touch feel and lose

och jag känner hur helveteshundarna börjar bita i mig igen och förlåt mig men jag kan inte hjälpa att jag är sådan här och det här kommer att gå överstyr snart och gud jag vill inte såra dig och om jag gör det så kommer jag gå sönder, igen och jag fixar inte ännu mer gåsönder nu och jag vet inte vad jag ska göra.

huggtänderiminsjäl.

fröken svår och mr lätt

fan. helvetes jävla fan.

förlåt, men fanfanfan.

helvete.

vad ska jag göra?

so i disconnect

jag tror jag börjar förstå. i alla fall för ett tag framöver. att det inte är någon idé. inte nu i alla fall. även fast det helt klart finns något där så skulle det inte fungera. han har någon annan nu, jag har flera andra, eller nej, men det är så det ser ut och då är det väl nästan så.
för några månader sedan var jag som besatt, jag blir nästan rädd när jag tänker på det för det är precis sådan jag inte är. jag har aldrig brytt mig om en annan människa på det sättet, aldrig låtit någon påverka mig så som jag lät honom påverka mig. jag kunde gå upp två timmar innan jag behövde, bara för att komma på samma buss som honom, utan att ens veta om han verkligen skulle ta den där bussen just den dagen. jag gjorde allt jag kunde för att kanskekanskekanske träffa honom och sehonomiögonenochfåensådandärblicktillbakaochkännaladdningen.
sådär som jag aldrig någonsin gjort innan. sådär som jag aldrig någonsin varit innan.

men inte mer nu. jag vill inte ens träffa honom längre. det är ingen idé. det betyder inte att jag har glömt honom, eller att jag inte vill ha honom mer. för det finns ingenting jag skulle vilja mer. ingenting. jag skulle kunna tillbringa mitt liv med att bara ligga bredvid honom och känna hur han smeker mig över ryggen och andas i mitt öra. känna hur han rycker till sådär precis sekunderna innan han somnar. känna hur hela hans kropp spritter och höra det där ljudet som han gör när jag drar mina fingrar lätt över hans midja. göra det igen, bara för att reta honom, le och känna hur han retas tillbaka genom att kittla mig i svanken.
allt det där jag brukade göra.
men hon gör det nu.
och att tänka på det gör så att det hugger hårt i hjärtat, och jag brukar inte tänka på det.
men det är sant. hon gör det nu. och han skulle inte vara där om han inte ville det.
vi hade en chans, vi tog den inte. det är för sent nu.

allt kanske kommer bli annorlunda en annan dag, någon gång kanske vi ses då allt vi gjorde mot varandra inte gör ont längre och då våra drömmar och våra jag ser annorlunda ut.
men inte nu.
jag är inte över honom. men jag måste lära mig att leva utan honom. och det måste bli okej.
och någongång någonstans kanske allt blir annorlunda. men inte nu.
inte nu.

turning away from the light

jag drömde om honom inatt. igen.

jag var på bio eller något sånt, och ser honom på vägen ut och vill inte träffa honom så jag fortsätter gå, men han tar tag i midjan på mig (sådärsomhanalltidbrukadegöra) och säger hejhurmårdudetvaralldelesförlängesenvisågs. och jag vet att något obehagligt kommer hända och så liksom bakom ryggen på mig så dyker hon upp. den nya. hon.

och först ser hon söt ut, hon är blond kommer jag ihåg, men efter ett tag så ser jag att hon är helt svart under ögonen. som en jättejättemissbrukare av eyeliner, verkligen jättemissbrukare.
(ochnejjagharingenaningomvaddetskabetyda)

jag tvingas hälsa på henne och känner mig helt bortdomnad, och snart hamnar vi i ett rum, med en säng, där han slänger sig ner och säger till henne att läggdigbredvidbaby och jag sitter på golvet med armarna runt knäna och känner hur min fasad börjar spricka totalt.

när han sätter på en låt. på mobilen. och ser på mig.
no woman, no cry. den låten.

(callish hade häromveckan en lång utläggning om att den låten är en av världens mest missförstådda låtar, egentligen sjunger han bara reaggespråk och menar att nej kvinna, gråt inte, och att låten alltså handlar om en kille som reminissar om ett förhållande som gick i spillror men säger åt kvinnan att det inte är värt att gråta över. hm. det där fastnade tydligen i mitt undermedvetna. undrar varför...)

