a man walks in to a bar, orders a scotch and a bottle of coke, but the laughter's gone in his heart, you never told me the end of the joke

och klockan är fyra på en lördagseftermiddag, hon hämtar upp oss utanför L och jag hoppar in i framsätet. hon frågar vart vi ska, jag säger smögen? och plötsligt är vi på väg.
det är blandskiva i cd-spelaren, inte den musiken jag skulle valt men jag kan alla texterna ändå. vi skrattar åt våra totalt inkompetenta försök att läsa kartor och beslutar oss till slut för att bara följa vägen, och visst kommer vi fram till slut. vi tar bryggan fram och tillbaka, ramlar in på någon krog där jag dricker mig halvfull på vin medan chauffören får en ursäkt till att ta vatten, seglarpojkarna på bordet mitt över sneglar över lite då och då och jag vill slänga mitt glas i golvet och skrika att jag behöver någonting, men jag vet inte vad så jag ignorerar impulsen.
efter några timmar sitter vi i en bil igen, tillbaka till den så kallade storstaden, och jag somnar efter att ha smugit in en hörlur kopplad till min ipod utan att någon såg. när jag vaknar ringlar sig vägen kringelikrokig och jag blir snurrig och vi skrattar lite till, men jag vet inte vad det är vi skrattar åt, kanske är det så här livet ska vara,
kanske känner jag mig trygg på vägar men inte på destinationer,
kanske är det lättare att släppa saker när de passerar lika fort som streck på svart asfalt där vi rusar fram på landsvägar, kanske är det så svårt att veta,
så svårt att veta vad det är jag behöver.