eskimo

A förlorar. A skriver. A skriver hejhej, jag svarar hej. A undrar om jag har jobbat idag, jag svarar nej, igår, och han undrar hur länge. ska det här leda till någonting? A skriver att han hade kunnat komma förbi, jag orkar inte och skriver nåt lamt tillbaka. att han kan komma förbi på torsdag. jag börjar bli trött på mig själv. men jag orkar inte vara trött, så det lägger vi ner.

min panna gör ont. min nagel blöder. jag slutade med att bita på naglarna, det höll i länge. men nu har jag börjat igen.

undrar om A märker hur trött jag är. det verkar så ibland.
A skriver att jag ska ringa efter att jag har jobbat klart på midsommar så att jag kan joina dom om jag vill.
jag skriver nåt lamt tillbaka.

jag snurrar lite på stolen, lyssnar efter något speciellt som brukade finnas i den här låten. men jag tror att jag har suddat ut det där. trots att jag kommer ihåg det exakt. jag kommer ihåg allt exakt. han kommer inte ens ihåg när min födelsedag är.
han blev arg på sig själv när han insåg att jag fyllt år två veckor innan han frågade. han frågade varför ingen hade sagt något. jag svarade, vadå, skulle jag ringa dig och säga att hejidagfyllerjagår? han suckade lite och sa att vi kände andra människor. jag ryckte på axlarna och tänkte att det kunde du väl kommit ihåg själv, men jag betyder väl inte så mycket mer för dig.
fast det vet jag att jag gör. jag kanske spelar så mycket roll att det inte spelar någon roll när jag fyller år. i alla fall. det kommer jag aldrig få veta.

sommarregnet smattrar på rutorna. för ett år sen så här dags gjorde vi slut för första gången. jag var arg. jag hånskrattade åt mig själv och hjärnan viskade till hjärtat att därserduvadvardetjagsaaldrigaldrigsläppainnågonfördetkangöraont. jag tänkte att aldrig mera. jag svor på att aldrig aldrig mera.

det tog tre veckor tills jag var tillbaka i dina armar. du sa att det hela var dumt. att du hade tänkt för mycket, och man ska inte tänka så mycket för sådant som är resonabelt är inte bra, och det var mycket bättre att ha mig i dina armar än att inte ha det.
jag log lite sårat. och gav mig. för jag visste vad du menade. och jag höll med.

och faktiskt, jag ångrar mig inte. den där tiden, fastän vi förstörde varandra så mycket, var så bra. när jag låg bredvid dig och du log in i mina ögon så kändes allt okej. och fastän ingen förstod sig på oss så förstod vi. men vi förstörde, och till slut var för mycket förstört och ingenting var så som det skulle vara och vi orkade inte längre och du gick för att du trodde att jag skulle må bättre om du gick. jag log och insåg att du inte förstod alls. och insåg att jag inte kunde göra någonting. att det var för sent. att om du inte ens förstod hur mycket du betydde för mig så spelade det ingen roll.
så du gick. och höstregnet smattrade mot fönsterrutorna. och jag grät. men bara efter att du hade gått. innan var det bara du som grät. jag satt bara där, kall och resonabel. jag måste ha skrämt dig. du måste trott att jag verkligen var den där isprinsessan som folk pratar om. men efter att du gått, så grät jag, grätgrätgrät. gråtergråtergråter.

A skriver gonatt.
jag skriver gonatt. jag tror att jag vill sjunka lite längre ner i ensamheten. för jag är inte ensam. jag är med mig själv. det sa min lärare om mig när jag gick i femman, och det sammanfattar väl i stort sett hela mig. jag är inte ensam, jag är med mig själv.