(okej, låten fattar jag, men kan någon snälla förklara varför hondennya hade pandaögon?)

sen börjar min mobil ringa och jag vaknar.
förvirrad.
jag börjar nästan önska att jag inte drömmer mer om honom nu.
även fast det där det enda stället där jag kan träffa honom.

på tal om det, om jag inte hade jobbat ikväll så hade jag tvingats träffa honom.

A ringde mig på jobbet och kollade om jag var ledig och skulle hänga med ner till stranden. det var jag inte, men jag ringde när jag hade slutat och drog förbi honom.
han och JL hade tydligen hängt med brorJ och G nere på stranden.
jag är glad att jag jobbade.
för som sagt. den här sommaren går ut på att undvika G.

men i drömmen är det okej.
så länge inte pandan är med då.

not tonight

det ligger där under. jag kan nästan ta på det. jag kan nästan se det.
men inte ikväll.
ikväll ska jag inte se, inte röra inte plocka fram minnen och ångest och saknad.
ikväll ska alla mina dörrar vara stängda.
ikväll ska jag bara vara. i inte-landet.
i yttervärlden. inte inuti.
inte ikväll.

keep the hurt at bay

imorgon: jobba.

fredag: shopping. öppen för förslag på kvällen.

lördag: jobba.

söndag: jobba.

måndag: jobba.

tisdag: no plans

onsdag: packa

torsdag: först sthlm, sen vidare till peace&love

fredag: ha jävligt roligt för första gången på länge

lördag: se fredag

söndag: se fredag

och jag SKA ha kul. watch out indiepojkar.

el otro lado

om jag hade fått välja en kändis som jag skulla vilja se ut som hade charlize theron nog blivit valet. hon ser så... fräsch ut helt enkelt. en sådan där tjej som är snygg tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

enligt http://myheritage.com liknar jag tydligen mer selma blair. och alicia silverstone. och hey, nu börjar det likna grejer: rachel bilson! och meg ryan. hm. rachel & selma kan jag förstå, och alicia med, men meg ryan? och minsann, visst dyker scarlet johansen upp med.


så, om någon skulle undra... så ser jag alltså ut som en blandning av selma blair, alicia silverstone, rachel bilson, meg ryan (?) & allas vår scarlet.

hey, jag är snygg!

jag tycker att sådant här är lite läskigt

How You Life Your Life

You seem to be straight forward, but you keep a lot inside. You say whatever is on your mind. Other people's reactions don't phase you. Your friends tend to be a as quirky as you are - which is saying a lot! You tend to dream big, but you worry that your dreams aren't attainable.

there's always something in between

hur mår du?
världens mest förstörda fråga.
för hur ofta vågar någon svara sanningsenligt på den frågan? vad skulle hända om man gjorde det? vad skulle hända om jag svarade jag mår för jävligt, eller nej, jag mår inte alls för de enda känslorna jag har släppt in på länge är tomhet och ensamhet nästa gång någon frågade?
det vill man inte ens tänka på, eller hur? för de flesta vill faktiskt inte ens veta.

men jag vill veta.

så, hur mår du?

defender

jag är svår. jag vet att andra uppfattar mig som svår och att många tror att jag tycker att jag är bättre än andra.
det är fel, gud så fel det är. det är nästan så långt ifrån sanningen man kan komma.
det är bara det att jag inte kan lita på er. inte släppa er hela vägen in. den enda som någonsin varit ända längst in är jag själv, mig själv är den enda jag kan lita på och även om jag ibland önskar att det inte var så så är det så.

och jag vet att de flesta av er inte skulle förstå om jag berättade vad som pågår inne i mig. så jag är tyst i stället. det beror inte på att jag inte vill prata med er, det beror bara på att jag är så upptagen med att lugna ner de där helveteshundarna inom mig att jag inte hinner med er.

och det är synd.
och den där nonchalansen som så många av er hatar, den är egentligen bara sorg.
och alla tror att jag har så många, och jag lurar er och jag spelar så bra men egentligen så är jag själv.
jag har alltid varit själv. det är så jag vill ha det. jag har sett lite för mycket, saker som jag kanske skulle kunnat hantera idag, men som skar djupa sår i mig när jag var liten. saker som kedjade fast sig i min hjärna och som inte är så lätta att släppa. jag har arvet, jag har miljön.
så det spelar ingen roll om man tror på att personligheten formas efter antingen eller.
för jag har båda två.

so out of time and place, this is the last trace

ännu en dag.

