love is a losing game

och ibland ligger jag i sängen och önskar att jag kunde bryta ihop. ibland saknar jag att vältra mig i det där mörka, mörka, där ingenting annat spelar någon roll. att bara hänge sig totalt åt något. men jag verkar inte kunna längre. förr hade jag svårt för det, förr gjorde jag det aldrig när någon annan såg på,
men nu gör jag det inte alls längre.
det händer ibland att jag lyckas pressa fram ett par tårar och tycka lite synd om mig själv, men det går över lika fort som det kommer, och sedan ligger jag där igen och stirrar in i det förbannade vita taket ovanför mig,
vill gråta,
vill,
mest för att man sover så skönt efteråt,
mest för att man vaknar upp som en ny människa.
jag minns det.

den där kvällen kunde jag inte heller gråta. han grät, det minns jag, försökte få mig att stappla fram till honom och bara bryta ihop. jag tror att om jag hade brytit ihop när han såg mig hade han stannat, om han bara hade fått veta att jag brydde mig. istället satt jag där på min säng med is i ögonen och i rösten,
och jag tror inte att jag hade stannat om jag hade varit honom heller.
jag skrämde mig själv den kvällen,
och så fort jag hade stängt dörren efter honom plockade jag upp telefonen och ringde, och det är enda gången hon någonsin hört mig gråta,
och den gången grät jag för hela mitt liv,
men efter ett tag insåg jag vad jag gjorde och lade på,
och sedan bröt jag ihop, var nere vid golvet i veckor, nej, under golvet, för ingen kunde komma igenom. efter några dagar vågade han skicka några ord, frågade hur jag mådde och jag satt i minuter och undrade om jag borde skicka sanningen eller en lögn.
där jag satt, där jag inte hade ätit på fem dagar, där jag fick panikattacker där jag kunde ligga med hjärtklappning och en skakande kropp i flera timmar, där jag inte pratade med någon, där skrev jag att det är lite mycket just nu.

det tog väl några veckor innan han började sova över igen, han brukade pussa mig på pannan innan jag somnade, och han försökte att göra mig offentligt svartsjuk genom att ge små ord om de där flickorna på de där festerna, men jag brydde mig inte märkvärt eftersom jag hade mina pojkar på de andra festerna. han tog med mig ut i sin bil en kväll och frågade, frågade och frågade om jag inte bara kunde känna någonting, om jag inte bara kunde berätta någonting, om jag inte bara kunde blotta mig lite, och jag vände ansiktet mot glasrutan och räknade vita streck på vägen tills han gav upp och släppte av mig utanför mitt hus. sedan slutade han plötsligt sova över, helt plötsligt försvann han sakta ut i natten, inte till mitt hus utan ifrån det,
och jag tillbringade hela mina dagar med att arbeta ut planer till att få tillbaka honom till min säng, hur han skulle få tro att det var hans idé och inte min. jag är en sådan som manipulerar, det är sant, och han visste nog om det lite.
och varje natt grät jag mig till sömns,
varje natt.

sedan, en dag ringde en vän och gav mig den där nyheten som inte var en nyhet för alla andra men som ingen vågat berätta för mig, trassel, han har en ny flickvän, och jag bara satt där, tyst, tittade in i väggen som inte verkade finnas längre, inga väggar, bara golv, golv var allt jag kunde se,
men inga tårar.
istället kröp bitterheten över mig, och jag skrattade lite åt hans tafatta försök att hålla undan allt från mig, för han försökte fortfarande få mig att tro att han inte var upptagen av någon annan än mig.
men jag orkade inte gråta längre,
så jag grät inte längre.
slutade bara.
så jag vaknade aldrig mer som en ny människa, alltid med något svart i hjärtat, fastän det var mitt fel,
jag vet att allt inte var mitt fel,
men ändå,
allt var mitt fel.
jag vet att det antagligen aldrig hade kunnat hålla,
för vi höll bara när det var bara vi två, och man kan inte hålla världen utanför hur länge som helst,
men det hade kunnat sluta på ett finare sätt.
jag hade kunnat vara finare,

han hade förtjänat det.