så jag låser dörren, öppnar fönstret, tar sats, mot vad jag kallar frid

och dessa relationer, alla dessa relationer, är de det som livet verkligen går ut på? det verkar så, jag försöker hitta andra saker att fokusera på men allt är så litet, allt är små platityder jämfört med alla spel vi spelar med varandra varje minut varje dag. jag kan fundera på små konkreta fakta men kommer alltid till samma slutsats; den att fakta är ointressant, tråkig, oböjbart; den att allt är relationer och den att inget svart eller vitt, inget rätt eller fel finns; den att alla situationer bara är formade av olika människors tolkningar och värderingar, ingenting är samma för två människor, och det är det som gör det så intressant.
alla de där spelen vi spelar, det är de som formar livet, de som gör att vi aldrig kan lägga oss ner på golvet och nöjt konstatera att vi vet allt som finns att veta,
det är de som håller igång våra hjärnor, får oss att uppleva nya saker,
det är de som krossar våra hjärtan,
men framför allt;
det är de som får våra hjärtan att aldrig någonsin bli nöjda, aldrig sluta slå.
det är så det måste vara.