ännu en grå, fuktig dag.

ingenting att göra. trött trött trött, trots elva timmar sömn.

kaffe? kaffe skulle nog få illamåendet att bli till spya. och det orkar jag inte med.

så... vad ska man göra en sådan här grå, fuktig dag?

jaha

Your Love Life Secrets Are

Looking back on your life, you will have a few true loves. You've been deeply wounded in the past, and you're still recovering from that hurt. It's important to you that your lover is very attractive. You like to have someone to show off. In fights, you are able to walk away and calm down. You are able to weather the storm. Break-ups can be painful for you, but you never show it. You hold your head high.

Your Love Life Secrets, Revealed

allt det jag vill säga

Men han är överallt
och alla är han
och de är inga.
För det finns bara två män
och det är han
och alla andra.
Men jag har ont
och jag känner honom
i fingertopparna.
Jag känner hur det börjar växa,
ibland i mitt hjärta
och det är stort och grått
men fortfarande varmt
och sen kryper det ut i armarna
och jag är helt hjälplös
och när det kommer till fingertopparna
dör jag
bara för att sedan förstå att jag inte har dött
och då börjar det växa
i magen.
Men det som växer i magen är värre
det är gråare,
mörkare,
nästan svart
och det väger,
det väger så mycket att jag inte orkar
bära upp det.
Så jag försöker få ut det,
med två fingrar i halsen,
men det vill inte,
för det hjärta jag förr inte hade,
det hjärta som förut pumpade runt galla
istället för blod
har fått skavsår för att han är överallt.
Och jag känner honom
i fingertopparna
och i tårna
och jag känner hennes
fingertoppar
mot hans hud,
jag känner hur hennes ansikte vilar
mot hans rygg,
hur han vilar i hennes sköte
och hur mitt hjärta
lik förbannat fortsätter slå trots att
jag ber det sluta
tusen och åter tusen gånger.
Känner hennes fingertoppar mot hans hud
och vill krypa in under hennes skinn,
låta mina fingrar stryka över hans rygg,
låta mina läppar smaka honom.
Vill ta mig in under hennes skinn
och låta mig känna istället.
För han har tagit sig in under mitt skinn
och det gör ont i mitt hjärta
och jag gråter över honom,
jag gråter över honom som
de brukade gråta över mig
och jag vet,
att det får aldrig
aldrig
sluta.
För varje tanke för mig till honom
och resulterar i gråa klumpar,
varje tanke ger mig svårmod
och jag gråter
och jag spyr.
Men jag vill inte sluta tänka,
vill inte döda känslan.
Jag vill inte sluta
för då känner jag inte
och jag vill känna
hur det äter upp mig inifrån,
vill känna betong i magen
och jag pillar på skavsåren
för de får aldrig läka
för de påminner mig om honom.
Påminner mig om honom och den brist på
fingertoppskänsla jag visade
och hur osmidig jag är
som vill känna hans fingertoppar mot mina,
hur osmidig
och dum
och envis jag är
som låter honom vara överallt,
låter honom vara alla,
bara för att jag vet att
de är inga.

don't think just do

en sådan där natt, när han gick mitt i natten så följde jag honom till dörren och såg honom gå.
han gick ner för trappan och jag gick bort och ställde mig i dörren till köket så att jag skulle kunna se honom vid sin bil genom köksfönstret.

efter några sekunder dök han upp i blickfånget. jag såg honom, men stod själv så långt ifrån fönstret att han inte såg mig.
han låste upp bilen. men han klev inte in i den. i stället vände han sig om och såg upp mot mitt fönster. och så stod han i en evighet och jag stod i köksdörren i en evighet och vi såg på varandra utan att ens veta om det i en evighet, båda väntandes på något som vi inte hade en aning om.

och jag kommer ihåg varje andetag, hur min mage vände sig ut och in och hur mitt hjärta liksom tryckte så hårt på mina lungor att de där andetagen blev svåra.

efter att evigheten tog slut så vände han sig om igen och satte sig i bilen.
och körde iväg.

i should have given you a reason to stay

jag förstod inte dessa kvinnor. alla de som stannade hos sina män trots att de blev behandlade som skit. trots att de blev misshandlade, psykiskt eller fysiskt. alla de som inte var lyckliga.
jag tänkte att sådan kommer jag aldrig någonsin bli. ingen kommer någonsin kunna stampa på mig, så dum kommer jag aldrig bli.

det var innan jag träffade G.
jag säger absolut inte att G misshandlade mig. han skulle aldrig drömma om att skada mig, varken psykiskt eller fysiskt. faktum är att han han skadade mig psykiskt, men det var precis det han inte ville, precis det han inte trodde och precis det jag aldrig lät honom veta.

och när jag väl nämnde det så blev han så ledsen att han lämnade mig. för att han trodde att jag skulle må bättre utan honom.
det gjorde jag inte. det gör jag inte.

