lack of love will tear us apart

och jag ser ner på mina fötter, de ser så trötta, slitna ut. det vinröda nagellacket har repats, skavts av av för många steg framåt,
så många steg framåt, alltid, hela dagarna,
aldrig stanna upp,
för då påminns man alltid om hur få steg man gör där det verkligen räknas,
där inne,
någonstans.
jag städar ur hela min garderob, allt slängs ut bara för att jag inte kan förmå mig att sätta mig ner och stirra in i en vägg längre,
allt,
och sen när telefonen ringer säger den men trassel, det låter som om du städar bort hela dig,
och jag tänker att jag tror att jag skulle om jag kunde,
medan regndropparna smattrar mot sovrumsfönstret, ännu en dag.
och medan någon drar fingrarna över min nakna mage och nöjt suckar undrar jag vad han skulle säga om han visste hur jag beter mig för att den ska ligga sådär sträckt över musklerna, hur hårt jag anstränger mig varje dag för att den där grå klumpen inte ska synas, hur jag håller inne, andas in för att hålla den grå klumpen nere, bakåt,
hur jag idag har ätit fyra mackor bara för att jag insåg att två inte skulle räcka.
och allra senast, när jag ser in i ett par ögon och ser något jag tror jag tycker om, vägrar den där varma känslan i bröstet att infinna sig än en gång,
för det är så tydligt att han inte är det jag letar efter,
och det är så tydligt att alla andra sidor aldrig skulle väga upp,
och hur tydligt är det inte att jag är för rädd för att låta någon stanna kvar?

ibland undrar jag om det är jag som låtsas så bra att ingen märker någonting, men jag undrar om det inte är så att alla bara är för upptagna med att tygla sina grå klumpar inne i magen för att lägga märke till någon annans händer eller tallrik.
kanske är det alltid bara ett skådespel för jalusierna,
för människor som slutade se för länge sedan,
för skuggor.