some of them got closer than others, some wouldn't even bother, and then you came around

och ibland känns han så långt borta, som om även den delen av mitt hjärta fått sin dos av sprutan med bedövningsmedlet, som om allting bara är ingenting, som om han bara är ett avlägset minne, romantiserat och förstorat ur sina proportioner, ibland känns det som om allt bara inte finns mer.

men sedan dyker han upp, i egen hög person eller inte alls, han har en tendens att dyka upp i vad som helst, i vågorna på mina för långa promenader, ibland ser jag oss bakom den där klippan, gömda från världen och problem, ibland ser jag honom i hans vänner och även mina, ibland ser jag honom i min säng, på mitt golv, ibland ser jag honom sitta på den där bänken med armarna runt mina axlar, hans armar fungerar som ett gummiband som håller mig samman, för det syns rätt tydligt att jag håller på att falla isär, som om någon tagit en sabel och skurit mig rätt i två delar.

ibland ser jag honom utanför min dörr, kvardröjandes för att fånga min blick ännu en gång innan han går och saknar mig för länge, ibland ser jag hans bil fastän det inte är samma färg eller modell, bara samma märke. och ibland sitter han bredvid mig på bussen, helt plötsligt, tar min hand i hemlighet så som han brukade göra efter att vi hade upphört och blivit han och jag istället (fast jag tror att det alltid var vi i alla fall).

och ibland ser jag honom i det där gathörnet, där han frågade om det var okej om han lade armen om min midja, går det för sig? och han har fortfarande kvar den där glimten i ögat, den där som sedan fick ge upp för alla tårarna som rann där istället.

och ibland ser jag honom täcka min kropp i soffan, där vi låg den där gången, en sådan där kväll som inte var meningen men som vi båda visste inte var någon idé att bekämpa, för det var liksom redan skrivet i de där stjärnorna som gömde sig bakom molnen utanför fönstret. och den där gången var det inte vi längre, det var sista gången innan han försvann, men just då, då var han där, och han kysste mig inte och jag kysste inte honom, vi bara låg med armarna runt varandra och jag tror att vi hade kunnat kvävas där, just då, för vi tryckte oss mot varandra med en kraft som inte finns, helt omöjligt att komma närmare, och han tryckte mitt hjärta mot sitt och jag tror att de viskade till varandra, för även om jag inte hörde några ord så var det något som sades den där kvällen.

och ibland känns det som om allt det där bara är minnen från en svunnen tid, romantiserat och dramatiserat, men sedan ser jag honom i någonting vadsomhelst och då vet jag, det är så klart.

och jag tror inte att någon annan någonsin förstod, det gick väl inte att ta in, människor lever, dör, älskar, förlorar, that's life get over it och det är frustrerande att de inte förstår det där språket som sprakade i våra ögon och bröst, men det är väl så det är, och jag har sagt det förut och det är fortfarande sant.

att jag vet.