men G fick mig att förstå att det finns vissa människor som man inte kan lämna. det finns ett hopp, ett litet snöre som binder tillsammans er och snöret går inte att klippa av.
man kanske är rädd att man aldrig kommer att hitta något bättre.
tänk om känslor som dessa aldrig kommer tillbaka.
tänk om jag ångrar mig.

och jag misshandlade mig själv istället.
jag försökte göra allt det där som jag inte hade gjort innan, göra allt det där som hade skadat honom ogjort genom att försöka gottgöra för det dubbelt.
jag lät honom komma varje kväll, och jag höll honom så hårt och jag smekte honom så mjukt och jag såg honom i ögonen och försökte skicka all min hopplöshet och min kärlek över till hans huvud genom hans ögon, men han kunde inte ta in det.
det var för sent. jag var för sen.
och jag kysste honom om och om igen och jag lät honom göra vad han ville med mig och tänkte inatt kanske han stannar, inatt kanske allt blir bra igen om jag bara håller honom tillräckligt hårt.
och varje natt slutade med att han efter en halvtimmes sömn vaknade, sa ett kort jag måste gå nu, reste sig upp, klädde på sig och gick, med bara ett vi hörs, inte ens en kyss.

och jag grät mig till sömns varje natt. och jag hatade honom. och jag hatade mig själv.
men jag lät honom aldrig veta något.
jag sa aldrig ett ord.
jag var tom. jag kunde inte släppa honom hela vägen in och det sårade honom så mycket. för han trodde att jag inte ville. han trodde att han inte betydde något.
han gick varje natt för att jag aldrig bad honom att stanna.

jag hade honom. men jag slängde bort honom.
flera gånger.

till sist slängde han bort mig.

och jag kan inte ge honom en anledning till varför han skulle ha stannat.

det är bara det att det gjorde så ont.
det gör så ont.
såontsåontsåont.

jag antar att man får vad man förtjänar.

log at 25

hemma igen efter ett 9-timmarspass på jobbet... jag är lugnt värd de här tre ledighetsdagarna nu. har inte ätit något sen frukost. verkar som om jag blivit immun mot hungerkänslor nu precis som mot alla andra känslor. det ska inte vara så här. det är som om jag går runt i en dröm och inget är på riktigt. ingenting är på allvar. ingenting betyder något.

och jag vet att A tror saker. och jag vet att jag har gett A många anledningar att tro saker. och jag vet att A kommer att hata mig när han får reda på hur allt egentligen är.
för visst kommer jag att få betala för det här. så är det alltid. jag har alltid varit den som gett människor falska förhoppningar och falska känslor. men det är inte så lätt att ge något när man själv inte har något annat än just falska förhoppningar och falska känslor.

men jag vet hur mycket jag kommer hata mig själv om jag förstör allt mellan oss.
jag vet hur helveteshundarna kommer äta upp mig inifrån.
inte för att det verkar finnas så mycket att äta upp längre.

jag och K satt och drack kaffe och snackade ett tag. jag tycker om K, hon får mig att skratta. G's (Hans) demo var på cd-spelaren och vi började snacka om bandet. jag sa att jag kände dom, och hon frågade hur, och jag sa att G var min före detta. K vet vem G är, så hon blev lite förvånad och började fråga de vanliga frågorna. hur länge var ni tillsammans? vart träffades ni? när gjorde ni slut?
och så den där som alltid kommer, som jag aldrig kan svara på.
varför gjorde ni slut?
jag känner hur mina ögon fylls med svärta och grått och känner hur jag tittar ner i bordet, letar efter ett svar, något som kan få henne att förstå.
för att vi inte kunde prata.
för att vi inte vågade satsa.
för att vi var för rädda för att förlora varandra.
vi var för rädda att förlora varandra. så vi gjorde slut.

det är ironiskt. och hon skulle inte förstått. det skulle inte jag heller ha gjort om jag inte hade upplevt det. så det fick bli det gamla vanliga svaret.
vi fungerade bara inte tillsammans.
det är inte osant. det lämnar bara mycket mycket utanför.

och jag ser på hennes blick att min kropp visar att jag är ledsen, fastän jag försöker så att verka oberörd.
vad jobbigt.
äh... det var länge sen.
det var väl inte så länge sen.
jo... det var det.
punkt. inte prata mer.

punkt.

?

