker att hon är bra. att han är bra. han förtjänar någon som henne.
att det är bättre så.
han ser bort mot mig och ler ett underligt leende,
och jag bara nickar tillbaka.
efter någon timme går jag ensam hem,
tänker att jag alltid fortsätter gå utan att komma någon annanstans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Även om man kommer tillbaka till samma plats som man lämnade för gångturen så tror jag att gångturen har gjort den platsen till en ny plats, just för att man har varit ute och gått.
det var en fin kommentar erik, och jag tror att du har rätt. problemet är dock att även om platsen är ny så är man ändå samma person som man var innan gångturen.
Skicka en kommentar