transatlanticism

och kuddarna har aldrig så lätt för att kväva dig,
lakanen är aldrig så skrynkliga,
luften som kommer in för att värma sig i rummet är aldrig så kall,
och täcket är aldrig så tjockt.
sängen är aldrig så tom,
och nätterna är aldrig så ensamma,
som när man minns de som inte är det.

och jag letar efter filtar att kasta över längtan och minnen,
men de verkar vara slut.

jag skulle så gärna vilja sova bort det mörka,
och låta solskenet smeka mina ögon till vaka.