Fan för det motsatta könet. Fan.

the further i slide

ok, hemma från jobbet igen, och eftersom jag trodde att jag inte skulle komma därifrån förrän tidigast halv åtta så är det väl okej. men jag är så sjukt trött. sjuk trötthet + midsommar = en dålig kombination, i och med att midsommar är ytterligare en av de där kvällarna då man ska ha jävligt roligt (och i och med att allas förväntningar är så höga så blir kvällen i stort sett alltid ganska misslyckad) och förlåt och jag vet att jag är jättetråkig men jag orkar inte ha roligt ikväll.

fan. jag har blivit tråkig.

jobbet kändes ganska meningslöst, caféet var tomt i stort sett hela dagen på grund av midsommarfirande. A & JL & co kom förbi en stund och klagade på priserna och Jo bestämde att jag skulle komma hem till honom på grillning & alkohol ikväll.

så nu ska jag duscha. och sen bär det av till Jo.

uh.

ja fille, vi vet att du är jätteduktig

åh gud vad jag inte klarar av dr Phil.

prettogubbe.

this one's for you

äntligen hemma igen.

drog mig upp ur sängen halv 6 imorse, hoppade på cykeln vid tio över 6 och var på jobbet halv 7.
uh.

fick hem en massa tennistidningar på posten, yay. så nu blir det nog en kopp te. och tennistidningar. som till tre fjärdedelar består av reklam.

och det är inte så lätt att inte tänka på Honom, när han envisas med att vara överallt.
började plocka fram frukostbuféen i morse, när ett bekant ljud kommer från cd-spelaren. för det är ju klart att hans lilla "bands" (observera citationstecknen) demo har hamnat hos oss. och det är klart att den måste spelas.

snälla. lämna. mig. ifred.

gah.

you're such a pretty boy

jag har precis klippt av ett par jeans. för första gången i mitt liv.
det känns bra. så nu är jag stolt ägare till ett par "nya" jeansshorts.

vem fan behöver pengar?

på tal om pengar. jag börjar jobba 7 imorgon bitti. uh...


fuck. B ringde. jag börjar jobba HALV 7 imorgon bitti.

yay.

och inte fungerar msn-fanskapet heller.

cut me

vissa saker går inte att prata om.

det är inpräntat långt in i hjärnan att vissa saker får ingen någonsin veta.
vissa saker är fastlåsta längst inne vid hjärnbarken av de tjockaste kedjorna och de mest komplicerade hänglåsen, och nycklarna till hänglåsen är så tunga att det inte ens går att lyfta dom. vid kedjorna vakar helveteshundar som biter hårthårthårt om du kommer nära, och det spelar ingen roll hur ömt och äkta du smeker helveteshundarna över huvudet och det spelar ingen roll hur stark du är för nyckeln går inte att lyfta.

och även fast hjärtat vill berätta så går det inte, för inte ens hjärtats slag kan få kedjorna att bryta sönder och även om du lyckas tämja hundarna så går det inte. för när hundarnas skall har tystnat så finns det bara tystnad kvar och tystnaden är öronbedövande och kall och den fryser luften mellan mig och dig och luften blir till mitt kallakalla skal och skalet får dig att frysa ihjäl, bit för bit, kroppsdel för kroppsdel och kvar finns bara jag och mitt kalla skal och mina fastlåsta hemligheter som vaktas av helveteshundar som åter har vaknat, fulla av vrede efter att deras tämjare frusit ihjäl. så dom börjar bita i mig istället.

och helveteshundarna blir till mitt dåliga samvete och min ångest och jag måste koncentrera mig så mycket på att lugna ner det som växer inom mig att jag glömmer bort det som finns utanför och plötsligt har jag ingen lust att komma ihåg det.

och hemligheterna förblir fastlåsta. och jag blir kallare och kallare. och mitt hjärta ger upp, bit efter bit.

och hemligheterna förstör mig, och de förstörde dig, och värst av allt, de förstörde oss och fastän du lyckades tämja hundarna och fastän du nästan lyckades lyfta nyckeln så kunde du inte tämja tystnaden och tystnaden är det värsta vapnet av alla.

det är mitt vapen. och du var armén som skulle rädda mig från förtrycket. men inte ens du lyckades. jag trodde att du skulle rädda mig.
men jag kan bara rädda mig själv.
men jag orkar inte. inte själv.

all prayed up

och jag satt där och försökte kolla på matchen när alla andra satt och skrek om allt annat som kan tänkas och gud vad trött jag är på dessa människor.
de är inte ens de jag brukar umgås med. vad hände med dom? A är kvar, men det är väl allt.
och jag fick en seriös lust att skicka iväg ett sms till Honom. "kom hit och rädda mig, snälla snälla snälla".

han skulle ha lett lite förstående och gett mig en såndär blick och lagt armen runt mig och allt hade varit okej.
uh. jag är totalt hopplös.

anyway... matchen var bra, länge sedan jag såg en spännande match. och vi avgudar ju alla vår henke.

mitt knä är fortfarande fucked up, tror dock att det är okej att springa. ska försöka träna imorgon, så länge jag inte får ett slag på det så borde det hålla.

och jag är SÅ pank. jag. behöver. min. lön. NU.

in med bollen

nej, nu bär det väl av till M för att kolla på matchen.
och nej, jag har ingen aning om varför jag ska kolla på matchen hos M.
eller, jo. mina mates skulle dit.
(M's relation till mig har alltid gått ut på att komma till typ. vilket aldrig har hänt.)
M är pinsam. M stöter på mig när hans flickvän sitter i rummet brevid och när mina nya span går förbi. missförstå mig rätt. M är jättesnäll. men jag orkar liksom inte riktigt med honom bara.

öh. ja. i alla fall. nu bär det av till M för att kolla på matchen.

go sverige.

?

det är mina drömmar vävda av

jag älskar sommaren.

älska är ett starkt ord, precis som klyschan säger, och jag använder det inte särskilt ofta. i stort sett aldrig.

men jag älskar sommaren. sommaren och havet.

kunde inte sitta still längre, så jag gick ut, och jag gick och gick och kom ut på klipporna och fortsatte att gå tills jag kom ända längst ut, där ute där man kan vara helt ensam och dit ingen går (förutom jag idag) och där man kan vara ensam med havet och vinden och bergen och måsarna. jag skulle kunna dö där.

det är något med havet som gör mig hel. det är som om den salta havsluften tränger sig in i varje vrå och fyller mina lungor med nytt syre och gör mig levande, och havet det vackra havet tränger sig in genom mina ögon, in i hjärnan, ut i varje artär och ven och vidare tills det till slut kommer ända längst in där det fyller det stora svarta tomrummet i själen och gör det böljande och blått i stället och allting är precis så som det ska vara. ingenting kan vara bättre. måsarnas skri kittlar mina trumhinnor och får mig att le precis som när du kittlade min ryggrad. nej, bättre. och mitt hjärta dör inte som det brukar, utan det slår och slår i samma takt hela tiden och mina ögon speglar glittret i havet och vinden den blåser mitt hår till liv och vågbruset vaggar mig till sömns.

jag tappade mitt tidsbegrepp totalt, men någon gång tog jag mig tillbaka till slingan och började gå hemåt, jag upptäckte att smultronen hade börjat mogna så jag satte mig ner och plockade och åt, helt själv, och plötsligt kom det en tant förbicyklandes och hon log stort mot mig och jag kände mig som en femåring och kunde inte låta bli att le stort tillbaka och jag älskade den känslan.

och jag älskar hur det fuktiga sommarregnet får asfaltens dofter att dansa i takt med trädgrenarnas susningar och jag älskar hur daggen får vildrosorna att fylla hela luften hela atmosfären med tunga djupa fylliga ångor och jag älskar hur stenarna och sanden och gräset gör mina fotsulor hårda och jag älskar sommaren så som jag bara älskar havet.

och idag letade jag inte efter dig.

oh lately it's so quiet

åh gud jag är så uttråkad.

pratade med hans brorsa förut. har känt hans bror längre än jag har känt honom.
hans bror har dock under det senaste halvåret gått från att vara min polare till att vara en av mina bästa kompisars ex. jag vet, det råder inavel i mitt kompisgäng. i alla fall kan man ju inte hänga med honom mer, dels för att det inte är accepterat att hänga med sin tjejkompis ex, dels för att det skulle betyda att jag antagligen skulle träffa hans bror, Han med stort H, och det ska jag inte göra.
för den här sommaren går ut på att undvika Honom.
den här sommaren går ut på att inse att vi inte fungerar, aldrig kommer fungera.
den här sommaren går ut på att acceptera att saker är precis som dom ser ut ibland.
det som fuckar upp hela den där grejen är att jag är mycket väl medveten om att saker för det mesta är precis tvärtemot hur de ser ut. fan.

men jag ska inte träffa honom. jag har lyckats undvika honom i ett antal månader, med några få missöden på bussar och liknande. eller så är det han som undviker mig. eller så undviker vi båda varandra. jag tror att det senare stämmer.

för Han har en ny flickvän. visserligen en flickvän som det är rätt tydligt att jag inte skulle få reda på och som han fortfarande inte har sagt något om.

men ändå, en flickvän. en annan flickvän. inte jag.

ibland är saker precis som de ser ut.

like eating glass

and i know that you're busy too
i know that you care
you got your finger on the pulse
you got your eyes everywhere
and it hurts all the time when you don't return my calls
and you haven't got the time to remember how it was

it's so cold in this house
it's so cold in this bed

don't forget to breath

isabell har fortfarande inte svarat på mitt sms angående om jag kan hämta mina hörlurar idag. just nu känns det som om jag aldrig någonsin kommer få tillbaka dom. och jag b e h ö v e r dom. jag har levt utan min ipod i över en vecka nu och jag fungerar inte ens som jag ska utan min ipod (med det inte menat att jag någonsin fungerar som jag ska)

vaknade vid tretiden inatt av att halsjäveln gjorde ont igen, så det är strepsils som gäller idag igen. uh.

det verkar kunna bli rätt okej väder idag. om inte isabell svarar så drar jag nog ner till kiosken och köper en tidning och ägnar dagen till att steka på altanen. sounds like a plan.
jag hade i och för sig inte haft något emot att gå ner till havet.
men i brist på någon att ligga där med (och brist på lust att ligga där med någon annan - och om man ligger själv så blir man betraktad som konstig och oj vad ordet ligga kan betyda två saker).

eskimo

A förlorar. A skriver. A skriver hejhej, jag svarar hej. A undrar om jag har jobbat idag, jag svarar nej, igår, och han undrar hur länge. ska det här leda till någonting? A skriver att han hade kunnat komma förbi, jag orkar inte och skriver nåt lamt tillbaka. att han kan komma förbi på torsdag. jag börjar bli trött på mig själv. men jag orkar inte vara trött, så det lägger vi ner.

min panna gör ont. min nagel blöder. jag slutade med att bita på naglarna, det höll i länge. men nu har jag börjat igen.

undrar om A märker hur trött jag är. det verkar så ibland.
A skriver att jag ska ringa efter att jag har jobbat klart på midsommar så att jag kan joina dom om jag vill.
jag skriver nåt lamt tillbaka.

jag snurrar lite på stolen, lyssnar efter något speciellt som brukade finnas i den här låten. men jag tror att jag har suddat ut det där. trots att jag kommer ihåg det exakt. jag kommer ihåg allt exakt. han kommer inte ens ihåg när min födelsedag är.
han blev arg på sig själv när han insåg att jag fyllt år två veckor innan han frågade. han frågade varför ingen hade sagt något. jag svarade, vadå, skulle jag ringa dig och säga att hejidagfyllerjagår? han suckade lite och sa att vi kände andra människor. jag ryckte på axlarna och tänkte att det kunde du väl kommit ihåg själv, men jag betyder väl inte så mycket mer för dig.
fast det vet jag att jag gör. jag kanske spelar så mycket roll att det inte spelar någon roll när jag fyller år. i alla fall. det kommer jag aldrig få veta.

sommarregnet smattrar på rutorna. för ett år sen så här dags gjorde vi slut för första gången. jag var arg. jag hånskrattade åt mig själv och hjärnan viskade till hjärtat att därserduvadvardetjagsaaldrigaldrigsläppainnågonfördetkangöraont. jag tänkte att aldrig mera. jag svor på att aldrig aldrig mera.

det tog tre veckor tills jag var tillbaka i dina armar. du sa att det hela var dumt. att du hade tänkt för mycket, och man ska inte tänka så mycket för sådant som är resonabelt är inte bra, och det var mycket bättre att ha mig i dina armar än att inte ha det.
jag log lite sårat. och gav mig. för jag visste vad du menade. och jag höll med.

och faktiskt, jag ångrar mig inte. den där tiden, fastän vi förstörde varandra så mycket, var så bra. när jag låg bredvid dig och du log in i mina ögon så kändes allt okej. och fastän ingen förstod sig på oss så förstod vi. men vi förstörde, och till slut var för mycket förstört och ingenting var så som det skulle vara och vi orkade inte längre och du gick för att du trodde att jag skulle må bättre om du gick. jag log och insåg att du inte förstod alls. och insåg att jag inte kunde göra någonting. att det var för sent. att om du inte ens förstod hur mycket du betydde för mig så spelade det ingen roll.
så du gick. och höstregnet smattrade mot fönsterrutorna. och jag grät. men bara efter att du hade gått. innan var det bara du som grät. jag satt bara där, kall och resonabel. jag måste ha skrämt dig. du måste trott att jag verkligen var den där isprinsessan som folk pratar om. men efter att du gått, så grät jag, grätgrätgrät. gråtergråtergråter.

A skriver gonatt.
jag skriver gonatt. jag tror att jag vill sjunka lite längre ner i ensamheten. för jag är inte ensam. jag är med mig själv. det sa min lärare om mig när jag gick i femman, och det sammanfattar väl i stort sett hela mig. jag är inte ensam, jag är med mig själv.

färdlektyr

A är inloggad. han skriver inget. jag skriver inget. jag tror han förstått att han inte förstår. han kanske har tröttnat. jag vet inte vad han förväntar sig, men vad det än är har jag knappast levt upp till dom på sistone. jag tycker om A. jag betraktar honom som en vän. jag vet inte vad han betraktar mig som. men jag tycker mig känna igen den här situationen... men fuck it.

det här är en sådan där inte-göra-nåt-dag. nu när ingen är hemma kan jag unna mig att bara låta dagarna gå utan att få dåligt samvete. well, träning blir det i alla fall. om en och en halv timme. jag försöker att tycka att det är roligt. och på sistone har det blivit lite roligare.

på tv dansar rhianna runt i en grön klänning. jag vill ha den där klänningen. den är sjukt snygg. hela den där videon är rätt snygg. men klänningen är snyggast.

ohohoh, nu är det dags att slappa lite mer. whoa, OC är på tv. perfa. A - du får vara. jag kan inte ge dig något just nu ändå.


om bara alla känslor varade så länge.

nove

det var nio månader sedan. nästan ett år. och jag är kvar. även om jag har rört mig en hel del, så är jag fortfarande kvar.
det var inte så här det skulle bli.
det är inte sådan här jag är.
fast, de senaste nio månaderna har väl bevisat det. att det är sådan här jag är.

när vi gjorde slut så skyllde jag det på honom. jag hade ju försökt. för första och enda gången i mitt liv hade jag verkligen försökt. men nu har jag förstått att det var för sent. det tog för lång tid innan jag insåg att jag ville försöka. jag kunde inte lita på honom. fastän att jag ville, och fastän att jag visste att jag kunde lita på honom, så var jag för rädd. jag fattar att han inte orkade, jag var ju inte där. och jag kunde inte ens förklara det för honom. jag kunde inte säga ett ord om vad som pågick, om vad som pågår. jag var bara ett hårt skal, jag var bara ytlig.

och alla de nätterna som jag grät mig till sömns, efter att han hade gått utan ett ord, vad gjorde jag någonsin för att han skulle stanna? jag låg där och hoppades och inbillade mig att han kunde läsa mina tankar, men hur skulle han kunna göra det när jag aldrig visade dom?

och nätterna pågick efter att vi gjorde slut. då och då ringde han och vi hängde en hel kväll, som kompisar gör. gjorde upp olika ursäkter till varför vi inte skulle ta och ringa några av våra gemensamma vänner, väl medvetna om att kvällen skulle sluta med att vi låg där i varandras armar igen. allt handlade om det. och vi höll om varandra så hårt att jag ibland trodde att jag skulle kvävas. men det spelade ingen roll, för du var där. och du är den enda som någonsin spelat någon roll.

men kvällarna tog slut de med. jag visste inte varför, men sist av alla, efter månader, så fick jag reda på det. du hade någon ny.
hur kunde det vara sant? du ringde mig ju fortfarande, såg fortfarande in i mina ögon på samma sätt, försökte komma in under skalet. men du hade någon ny. jag vet fortfarande inte vem hon är, vägrar lyssna när hon kommer på tal. det är enklare så. och jag ringer inte dig längre. jag väntar inte på att du ska komma in på msn. jag är kallkallkall när vi ses. ingenting är fel, allt är som det ska vara. det är det du tror. för jag lät dig ju aldrig veta att det var på något annat sätt. jag lät aldrig någon veta. inte mina närmaste vänner, inte min familj, ingen ingen alls. för det är bara jag som förstår. alla andra tror att jag är över dig. de flesta tror säkert att jag aldrig var kär i dig, att du bara var någon jag lekte med ett tag. du har säkert trott det själv med.

men dom får tro det. ingen får veta hur det är på riktigt. jag vet inte varför, men ingen får veta. det är lättare om det bara är jag, om jag är ensam. jag har alltid tyckt om att vara ensam.
och jag gråter, och jag tänker, och jag saknar saknar saknar dig.
men vi fungerar inte. jag inser det. det är bättre så här. jag har lärt mig att leva med det.